Det blev första riktiga hemmadagen idag på länge. Var så himla välbehövt egentligen – om den bara inte blivit förstörd av onda helt sinnessjukt absurda mardrömmar så hade det varit suveränt!
Vet att det blir mycket bilder på Theo jämt men han är bara så övermänskligt söt på alla sätt och vis. Särskilt om mornarna.
Det tog honom inte en minut efter Chrille åkt hemifrån imorse att inta den här ställningen:
Han är så himla go och mysig. Han tar minst sagt upp plats, men så här i kylan när man ligger och småhuttrar är det skönt att ha en varm go vovve intill sig.
Måste erkänna att jag slarvat med vattnet de senaste dagarna och jag har känt av det. Har varit tröttare än vanligt, mycket så. Kom just på att jag glömt min Mentala Träning också både igår och idag. Ska se om jag kan smita undan en stund om en stund – kvällen är inte över än. Får skärpa till mig lite med både drickandet och lyssandet. Båda behövs och är enormt viktiga.
Såg senaste avsnittet av Glee idag – det är verkligen glädje på hög nivå! Blir bara så vansinnigt glad av att kolla på det. Det är verkligen mental näring så det stänker om det.
Annars har jag faktiskt varit duktig. Har inte haft problem med maten, smakade både sparris och blåbär och insåg direkt att sparris-soppan INTE är något för mig! Blåbärssoppan gick väl an, men den – likt jordgubben – smakade alldeles för mycket syntetisk sötma = INTE GOTT!
Har också verkligen fått in mina 30 minuters promenader varje dag. Tycker jag är bra! Dessutom blir det en hel del promenerande under dagarna rent generellt. Fram och tillbaka och upp och ner i högskolan och spring fram och tillbaka i stan. Ja, den här veckan iaf. Får ta nästa vecka när den kommer och läsa de utmaningarna då.
Nu börjar det bli lite sent så jag ska skynda mig och laga till lite härlig svampsoppa innan jag blir alldeles för hungrig. Imorgon är det fredag! 🙂 Underbart.
Det innebär mätning – är faktiskt lite smånervös. Har ju inte fuskat alls, men det är som med allt annat där man på något sätt blir bedömd. Man vet att man gjort allt rätt men sitter ändå nervös och tänker ”what if”. Vet att det kan variera himla mycket från person till person, men jag antar att jag vet när jag vet och får helt enkelt låta mig hållas till dess.
Här började dag 5. En över-kel-sjuk Theo som klämde in sig mellan husse och matte och bara låg och njöt av att bli kliad överallt. Slumrade nog till och med till en sväng . Massa Mental Näring redan från start!
Sedan var tanken att vi skulle in till Jönköping så att jag kunde hitta en bättre, större väska än den jag har. Får knappt plats med bara precis det jag behöver till skolan, än mindre träningskläder och vattenflaska. Men det blev inget av det. Istället gick jag och grina halva dagen medan Chrille tapetserade. Fanns exakt inget jag kunde hjälpa honom med utan att vara mer i vägen än till hjälp och allt jag tänkt göra var förhindrat av tapetserandet.
Vet inte hur det är med er. Men jag verkligen avskyr att vara helt vaken en hel helg och instängd i lägenheten. Vill liksom komma ut med kärleken och hitta på hyss. Behöver den gnuttan råbarnslig glädje på helgen. Finns de helger då vi bara ligger i sängen och bränner av tv-serie efter tv-serie, går och värmer upp x-boxen som paus och sedan tillbaka igen. De är sköna ibland de med. Men idag var en sådan dag då jag bara blev frustrerad av att inte komma ut.
Då blev Chrille törstig mitt i arbetet och för att han skulle slippa släcka sin törst med öl fick jag ge mig ut. Tog med mig Theo och vi gick på en härlig prommis i solskenet. Såg att det var folk ut på Furusjön så vi vågade oss ut vi med. Theo var mycket förvirrad, största öppna område han varit på men fick ändå inte springa fritt. Kunde ju inte riskera att han råkade på svagare is mitt i språnget. Vi höll oss till spåren på sjön vi och det dög jättebra!
Sedan drog jag till Ljunkan och handlade. Fick med mig lite nya kryddor till sopporna och lite lime och citron för att piffa till allt vatten jag ska ha i mig. Sedan hittade jag stora Ramlösa flaskor i mina favorit smaker – det kommer att bli ytterliggare Mental Näring för mig. Lite lyx när man tröttnar på vatten. Tog ett glas jordgubb/lime till middagen och förundrades över hur mycket mer det smakade – det var en härlig överraskning faktiskt!
Ikväll skrev jag på grupparbetet och sedan var jag trött och sleten så jag bestämde mig för att unna mig ett varmt bad. Blev lite crazy med bubblet 🙂
Ingen jättebra bild men poängen går fram. Har varit en mysig och bra dag, om man bortser från grinigheten. Det är min stora utmaning. Att se tillbaka på varje dag och komma på något positivt som varit. Tror det är viktigt att kunna göra det, särskilt i vardagen där dagarna glider in i varandra. Man behöver det där lilla extra leendet, det där lilla extra positiva. Man hänger så gärna upp sig på alla tråkigheter, måsten och problem i vardagen och jag tror det är viktigt att komma ihåg det positiva också. Även i de sämsta dagarna, annars blir vardagen alldeles för grå och hemsk för att stå ut.
Nu ska jag krypa ner, är helt slut. Ska mysa lite extra med kärleken innan jag somnar!
Idag har jag funderat, mycket. Det står klarare än någonsin att min framgång helt och hållet hänger på min förmåga att hänge mig till ett lyckat resultat.
Det hänger på mig.
Ikväll fick jag laga mat åt Chrille medan han stod och tapetserade för fullt. Först utgick jag ifrån att det skulle vara enormt svårt, men så slog jag väck alla sådana tankar. För maten var tvungen att lagas och gjorde inte jag det så skulle han inte få ätit ordentligt ikväll, och det var verkligen inte hemskt. Tvärt om!
Där jag stod och lagade slogs jag av hur mycket mer och bättre allt luktade. Kryddorna, kycklingen, till och med riset! Det var rätt härligt faktiskt, det hade varit optimalt om även jag fått ta del av maten. Men jag lagade mig en kopp varm toffie-chocklad och kände mig alldeles tillfreds med det.
Har läst så mycket om ”fusk”
Det känns som vart man än läser så möts man på något sätt av människor som pratar om att ”fuska” med maten. Själv kan jag känna att det är ganska missgynnade att tänka på det så. Man ges ett antal valmöjligheter och det är upp till en själv att medvetet göra sitt val. Då får man faktiskt också ta konsekvenserna av det valet.
Det finns inget som är förbjudet. Att unna sig en digestive-kaka är det inget fel med om du vet om varför(!) du gör det och hur det påverkar dina resultat. Framför allt vad du får göra för att kompensera för lyxen. Är du på det klara med det och inte ser det som ett hinder så kan det inte talas om ”fusk” – det är ett val.
”Fusk” gör det hela så stressat då det är negativt. Man brottas med skuldkänslor och våndas en massa i onödan. Bara för att man formulerar utmaningen fel.
Nu på kvällen har jag suttit och läst i min handbok. Det känns riktigt bra det här gör det.
Satt och tittade på min målformulering och det känns ännu bättre. Har börjat komma över allt gnäll om vad jag går miste om – målet och att jag faktiskt kan ta mig dit blir istället tydligare och tydligare. Fylls av en sprudlande känsla varje gång jag tänker på att jag alldeles snart kan börja se resultat!
Det handlar givetvis inte bara om en viss vikt och en viss klädstorlek, det är bara mätstockar.
Jag är inte frisk idag. Vi har pratat om att skaffa barn om 2-4 år, jag ska plugga klart och sedan ut och göra någonting av min utbildning. Jag måste leva hälsosammare och vara friskare än jag är nu för att kunna ge mig – oss – de bästa förutsättningarna i framtiden. Vill inte riskera onödiga komplikationer under en graviditet för att jag inte kunde ändra mitt beteende och mina vanor. Det känns hemskt dumt.
Jag säger stopp nu – innan det går så långt. Jag är rätt rubbad generellt, men särskilt när det gäller mitt förhållningssätt till mat. Jag har nog haft för mig alla knep som finns utan att ens vara medveten om det. Smygätande, tröstätande, frosseri, inget ätande, fel fördelat ätande, osv. Min främsta utmaning blir den mentala biten. Att vara medveten om maten, njuta av den och veta varför jag äter den när jag äter den. Den mentala träningen har än så länge faktiskt varit guld. Det är riktigt skönt med de stunderna då man bara kan flyta bort och ha sig själv i fokus för en stund.
Känns som om jag håller på att bli über-egoist – men det är nog egentligen inte fallet (hoppas jag). Behöver få rikta blickarna inåt lite och andas – bara andas. Blir alldeles för mycket för mig annars.
Pulade ihop min fina målbild idag också. Men den får ni inte se förrän på tisdag när jag har nästa gruppträff – så det så! 🙂
Nu ska jag uppfylla älsklingens önskan om att krypa ner och mysa i sängen (kan inte fly härifrån fort nog – hunden fiser SURT ikväll!).
Då var man inne på tredje dagen och det känns förvånansvärt bra!
Jämfört med igår i alla fall. Tror aldrig att jag varit så trött och grinig och dåsig och irriterad på en och samma dag samtidigt! Det var fruktansvärt jobbigt.
Men idag är det bättre, mycket bättre. Målet känns så himla mycket tydligare idag. Min Halens katalog kom idag, och istället för att sitta och säga till mig själv att den där tröjan kommer jag att kunna ha, någon gång – kunde jag idag titta på den och säga att den tredje september så KAN jag ha dig! Det är så galet skönt faktiskt! Givetvis handlar det inte bara om en tröja för mig, men jag ljuger om jag säger att det inte är en del i det stora hela.
För att tänka på något annat och avreagera mig lite så stack vi ner till Yoi och tränade.
Herregud så skönt det var! Har ont på ställen jag glömt att man kunde ha ont på. Är full i blåmärken och brännsår och det är helt underbart! 🙂 Har gått och våndats i onödan för jag orkade fan så mycket mer än jag trodde att jag skulle. Har inte tränat alls på ett år och orkade mer än vissa som tränar varje vecka… Just nu mår jag ganska bra faktiskt.
Nu ska jag krypa ner med älsklingen så ska vi ta igen alla nya avsnitt som kommit i veckan. Kramen!
Måste ju faktiskt också tillfredsställa alla NCIS-lovers och visa upp min alla hjärtans dag present till Chrille. What you think?
Jag måste! Jag bara måste! Jag har bestämt mig och nu fan blir det av. Mår alldeles för bra av att tänka på hur det skulle kunna vara för att låta det vara så här.
Bilden säger verkligen allt idag. Den är trist och tråkig, tung och dålig -och det är precis så det känns just nu.
Det är jobbigt är det, man inser inte hur pass man förstört sin hjärna förrän man ger sig på sånt här.
Men jag tror att jag har snubblat över en riktig pärla här – jag tror verkligen att det här kan bli bra. Tänk på målet bara. Fokusera på mig. Föreställ dig känslan av att vara i mål. Det finns inget svårt. Det finns bara utmaningar.
Det är kanske läge för en förklaring?
Jag skäms något så fruktansvärt för det här och det är så enormt svårt att skriva om och berätta om.
Hittills har jag inte riktigt lyckats få någon jag pratat med att förstå. Jag ska lära mig att älska mig själv för den jag är och inte sträva efter att vara någon annan.
Det ingen verkar förstå är att jag inte känner mig som mig själv så här, jag mår inte bra. Varför ska jag gilla läget och acceptera något som inte är jag vad gäller min fysik, när jag inte gör det vad gäller mina principer? Båda är delar av mig.
Det senaste året har stressen av allt gått mig åt huvudet och som resultat av det har jag tröst ätit, mycket. Jag måste tyvärr erkänna att jag alltid tänkt lite illa om folk som tröst ätit. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det och därför har jag viftat bort det som trams. Det är inget jag är stolt över men inte mindre sant för det.
Det är alldeles för ofta så – man nedvärderar saker och ting, tills man sitter i samma sits själv.
Jag gick upp ohälsosamt mycket i vikt på väldigt kort tid och sen stod jag där och visste varken ut eller in. Den instinktiva lösningen på problemet är att sluta äta helt. Men det går man inte ner i vikt av – tvärt om, man kan rent av gå upp i vikt av att äta för lite. Sen börjar man stressa över allt man äter istället – inte heller någon bra lösning. Återigen lyckades man göra något som fick rakt motsatt önskat resultat, i ren panik.
”Men det är väl inget att skämmas för!”
Jag skäms för att jag i mina ögon har skadat mig själv. I mina ögon har jag gjort mig själv illa. Jag får bara ett liv här på jorden, ett liv med min älskling. Och den lilla tid jag har här slösar jag bort genom att skada mig själv och få mig själv att må dåligt.
För inte mår man bra när man har ont i magen, när man inte får på sig sina kläder, när man mår fysiskt illa, när man inte orkar, när man får skav överallt, när kroppen bara protesterar och all annan sådan skit.
Jag påstår mig inte vara ful och morbidly obese som det så fint heter på engelska.
Men jag är verkligen inte frisk.
Så nu har jag gjort det – jag har gått med i Xtravaganza och jag tror jag har hittat helt rätt hjälp. Jag har gång på gång bevisat för mig själv att jag inte hanterar det här själv – och jag måste göra någonting. De har fyra hörnpelare (lite ironiskt att jag dras till föreningar med fyra hörnpelare 🙂 detsamma gällde ju LEL): Mental träning, Mental näring, God energi och Rörelseglädje.
Jag tror verkligen att det här är så rätt för mig! Jag får träna på att fokusera på mig (något jag knappt vet vad det är), jag får träna på att prioritera saker/aktiviteter som får mig att må bra. Jag får träna på att hitta mat som passar mig och återfinna glädjen jag alltid funnit i att röra på mig och vara igång.
Det handlar liksom inte om att pressa mig på pengar och få mig att leva resten av mitt liv på deras produkter. Det handlar om att jag ska nå mina mål, må bra och framför allt(!) fortsätta må bra även efter att jag nått mina mål.
Det känns bara så himla rätt!
Det är bara så himla tungt just nu till en början. Allra helst hade man ju velat slippa det här. Allra helst hade man inte försatt sig i den här situationen till att börja med.
Det hade varit helt underbart.
Jag vill bara må bra…
Två femåriga flickor. Den ena vinner, den andra förlorar. Tolv år senare har vinnaren gått vidare och lever ett helt ”normalt” liv. Förloraren – försöker fortfarande vinna.
I dagarna läste jag en slående krönika av Anna Hellstam om skönhet och kvinnors skyldighet att vara vackra. Liksom henne är jag av uppfattningen att skönhet återfinns i det okonstlade. Skönhet stöter man oftast på när man söker det som minst. Skönhet uppnår man oftast när man försöker som minst.
Senare såg jag en dokumentär av Jane Treays på samma ämne och jag lämnades med blandade intryck.
1995 gjorde hon filmen ”Painted Babies” där hon träffade två fem-åriga flickor som deltog i skönhetstävlingar för barn. Filmen följde båda flickorna och deras familjer genom en sådan, där den ena flickan vann och den andra kom på tredjeplats. Den ena familjen lämnade tävlingen i lycka och den andra i stor besvikelse. Tolv år sedan återvände Treays för att se vad som hänt flickorna sedan dess och var de hamnat i livet efter skönhetstävlingarna.
Livet har en lustigt förmåga att skapa sin egen ironi ibland.
År 2007 studerar vinnaren på hög nivå, har jobb på ett kafé och framför allt så har hon slutat med skönhetstävlingarna. Hon har inte satt sin fot på en tävling sedan hon var sju år gammal och lever samma liv som resten av hennes jämnåriga vänner.
Förloraren studerar även hon, men hon har inte slutat tävla. Hos henne ligger fokus fortfarande på att vinna skönhetstävlingar.
Ingen av dom säger att de någonsin blivit tvingade att tävla, båda säger att de alltid älskat det medan de hållit på. Det blir intressant när man tittar närmre på familjerna. Vinnaren är uppväxt i en stabil kärnfamilj som stöttat henne genom allt.
Förlorarens föräldrar skilde sig under hennes barndom och hon bor med sin ensamstående mamma och fem syskon. Pappan har hon inte sett på över två år. Hennes mormor har en alldeles speciell nyckelroll i familjen, och hon är driften bakom skönhetstävlandet. Hon tvekar inte en sekund när hon talar om att hon vill att hennes barnbarn ska vinna så att hon kan få bilen som delas ut som pris. Prispengarna på 10 000 dollar är inte heller en dålig morot – för mormor.
Flickorna är idag friska och ser ut att vara relativt lyckliga och vanliga. Och så länge de själva är övertygade om att de deltagit frivilligt och funnit nöje och glädje i tävlingarna kan jag inte se något direkt fel i att de deltar. De har bägge två idag ett ”sunt” förhållande till skönhet och skönhetsideal (utifrån det man får veta). Bägge två är fysiskt sunda, har ett sunt förhållande till kosmetika (vad man kan se). Framför allt kan man se ett mått av självinsikt. Båda kan se tillbaka på sig själva kritiskt och se hur de har vuxit och granska sig kritiskt, inom rimliga gränser givetvis.
Mer störande är däremot hur familjen skamlöst utnyttjar flickorna. Att de utnyttjar sina femåriga döttrar för att vinna bilar och stora vinstsummor hymlas det inte om.
Deras syn på flickorna är inte heller helt frisk.
Man strävar efter att föreviga ett mänskligt tillstånd som inte existerar.
Det förefaller uppenbart när man tittar på tävlingen att målet är att få flickorna att se precis likadana ut genom alla år.
Förloraren som man får se både före och efter bilder på ser precis likadan ut på båda bilderna. Man sminkar dessa flickor till oigenkännlighet både som tonåringar och som barn. Den enda skillnad på en flicka som är fem och en flicka som är 17 är att hon är längre och har byst när hon är 17.
Övertygelsen om att man ska se ut på ett visst sätt tar sin tydligaste form här, där man fullständigt förvränger människans naturliga utseende för att uppnå ett visst utseende. Här handlar det inte heller om vuxna människor som genomgår plastikkirurgi utan små barn så unga som 18 månader. Dessa barn överöser man med smink och annan kosmetika för att de ska passa en oerhört specifik mall.
Vad säger inte detta om synen på skönhet?
Jag ser en negativ association som följer med ordet skönhet idag. Något jag tycker är oerhört synd, för skönhet i sin sanna form är prislös och unik. Att skönhet blivit fult för att människans syn på skönhet är förvrängd är enormt synd. Man går så långt för att passa in i en viss mall och undertiden täcker man över och gömmer den naturliga skönhet som funnits där hela tiden.
Jag tror på skönhet som kommer till naturligt. Det är då skönheten är sann och vacker. Varför är det egentligen så viktigt för oss kvinnor att ha en åsikt om vår egen skönhet/brist på skönhet? Varför räcker det inte bara att veta att man mår bra (förutsatt att man gör det)?
Varför är det tillräckligt för en man? Jag är inte särskilt feministisk av mig (i dagens betydelse) men frågan har relevans.
Om ändå skönhet bara kunde få vara, och vi bara leva.
Det finns inget vackrare än när skönhet bara får komma till av sig självt, oavsett form.
