Vi passerar snart en månad här och det är, blandat.
Missförstå mig rätt. Vi är så himla nöjda med att vara här. Vi har bara inte haft en chans att känna det än. Det har varit. Kaos.
Första veckan nere sprang jag bara och handlade. Det saknades basicgrejer i huset, vi hade inget skafferi, Chrille hade inget kontor. Det var inte bara att packa upp eftersom ägarna lämnat oerhört mycket personliga saker i huset. Så vi fick stuva, fixa lite ny förvaring och vänta in flyttbilen med oerhört många grejer. Vi tog ju med Lexies garderob till huset och det var ett sjuhelvetes jävla bra beslut. Ursäkta svordomsraljangen. Jag känner frustrationen, kaoset och stressen av den där första veckan bubbla upp bara jag tänker på det.
Jag. Ville. Aldrig. Se. En. Affär. Igen.
Då såg vi också första antydan till att Lexie påverkades. Men, inte konstigt. Allt var. Upp. Och. Ner. Hon har varit en fullkomlig hjälte.
Vi var sjukt hjärntrötta!
Veckan efter kom brorsan och hans pojkvän upp och skulle vara hos oss i 9 dagar. Det var sååå härligt. Det var så klart påfrestande i kaoset förstås. Men det är något särskilt när brorsan kommer. Han hjälper till så mycket och fixar och donar och lagar mat. Det är mer som att man får lite extra hjälp hemma när van kommer. De var ju inte hemma hela tiden utan gjorde en hel del utflykter själva. Men när de åkte klappade vi ihop fullkomligt. Både jag och Chrille blev sjuka. Lexie var dunderförkyld en dag och sen gick det typ över. Vi var sjuka hela veckan. Den veckan började inskolningen också och det är en helt galen historia det också. Men… mer kaos.
Den här veckan inleddes med att jag åkte upp till Luleå redan i söndags kväll för att skriva tentor. Sen har det varit kaos. Jag har haft extremt långa, tunga dagar, Chrille har jonglerat jobb och inskolning själv. Räddningen var att jag fick Linamys eftersom jag bodde hos henne. Men. Kaos.
Jag kom hem igår. Den mest smidigt, osmidigt försenade resan någonsin. Flyget var 1h och 15 min sent och jag trodde att jag skulle missa tåget. Som tu var lyckades jag ha lite is i magen och löste inte ny biljett direkt. Då visade det sig att tåget var nästan 2 h sent. Perfekt tänkte jag. Strax innan tåget skulle gå visade det sig dock att det i och med förseningen fick slutstation i Norrköping istället. Så det var bara att springa till pendeltåget när vi landade i Norrköping.
Sen ovanpå allt så har både jag och Chrille gått och oroat oss för Lexie hela veckan. Vi har sett saker både på henne och på förskolan som oroar oss. Och att vara så långt borta då… nä fy fan.
Imorse hade vi en riktigt bra lämning. Hon verkade mest lite blyg, kanske lite trött än. Men glad! Vi får se vad som händer framöver.
Jag var så knäckt och så lycklig när jag äntligen fick krama min familj igen!
Idag har jag mått så dåligt. Jag har känt mig ledsen hela dagen. Med en klump i magen. Som att jag bara ville kypa ihop och gråta utan att vara det minsta gråtfärdig.
Det har varit lite mycket…