Välj en sida

Lägenheten har sakta men säkert slutat kännas hemma efter hand som allt åkt ner. Nu är allt nerplockat och i eftermiddag har spöket från vårt hem verkligen hemsökt mig. Jag hör dunset av toalettdörren i byrån trots att byrån är borta sedan flera dagar. Jag är på väg att lägga saker på hyllor som inte längre finns, sträcker mig efter saker som ligger nerpackade i lådor, söker utrymmen som är borta. Jag gick in i köket nu innan jag la mig och kunde fortfarande känna vårt köksbord där, ljudet av våra stolar mot golvet, Lexie som stöter mot bordet när hon klättrar upp i sin stol. Hennes och Chrilles fingrar mot bordet när de leker en av sina buslekar. Det är bara… borta.

Jag gick mot Lexies rum, dörren som vanligtvis är stängd nu, varifrån man ibland kan höra djupa suckar eller oroligt jämmer så här dags. Den står vidöppen, därinne är det ljust som ute och det finns bara en tom garderob, en tom byrå, några isärskruvade hyllor och Lexies packade väska. Det enda som vittnar om att vi varit här är väggarna. Mina fina väggar. Över 150 meter maskeringstejp drog jag för att ge henne något alldeles speciellt och eget och vackert. Det skulle vara hennes – och tryggt. Jag ser fortfarande Lexie sitta på stolen framför fönstret och läsa bok för sina gosedjur. Jag hör hennes fötter mot golvet när hon springer från vardagsrummet till sitt rum för att hämta sin stora spade och ila tillbaka. Vaiana kan ju inte vara den enda som paddlar i sången!

Det är inte Lexies rum längre.

Vi har inget hem längre.

Det gör mig så himla ledsen just nu.

Det känns inte riktigt som att vi är på väg mot ett nytt hem än heller. Huset kommer vara härligt på så många sätt, men det kommer också vara tillfälligt och på intet sätt vårt. Det känns otryggt på något sätt. Ostabilt.

Just ikväll gör det ont att vara här där det spökar så mycket av vårt hem. Det finaste hem vi haft. Det lyckligaste hem vi haft.

Nu hoppas jag bara att jag får somna fort så att det kan bli imorgon. Vi har fullt upp imorgon. Det är lättare när det är fullt upp.

Jag förstår fortfarande inte vad som kommer hända på tisdag.

Det känns fortfarande som att vi stökar inför den mest onödigt, katastrofalt, fånigt komplicerade semesterresan någonsin.

Fortsättning följer…

Min dotter är förresten en riktig jävla superhjälte! ❤💪