…är inte min grej. Helt uppenbarligen. Mitt i tenta-p och segare än segaste segråttan. Vilja och motivation finns men jag trampar någon slags super, dundersirap. Samtidigt har ryggen börjat kännas av lite de senaste dagarna. Kan helt säkert vara tal om början till lite foglossning. Än så länge är det inte speciellt farligt – men det är ju aldrig kul att ha ont, oavsett om det är mycket eller lite. (mer …)
Jag kan knappt tro att det gått så här lång tid. Jag kan knappt tro att det är så lite tid kvar. En del av mig vill inte att det ska ta slut. Jag njuter fortfarande för mycket av att ha Knoddis i magen. Chrille går runt och är toknöjd mest hela tiden nu när magen syns ordentligt. I’m his preggo wifey liksom. 🙂
Telefonen plingade till innan idag – 29+0 sa den. Det har gått 29 hela veckor och vi har påbörjat den 30e! Vi är på upploppet. Sista tio liksom. Det är bortom stört. Tror ni mig inte så får ni det svart på vitt här.
Vi åkte ju till Stockholm i helgen! Vi hade live-it upplevelser kvar sedan bröllopet som vi inte hunnit plocka ut. Eftersom jag är synnerligen preggo fick vi boka om dem men det blev fantastiskt roligt ändå! Fredagkväll gick vi på stand-up kväll med tre-rätters middag. Marcus Palm värmde upp mästerligt innan självaste Kodjo Akolor tog över och jag kan ärligt inte minnas sist jag skrattade så sanslöst mycket. Det blev verkligen en helt hysterisk kväll!
Nä, jag hoppas då bestämt inte det. Vad ska man med vishet till!? 🙂
Jag gick och fyllde år förra veckan och Chrille var sitt vanliga gulliga jag och fixade och donade. Underbaraste Sofie drog ut mig på lunch på stan och sen på kvällen blev det tårtfika med alla galenskaparna. Jag hade en tokmysig dag!
Min present från älsklingen kom igår när jag låg halvdöd i feber och hosta och snuva (note-to-self: bli inte sjuk när du är gravid!) och det var maghörlurar till Knoddis! Jag har alltid gått och tänkt att jag vill spela så mycket musik för vår liten som bara möjligt både inuti och utanför magen. Men nu har det inte verkat så viktigt med allt annat som behövts. Men så kom det som en födelsedagspresent och igår när jag låg där och gömde mig under täcket större delen av dagen fick Knoddis lyssna på musik!
Det är tungt när man bara är för trött. För allt. Då är det skönt att till slut känna att vilan faktiskt hjälper. Att det inte bara går en oändlig massa tid utan att det känns bättre, utan att någonting alls blir gjort. Nu ikväll börjar det kännas bättre igen efter två riktigt sugiga dagar. Det hade nog inte blivit så illa om det inte var för att jag sov rent hemskt natten mot måndag. Eller ja, det antyder att jag faktiskt sov… Vilket jag inte kan påstå att jag gjorde mycket av. Men det är bara att flyta med – det är den inställningen jag fokuserar stenhårt på att ha.
Jag är så förbaskat nöjd över att det är höst! Chrille tittar snett på mig, hunden tittar snett på mig, ALLA tittar snett på mig. Men jag ÄLSKAR hösten! Alla färger, allt mys, alla tända ljus, regnet som slår mot fasaden, löven på marken – jag vet att det är biologiskt ologiskt men de är nästan vackrare på marken än vad de är i träden… Nästan. Jag blir alldeles glad och varm i själen av en småmulen, duggig dag då de färger som lyser upp världen inte kommer från himlen utan från träden och buskarna och marken! Det är ett skådespel i färg utav dess like!