…Det var ju iofs ett litet tag sedan nu, men har ju inte lyckats få tummen ur att faktiskt dela lite bilder och skriva en rad om hur det gått. Bättre sent än aldrig?
Sitter i full tentaångest och ska ägna tankarna åt något helt orelaterat för en stund.
Huvudet alldeles snurrar av våglängder och frekvenser, konstiga fransmäns påhittade konstanter för att lösa problem, fotonenergi och atomskal och atomradier och ioniser…NEJ!
Det var bestämt NÅGOT ANNAT jag skulle ägna tankarna åt nu!
Jag har flyttat, Theo har fått en extra klo och gjort sig hemma här hemma, jag har ploppat till axeln – alltid lika trevligt, jobbade helnatt på Avicii – intensivt var bara förnamnet, pluggar inför sista tentorna, har möjligtvis en spricka i grundfalangen i tummen, kommit på att vattenkokare är det mest uberkorkade man kan sakna i sitt kök och bestämt mig för att det bestämt är dags är hugga håret igen. Har läst på om en frisör här i stan som verkar vara riktigt duktig och ha många nöjda kunder – FÖRLÅT SOFIE! 🙁 – som jag tänkt bege mig till när jag sparat ihop pengar.
Nu till det ni egentligen vill se – bilder! =)
Vem sa att man inte kan tentaplugga innan man drar ett nattskift?
Flyttröran när det var som värst utan att visa det värsta :P.
Första mannen jag delade säng med i nya lägenheten 😉
Det var inte för en sekund något snack om vem som skulle inviga sängen 😛
Och till slut börjar det likna något lite halvt. Nu har röran lagt sig betydligt – vill jag inbilla mig. Är fortfarande massa random grejer som står på helt random ställen, men de hittar snart sin plats de med.
Imorgon ska det nog fixas rituellt tentagodis och kaffe(!!!). Theoplupp ligger och snarkar bredvid mig i soffan och jag ska nog låta mig inspireras!
Är less på att lova förbättring och sen totalfaila så jag lovar ingenting den här gången. Fler bilder kommer när de kommer 🙂
10 kilos viktnedgång på 5 veckor kommer inte utan att man gör vissa val. På utekvällar blir det Ramlösa istället för öl – på riktigt! 🙂 Lite småtråkigt för umgänget – men jag hade kul ändå!
Det har gått ett tag sedan jag skrev sist. Det har hänt massor och tiden har till synes försvunnit. Bilden är från St Patricks day då vi – enligt tradition – drog till irländsk pub och sjöng både falskt och högt. Jag var duktig och höll mig till min Ramlösa hela kvällen – och nu i efterhand kan jag tycka att det lätt var värt det! Har börjat få rätsida på min vardagsträning också. Har fått in 30 minuter på cykel, 75 sit-ups och promenad varje dag. Det känns viktigare och viktigare att få in någonting varje dag. Det gör så mycket i längden. Sedan har jag också kommit till insikt om något jag egentligen vetat hela tiden. Det är rätt frustrerande – men det brukar vara så med insikter, kunskapen fanns där hela tiden. Jag är inte grönsallads-typen. Jag njuter av potatis och en ordentlig stek med blandsallad, en liten brödbit och en kall öl. Någonstans har jag nu insett att jag inte behöver förbjuda njutningar för mig själv. Men det är just precis där skon klämmer – njutningar. Jag har inte ätit för att jag njuter av maten, utan för att det tröstade. För ett ögonblick kändes allt bättre och det var det enda man såg. Jag har inte för avsikt att aldrig mer äta dittan och aldrig mer äta dattan. Jag driver med mig själv om jag säger att jag aldrig mer kommer äta chips eller godis. För det kommer jag – och det är okej. För jag tycker om chips vid speciella tillfällen, eller lite godis någon lördag då och då. Men inte för att trösta mig själv – utan för att jag njuter av det. Och så länge jag har goda vanor och se till att träna dagligen kommer det inte att påverka mitt resultat. Något jag redan håller på att bygga upp. Poängen för alla som läser är att det enda som egentligen kan kallas för fel är att ha dåligt samvete för dina val. Gör istället medvetna val av rätt anledning och på dina villkor. Jag satt häromdagen och planerade en Köpenhamns week-end som jag så fruktansvärt vill få till i sommar. Och en hel del av huvudstoppen var just kulinariska. Men i kombination med kilometervis av promenerande fram och tillbaka längs med Ströget och det faktum att de kulinariska höjdpunkterna inte är så värst farliga ur ett ”hälsoperspektiv” när man tänker efter, så känns det helt plötsligt inte så hemskt och man kan se fram emot det. Jag har gjort val som jag trivs med och som inte påverkar min framtid negativt.
Det har tänkts en hel del den senaste veckan 🙂
Igår gick vår älskade lilleman och fyllde ett år. Så för att skämma bort honom lite (ytterligare) fick han en liten bakelse (chokladfri – givetvis). Det var såhär smaskens! 🙂 Oavsett hur mycket han växer kommer han alltid att vara vår lille bebbe till Theo. Idag har varit en helt underbar dag! Vi drog in till Jönköping i vårvärmen och promenerade runt på stan. Egentligen skulle vi bara handla byxor åt mig då de jag har börjar bli förstora och förslitna och min spontana tanke var att dra till New Yorker där de ofta har sjyssta cargo-pants i storlekar som faktiskt passat mig. Det slutade i besvikelse för mig och nya byxor, en skjorta och krims-krams åt hjärtat. Till min ENORMA glädje hamnade vi på H&M där jag började plocka till mig de största storlekarna jag kunde hitta och höll stenhårt tummarna för att åtminstone ett par skulle passa. Jag går in i provhytten och börjar dra på mig ett par – och de är alldeles för stora! :O Jag började nästan hoppa och studsa av glädje. Jag fick för första gången på minst ett år be Chrille gå ut och hämta ett par som var mindre(!) – att handla kläder har aldrig tidigare gjort mig så överextremt glad! Helt plötsligt kom jag på mig själv med att vilja testa fler byxor – men det hade kunnat bli alldeles för dyrt och Chrille började bli vresig efter att ha blivit kringsläpad på shopping hela dagen (hörde inte att han klagade när han fick grejer :P). Bilden är kass och jag kunde inte lägga ut kläderna på det hund-hårs-beströdda golvet (vi måste verkligen dammsuga!) så man ser inte riktigt hur de ser ut och byxorna ser inte så särskilt fina ut (vilket de egentligen är). Jag tyckte de var skitfina och det är sådana kläder jag egentligen vill gå i, tält är liksom ingen klädstil jag egentligen vill ha… Jag har fått tillbaka min käklinje och mina nyckelben tittar fram igen. Börjar sakta men säkert se mig själv i spegeln igen. Det är rätt underbart faktiskt! Nu iom att vi ska fly ett tag har jag bestämt att jag ska gå på halvfart under den tiden. Jag vill verkligen att det ska vara en flykt och jag vill kunna njuta. Så imorgon börjar upptrappningen (måste göras en vecka innan man går på halvfart för att inte magen ska kruppa ur – man har liksom ätit flytande mat i över fem veckor) och ikväll förberedde jag morgondagens lunch eftersom jag inte hinner det då. Till lunch blir det kokt fisk med grönsaker och underbar dressing över (dressing: Lika delar oliv-/rapsolja + pressad vitlök och örtsalt, kryddning efter egen smak). Det är inge stora portioner till en början men det ska bli så himla gott! Blev ett himlans långt inlägg nu. Men det blir ju lite så när man inte skrivit på ett tag. Man får ju ta igen för allt som hänt under tiden. Nu ska jag sluta tjattra för ikväll och dra med mig bägge mina pojkar ut på promenix. Ska bli najz!
Var helt slut när jag kom hem efter lyckad redovisning idag. Gissa vem som var lycklig att se mig hemma så tidigt? Man kunde verkligen se hur han inom sig skrek: ”Matte! Hemma! Redan!” Sedan skulle han vara så nära mig han bara kunde – han är rätt söt ibland faktiskt…
Jag tyckte redovisningen idag gick bra. Fick en del kritik, men jag tyckte vi bemötte den bra och ödmjukt (till skillnad från andra grupper).
Blev lite frustrerad när frågestunden började för där sitter folk och ställer frågor på saker jag uttryckligen tagit upp i mitt tal. Finns två slutsatser att dra: Antingen så lyssnade de inte, eller så är deras engelska kass. Jag vet! Jag vet! Jag är priviligerad för att det är mitt modersmål och jag kan inte jämföra mina kunskaper med ”svenskars”…blablabla.
I’ve heard it all before.
Så avancerad var inte min engelska. Hela uppgiften var att ”pitcha” ett förslag inför en intresseorganisation. Då kan man inte stå och fnissa medlemmarna emellan och bara vara generellt oproffsiga. Svengelska på hög nivå ser jag inte heller som acceptabelt ur en professionell synvinkel. Det är inte högstadie-nivå längre. Det här är övning inför yrkeslivet. Och en del av de presentationer som hölls idag störde mig just vad gäller det. Man hade lagt allt på sin kampanj och fem minuter på presentationen (kändes det som iaf).
Jag må låta hemskt elak och dum nu och det finns säkert minst någon som kommer störa sig och vilja såga ner mig till marken. Det enda jag kan säga är fine! Då får det vara så. Jag tycker inte att dagens redovisningar höll måttet för vad jag förväntar mig av mina ”jämlikar” på högskolenivå. Jobbade i ett skarpt projekt åt Helsingborgs stad ht-09 och det började vi jobba på 6-7 veckor in på utbildningen. Det var inte läge att stå och fnissa och svära och stå och vara sur och inaktiv och ha sig där…
Anyhows…
Kom hem idag och var helt slut! Theo var tokmysig och jag var helt utmattad. Det blev inte mycket gjort där alltså.
Igår började så vansinnigt bra – eller rättare sagt, efter att den börjat sjukt dåligt med försovning och stress blev den sjukt bra! Frukost och tidning i lugn och ro till avslappnande musik på xtravaganza följt av 1,5 timmes träning. Det var helt underbart(!). Mådde hur bra som helst efteråt.
När jag värmde upp upptäckte jag något helt hysteriskt kul. Började bara apgarva sådär mitt i alltihopa; crosstrainern hade PÅ RIKTIGT(!) inbyggd fläkt! 😀 Är väl lite skum sådär generellt men jag tyckte det var hysteriskt kul!
Sen bara sådär – blev dagen kass igen! Riktigt kass! Fattar inte det. Riktigt jobbigt. Orkade inte göra något ordentligt av maten heller då så jag gottade mig med en härlig kopp varm choklad (xtravaganza-style ofcourse).
Nu blir det att dra ut i kylan med hunden och med lite tur hinner älsko inte somna under tiden, så man kanske kan krypa ner och mysa lite till något avsnitt ändå.
Här började dag 5. En över-kel-sjuk Theo som klämde in sig mellan husse och matte och bara låg och njöt av att bli kliad överallt. Slumrade nog till och med till en sväng . Massa Mental Näring redan från start!
Sedan var tanken att vi skulle in till Jönköping så att jag kunde hitta en bättre, större väska än den jag har. Får knappt plats med bara precis det jag behöver till skolan, än mindre träningskläder och vattenflaska. Men det blev inget av det. Istället gick jag och grina halva dagen medan Chrille tapetserade. Fanns exakt inget jag kunde hjälpa honom med utan att vara mer i vägen än till hjälp och allt jag tänkt göra var förhindrat av tapetserandet.
Vet inte hur det är med er. Men jag verkligen avskyr att vara helt vaken en hel helg och instängd i lägenheten. Vill liksom komma ut med kärleken och hitta på hyss. Behöver den gnuttan råbarnslig glädje på helgen. Finns de helger då vi bara ligger i sängen och bränner av tv-serie efter tv-serie, går och värmer upp x-boxen som paus och sedan tillbaka igen. De är sköna ibland de med. Men idag var en sådan dag då jag bara blev frustrerad av att inte komma ut.
Då blev Chrille törstig mitt i arbetet och för att han skulle slippa släcka sin törst med öl fick jag ge mig ut. Tog med mig Theo och vi gick på en härlig prommis i solskenet. Såg att det var folk ut på Furusjön så vi vågade oss ut vi med. Theo var mycket förvirrad, största öppna område han varit på men fick ändå inte springa fritt. Kunde ju inte riskera att han råkade på svagare is mitt i språnget. Vi höll oss till spåren på sjön vi och det dög jättebra!
Sedan drog jag till Ljunkan och handlade. Fick med mig lite nya kryddor till sopporna och lite lime och citron för att piffa till allt vatten jag ska ha i mig. Sedan hittade jag stora Ramlösa flaskor i mina favorit smaker – det kommer att bli ytterliggare Mental Näring för mig. Lite lyx när man tröttnar på vatten. Tog ett glas jordgubb/lime till middagen och förundrades över hur mycket mer det smakade – det var en härlig överraskning faktiskt!
Ikväll skrev jag på grupparbetet och sedan var jag trött och sleten så jag bestämde mig för att unna mig ett varmt bad. Blev lite crazy med bubblet 🙂
Ingen jättebra bild men poängen går fram. Har varit en mysig och bra dag, om man bortser från grinigheten. Det är min stora utmaning. Att se tillbaka på varje dag och komma på något positivt som varit. Tror det är viktigt att kunna göra det, särskilt i vardagen där dagarna glider in i varandra. Man behöver det där lilla extra leendet, det där lilla extra positiva. Man hänger så gärna upp sig på alla tråkigheter, måsten och problem i vardagen och jag tror det är viktigt att komma ihåg det positiva också. Även i de sämsta dagarna, annars blir vardagen alldeles för grå och hemsk för att stå ut.
Nu ska jag krypa ner, är helt slut. Ska mysa lite extra med kärleken innan jag somnar!
Var ut på långpromenad med Theo igår och la för första gången märke till hur långt hösten verkligen är kommen – redan. Har inte skänkt vädret en andra tanke och har rent mentalt varit kvar i sensommarn, det är helt galet! Theo har haft skitkul med att jaga höstlöven som flyger runt på marken. Jag älskar verkligen vår valp, han är bäst!
Så underbart söt och snäll och DUKTIG! Framför allt är han vår – vilket fortfarande är svårt att fatta ibland och det är verkligen helt himmelskt!
Ivfsh…Det finns inte mycket som är så vackert som hösten. Jag älskar att flyga över Europa på hösten. Färgerna som blandas och skapar ett landskap som tycks stå i lågor från ovan sett. Det är så intensivt och vackert (har jag kanske redan sagt vackert?). Älskar verkligen höstens färger i alla dess skiftningar från blodrött till mörkt grönt.
Delkurs 2 i den 30hp stora kurs jag läser den här terminen har precis satt igång och jag måste tyvärr säga att jag är rätt besviken.
För det första glömde farsan beställa mina böcker för två veckor sedan så jag kommer att få panikläsa när de väl kommer.
Snacka om kass början på kursen!
För det andra så lever kursledaren i medeltiden (vilket gör mig ännu mer besviken för om det är något som är avgörande för den här branschens överlevnad så är det just dess förmåga att leva i nuet och vara flexibel inför det framtiden bär med sig).
Studenterna på högskolan har privilegiet att få ta del av ett alldeles klockrent intranät som heter Ping-Pong. Där kan man registrera sig i kursen/kurserna man för tillfället läser och där igenom kan man ta del av ALLT material som rör kursen (ppt-filer från föreläsningar, uppgiftsbeskrivningar, gruppuppgifter, gruppindelningar, osv.) och anteckningar direkt från kursledaren som rör ändringar, frågor, hemtenta, tenta osv. förutsatt att kursledaren faktiskt lägger upp filerna. Det är verkligen ett så otroligt bra verktyg och en sån prislös möjlighet för ett smärtfritt informationsutbyte studenter och ”lärare” emellan.
Men den här människan kan inte ta sig fem minuter för att lära sig hur han klickar för att lägga upp dokument för att i förlängningen underlätta våra studier och lasta av oss och sig själv. Han tycker att det är ”för komplicerat”.
Det är verkligen under all kritik i mina ögon.
Det handlar om att han skulle klicka på musknappen 3-5 ggr. Räkna själv på hur många sekunder det skulle ta honom att lägga upp ett dokument, istället för att printa ut ca. 140 kopior till alla som läser kursen?? På så här sätt missar man en massa information om man är sjuk eller borta på någon föreläsning, helt i onödan.
Får väl stå ut den här kursen, i november börjar nästa delkurs och med den följer förhoppningsvis en annan kursledare.
Nu = en sen promenad med Theo-mannen i vår ”vackra” stadsdel i höstnatten.
Det är så enormt mycket på gång just nu så jag vet inte vad jag ska tänka, göra, fokusera på…
Chrille har sökt ett jobb i Nässjö och det bådar enormt gott. Han såg annonsen när vi var uppe i Mullsjö sist, ringde upp gruppledaren, berättade vem han var och varför han ringde samt frågade om gruppledaren hade tid att träffas för en kopp kaffe senare på eftermiddagen. Hipp som happ var vi på väg till Nässjö strax efter lunch för att Chrille skulle på anställningsintervju utan att gruppledaren sett några papper eller någonting. Jag vet inte många som lyckas med det efter ett enda telefonsamtal. Det bådar gott när anställningsgivaren själv erbjuder sig att hjälpa oss med boende innan besked om tjänsten blivit klart.
Just nu är allt upp och ner och ALLT hänger på vad som händer under den här veckan. Får han jobbet så är vi i Nässjö inom två månader och jag börjar plugga på Högskolan i Jönköping i slutet på augusti. Då blir det högskolans Medie & Kommunikationsvetenskapliga program, vilken inriktning vet jag inte än men jag hoppas på den öppna ingången. Där hoppar vi in i en hyresrätt tills vi funnit rätt hus i Mullsjö och fått det.
Alternativet till allt detta vill jag egentligen inte tänka på, jag vill inte bo kvar i Malmö en dag mer än absolut nödvändigt. Dessutom har vi nu inget val, vi måste flytta. Det var något vi var på det klara med och en av förutsättningarna för att vi över huvud taget skulle skaffa lille Theo (som för övrigt inte är så liten längre). Att bo kvar på fjärde våningen här på Lönngatan – här i Malmö – är inte ens ett alternativ. Ytterligare nagel i ögat till är Theos vikt. Han växer helt vansinnigt fort och väger redan ca. 15 kilo(!). Han får fortfarande inte gå ner för trappor själv och ska bäras ner…och jag kan då lova att det börjar bli tungt att bära 15 kilo hund fyra våningar – detta ska göras i minst en månad till, då kommer han att väga rätt mycket mer…
Just nu sitter både jag och Chrille och hoppar där vi sitter – av nervositet, ängslan, exaltering, förhoppning…you name it!
Vill bara att detta går vägen för oss. Hoppas!HoPPAs! HOPPAS!!!!
