Välj en sida

Om en månad.

Om precis en månad flyttar vi till Linköping. Jag insåg att jag nog inte riktigt fått ner hur vi löst allt.

De första fyra månaderna ska vi bo i ett hus på en gård precis utanför stan. Det var ett äldre par som är så himla genomsnälla som till slut hittade vår annons på Blocket och erbjöd oss boende tills lägenheten är färdig i december. Det ska faktiskt bli helt underbart att ha halva sommaren med Lexie på en gård! Hon kommer älska det!

Ångesten jag har och haft över hennes byte av förskola – den orkar jag inte ens skriva om. Den är fruktansvärd. Det störda är att hon inte på något sätt ger mig skäl för den ångesten.

Flyttfirman magasinerar det mesta i Umeå och kommer ner med det i december. Resten kör de ner till huset nu när vi flyttar. Så jäkla smutt faktiskt!

Tiden bara stannade av i samma sekund som jag gjort min opponering. Sen satt jag i ångest i några veckor och inväntade svar på tentorna. Om exjobbet gick fantastiskt bra så var tentorna verkligen raka motsatsen. Det var en jäkla pärs. Jag orkar inte riktigt skriva om det heller. Jag får lösa det helt enkelt.

Lexie! Det har hänt så mycket med henne. Hon är så himla stor och så galet stark. Jag glömde ju skriva! Jag snubblade över en cykel till henne där i maj någon gång. Så hon cyklar nu. Like a freakin’ boss! Hon är så häftig. Hon har haft några vurpor så klart, men efter att hon varit ledsen så har hon bara klättrat upp och kört igen. Hon älskar att cykla och helst fort. Hehe, ibland är man himla glad över de där stödhjulen när man ser hur mycket hon förlitar sig på dem. Samtidigt löser hon knivigare och knivigare situationer och man verkligen ser hur kontrollen blir bättre från gång till gång. Tre gånger på cykel tog det, sen cyklade hon runt området och ropade ”Tjihuuuu!”. 😀

Jag är egentligen supersugen på att köpa henne en lite större, bättre, solgul cykel. Men jag tror det får vänta till årsskiftet för nu ska vi bo på grusplan i fyra månader. Jag tänker att vi tar med oss den in till stan kanske så att hon och Nomnom kan bränna loss. Men det känns knappt lönt med en ny cykel förrän vi faktiskt bor i stan och det blir tal om att använda den till vardags. Vi får se lite grann hur det blir.

Hon gick på sommarlov i fredags och Chrille jobbar i två veckor till. Så jag har tänkt försöka bada supermycket med henne (för det har jag verkligen tappat bollen med i vår), och hitta på lite aktiviteter som vi kan ägna oss åt samtidigt som vi packar ihop så mycket som möjligt och stör Chrille så lite som möjligt.

Jag försöker fokusera på det just nu och släppa allt mer ångestladdat. Det finns inte riktigt tid för det nu. Jag vill inte riktigt ge det tid nu. Särskilt nu när jag har en så fin möjlighet till mängder av kvalitetstid med Lexie! Det känns extra viktigt nu på något sätt. Nu när precis allt annat i hennes liv kommer att förändras. Det är inte som att hennes kompisar här, våra kompisar här som blivit familj för henne – bara kan ta en dagstur för att ses när vi flyttat. Hon kommer i bästa fall träffa folk här en gång om året. Folk som nu är hela hennes liv. Jag har så mycket känslor kring det där.

Allt och alla som är hennes vardag, hennes trygghet – blir kvar här. Och hon kommer inte se dem igen på länge, om alls. För att vi flyttar så jäkla långt.

Åh. Nej, just nu fokar jag på resan ner, de två helt lediga veckorna vi kommer ha på gården, sommarkvällarna med De Bästa, att få snusa bäbis! ?

Det längtar jag efter nu. Jag kommer sitta på nålar de här 30 dagarna. Hoppas de inte drygar sig!

Vi var på bio!

Ons-sön förra veckan var Chrille i Stockholm på kurs för att bli certifierad HLR-instruktör åt Röda Korset. Jag fick nåt galet infall, gick in på SF och upptäckte att Bamse och dunderklockan fortfarande går på bio! Så jag bokade snabbt platser till lördagen och började spinna planer. Tänk så glad hon blivit om vi kunde cykla in till stan nu när trottoarerna är snöfria (inte grusfria dock..xD)! Så fredagskvällen ägnade jag åt att plocka av den gamla cykelstolen och montera den nya. Mamman roade sig, barnet sov. Det var en smula…tajt… att skruva av och till. Hahaha! Jag stod på balkongen och svor över hela grannskapet över att man ska bygga allt så jävla kompakt hela tiden. Det kan hända att cykelprojektet distraherade mig en smula, maten blev helt förstörd och mamman sa fakkit. Så vi landade så här…

I lördags cyklade vi in lite tidigare – biljetterna skulle hämtas 12.30, filmen började 13. Vi kom fram vid 11.45 och Lexie hade ingen aning om vart vi skulle. Helt ärligt hade jag kunnat hålla dagen där för hon var så jäkla nöjd över att ha fått komma ut och cykla. 😛 Men vi passade på att äta mumslunch i stan och sen gick vi till biografen för att handla popcorn. Jag sa faktiskt inget till henne utan hon fick upptäcka själv efter hand. Så stora ögon, så spännande, vilken grej! Familjebio är stört mycket trevligare än vanlig bio. Vi var 6-7 familjer i lilla salongen så det var ju långt ifrån fullt. Men det fanns något slags outtalat samförstånd om att barn låter när de tittar på film. Inga suckar, inga sura miner – barnen tyckte det var himla spännande och behövde brista ut i häpnad då och då – och det var okej. Men man höll det på en rimlig nivå. Det var ingen som lät barnen prata vilt eller stöka runt. Men de fick finnas liksom. Vet när vi varit och sett äventyrs- och scifi-filmer före Lexie. Där finns inget sådant samförstånd i publiken – trots att alla är mycket väl medvetna om att filmerna drar en blandad publik med allt från 10-11 åringar i salongen och uppåt. Då är det sjukt suckigt och kasta blickigt och man kommer med sura kommentarer. Njae… Det där med bio har förlorat charmen för mig – åtminstone när det gäller Blockbuster genrer som lockar bred publik. Det blir så otrevligt i salongen att det tar från det roliga.

Men i lördags, med Lexie, det var så himla mysigt! <3 🙂 Sen handlade vi nya kuddfodral till soffan och cyklade hem för att äta middag med grannarna. Lexie däckade rätt hårt när vi kom hem. Men hon hade så himla roligt precis hela dagen och hon höll så fin form även på kvällen. Det är så härligt att kunna ge henne såna dagar ibland!

*trött*

På torsdag förmiddag ska jag åka till Boden och titta på garn för ett hemligt projekt. Jag hade kunnat ha beställt det via Garnaffären igår. Men jag känner att jag behöver komma hemifrån. Känna på garn, planera något lite bus-roligt projekt och vara lite spontan. Jag är så slut i huvudet nu att jag inte riktigt vet vilket bränsle jag går på för att fungera egentligen. I helgen har jag min första riktiga helg på tre veckor. Nån som vill ses? 😉 Fan om jag inte blir godkänd på någon av tentorna alltså! Jo, jag vet – då skriver jag dem igen. Men. Den smällen kommer ändå ta jävligt hårt.

Imorgon måste jag skriva så fingrarna glöder, och hinna läsa en massa samtidigt. Jag har lovat min handledare ett första utkast på min rapport till på onsdag. Jag har mycket content i huvudet eftersom jag funderar på det här typ varje tom minut och hade riktigt bra brainstorm med min externa i veckan som gick. Men det ska verifieras, passas in i ett sammanhang, refereras till och referatet ska läsas… Som tur är så är det bara tal om något väldigt kort och översiktligt. Men ändå. Det ”korta” jag hade velat visa upp är en bit bort. Så jag har en del att pula med imorgon. Sen. Efter onsdag. Då tar jag mig en förmiddag då jag gottar mig bland garner, har beslutsångest och gläds åt mina busiga planer.

Sen ska jag plugga och skriva igen. Och få ha helg! Men det är sen. Efter min lediga förmiddag. Blir man glad för lite har man mycket att bli glad för – visst är det så de säger.

Jovisstja! Vi fick den där lägenheten! Vi har en helt fantastisk lägenhet att flytta in i… i december…xD Så nästa problem -> nej! Möjlighet! Nästa möjlighet! Hahahaha! Är att hitta någonstans att ta vägen tills dess. Den här flytten har ju varit allt utom smidig än så länge men jag märker det knappt för att hela grejen är så absurd till att börja med. Jag har jobb liksom. Hur skulle något kunna vara jobbigt/knöligt/bökigt då? xD Det hade varit knöligt om jag INTE hade jobb. 😛

Nåja. Nu ska jag sova. Det är något alldeles särskilt underbart med att se fram emot sömn när man vet att den inte efterföljs av tentor på ett bra tag igen. 🙂 So long for now!

Haha! Fin cliffhanger…

Jo, jag vill minnas att jag skrev att det hade hänt saker… Eller var saker på g. Jo! Jag har fått jobb! För bra precis en månad sedan blev det officiellt. Jag har fått fast anställning som brandingenjör från september i år! I Linköping! Vilket är typ det bästa stället på jorden jag hade kunnat få jobb just nu! 😀 Jag fattar fortfarande inte vad som händer. Implikationerna av det förstår jag ännu mindre. Det känns lite som att vi kommer sluta leva vårt liv och börja leva någon annans. För det där med två inkomster, två jobb, kunna välja sin bostad, kunna spara på riktigt och allt det där andra… Det är sånt *andra* sysslat med. Det har varit *andras* liv. Inte vårt. Jag sitter bara och väntar på att den andra skon ska trilla ner och något gå fullständigt, käpprätt åt… dit. Om av ingen annan anledning så för att kosmos straffar oss för att vi helt otacksamt överger Luleå där allt det bästa faktiskt hänt.

Jag vill vara så sprudlande glad och lycklig. Som jag har kämpat för det här! Som Chrille burit och varit världens klippa genom allt! Men jag lyckas bara vara rädd. Liv-jävla-rädd! Rädd. Rädd. Rädd. Rädd. Mängden saker jag håller på med just nu hjälper inte supermycket…

Mina dagar just nu är…planerade… Schmock-jävla-fulla! Började i en halv sekund tänka att det kunde få lugna sig efter den här läsperioden. Men det kan det inte. Risken är att det blir för mycket kvar på för lite tid om jag softbörjar nästa läsperiod. Det går inte. Jag får knappt dygnet att räcka *nu*. Jag sitter med något precis varje ledig minut. Dagarna jag tränar duschar jag fort efteråt och sedan sätter jag mig och tenta-pluggar en timme till. Sen har jag en timme till att kolla på något med Chrille och sen lite lästid i sängen. Haha! Då läser jag faktiskt skönlitteratur. Annars hade jag blivit knäpp. Jag är nog trött i huvudet som det är.

Den 15e juni. Då ska jag ta ett *stort* glas vin och andas ut. Tills dess stiger jag upp, pluggjobbar, slänger i mig en snabb lunch, pluggjobbar, hämtar Lexie/lagar mat, tre dagar i veckan tränar jag efter läggning, sen åtminstone en timme pluggjobb till beroende på om jag tränat eller inte. Har jag inte tränat sitter jag från 19-21.30. 5 dagar i veckan. Förra helgen satt jag halvdagar och den här helgen måste jag också sitta.

Jag vet att det låter galet och hade jag hört det från någon annan hade jag blivit bekymrad. Jag läste något häromveckan som fick mig att hajja till och det driver på mig hela, hela tiden… Det fastnade i bakhuvudet på mig.

Du har inte tid att göra det ordentligt nu – en gång, men du har tid att göra det två gånger?

Jag har inte tid att göra det här två gånger.

Jag gör oerhört mycket för att stresshantera – precis hela dagarna. Jag andas – mycket! Sa jag att vi har en flytt tvärs över landet att lösa samtidigt som jag gör det jag måste för att få min examen?! xD Lägenheten behöver vara uppsagd senast månadsskiftet april/maj! Träningen kan låta som ett onödigt ont men just nu är det en absolut nödvändighet. Den ger mig ett avbrott – den och middagen är typ de saker som jag påbörjar och faktiskt kan avsluta just nu. Allt annat är evighetsprojekt jämfört, lite idag, lite imorgon, lite nästa vecka – så blir det säkert klart någon gång. Och den får mig att känna mig stark, vilket får mig att känna mig stark. Jag busar med Lexie varje chans jag får. Tänk att en sån liten skruttunge kan ha sån humor! Älskade unge! Vi har börjat fuldansa i köket när jag lagar mat. Det är SÅ roligt! Knasbananeri är såå viktigt just nu när allt annat är så allvarligt och livsavgörande hela tiden. Jag ventilerar. Jag är säkert tjatig just nu. Men jag stress-hanterar, okej? Det får inte ligga och koka. Jag lyssnar på väl valda låtar vid väl valda tillfällen – allt för att få mig att stänga ut tankar på om och hur och fail och min eventuella oförmåga att leverera så att jag kan få jobba. Allt för att ingjuta känslan av ”PoW!” så att den lever med mig hela det vakna dygnet. Så långt som möjligt. Musik som får mig att vilja fuldansa järnet med ett stort leende på läpparna!

Haha! Om ni visste moovsen jag gör i huvudet samtidigt som jag sitter och jobbar. xD Mindset! Mindset! Mindset! Allt för att ha rätt mindset så jag tar mig igenom det här. Samtalen jag hade med min ledarskapsprofessor i höstas befäste på nytt hur otroligt viktigt det är att vara medveten om sitt mindset, att jobba med sitt mindset. För det är i allra högsta grad något vi kan påverka och ska man bestiga ett berg kan en sådan sak som mindset vara ganska avgörande.

Hur tar du dig an skiten som händer dig idag? Är det ett problem/en utmaning eller är det en möjlighet? Vad du säger till dig själv spelar roll!

Det här är ganska exakt vart jag styr mitt mindset just nu 🙂

Nu måste jag på’t igen. ’Till next time peeps! Fuldansa lite åt mig va? <3

Nämen då var semestern nästan slut…

…det gick fort. Fruktansvärt fort. Men på något vis känns det ändå inte så ångestladdat som det brukar. När man typ har panik för att semestern är slut för att det känns som att man inte haft någon eller är livrädd för att återgå till vardagen. Jag är inte så rädd som jag brukar känna mig så här inför. Jag känner mig mer sådär som jag känner när jag tagit ut mig riktigt hårt fysiskt och behöver ge lite till, lite längre. Ner med huvudet. Blunda. Andas in. Andas ut. Öppna ögonen. Upp med huvudet, tveka inte. Kör jävla järnet!

Vi väntade inte en sekund. I samma stund som det blev semester var vi halvvägs till Klevan (som för övrigt tydligen kallas för Kleffan av infödingarna…wooot?!) och när vi kom fram var det i vanlig ordning skål och bygg! 🙂

Vi byggde en inte så liten altan, hann en sväng om Skåne och tillbaka, byggde det sista på altanen, sen var det mer eller mindre bara att packa ihop sig igen. Som jag älskade att se tjejerna ihop! I lek, skratt, tjaffs och gråt. De skulle trösta, reta, busa, bossa, krama och trösta varann igen. De är fantastiska ihop. Älskade, älskade små! När de kom springande mot mig och bara kastade sig i famnen på mig på däcket. Jag tippade baklänges och sen låg vi bara där och skrattade och kramades. Finaste, älskade! Jag och Néa var själva med tjejerna för det mesta (Nej! Den fördelningen var vi inte helt nöjda med…:/) och tjejerna är ju som de är; 2,5 och 3 år. Med ALLT vad det innebär. Vi slet hår! Vårt eget då alltså! Lyckligtvis gick nästan allt att skratta åt – för de lever verkligen i sina egna små världar. 😀

Fredag eftermiddag (vi skulle (nog) åka på söndag) så ställde jag frågan om vi skulle göra något särskilt av lördagen istället för att packa. Bygget var klart och vi hade en hel dag kvar ihop. Så i bubbelpoolen mitt i natten planerade vi ihop en heldag på Borås djurpark. Vilken dag det blev! Tjejerna älskade det! Det blev en helt fantastisk dag! Bilderna får vara självförklarande – men jag tänker på den dagen och kan inte låta bli att le. Det är faktiskt sant för hela semestern. <3 Saknar er!

De sista två veckorna hemma har vi gjort minsta möjliga. Vi har varit på lite utflykter och trängt oss på hos vänner för att markera att vi är hemma… 😛 Har sett till att bada lite också så länge det går. Vi var ner till älven både häromkvällen och idag, det är så sanslöst varmt i vattnet! Det lär det inte vara så länge till med tanke på hur galet fort det blir mörkt här nu. Det är hips vips nästan mörkt på nätterna igen – bara sådär.

Nu ska jag göra mitt bästa att leka anka i några dagar. Känner stressen vilja bubbla upp över rädslan att misslyckas. Men nej. En sak i taget. Det är inte måndag förrän det är måndag och då ska jag börja med att strukturera upp de kommande veckorna lite så de inte bara försvinner för mig. Mindset, mindset on the wall – det här blir bra! KICKASS!

 

 

Vill skriva men saknar tålamod.

Är på semester. Omger oss med människor vi älskar. Njuter, skapar minnen och lägger oss alldeles för sent! Det finns varken tid eller tålamod för att skriva och det finns alltid något som är viktigare; som att bara njuta av att svalorna vågat sig ut för att leka idag i svalkan. Eller bara lyssna till tjejernas skratt.

Vi har det fantastiskt bra och jag har börjat ladda mentalt inför höstens utmaning.

Men allt det får ni läsa mer om en annan gång. Nu måste jag sova alldeles för få timmar. Men fett värt asså! ?