Det bara bubblar i hela mig nu. Flickorna våra badar ihop, delar leksaker, gosar och undersöker varandra för fullt. Tänk att de är våra. Tänk att vi har varsitt alldeles underbart barn. Att vi kan leka med dem på gräsmattan och bråka med övertrötta gnällisar ihop.
Det är alldeles galet. Och alldeles underbart. Att det är just ni, och vi – som får dela detta utmattade, utmanande och fantastiska äventyr ihop. Vi är inte bara kompisar till morsorna. Vi ÄR morsorna. Wow!
Ett mer välfungerande kaos än det vi njuter av nu får man leta efter. Byggkaos och barnkaos och hundkaos men vi har det ändå så oförskämt jäkla bra.
Och Lexie. Det händer nya saker varenda timme känns det som. Idag skulle hon räcka en boll till Chrille helt plötsligt. Och så faceplantade hon sittande och reste sig upp helt själv. Sen när hon kom på att hon kunde så satt hon i soffan och gjorde det med flit; ner med ansiktet i kudden, och sen upp igen. Och hon är så nyfiken på lilla Noomie. Skrattar åt hennes bus och iakttar henne noga. Tänk vad hon ska lära sig en massa bus. Theo har plötsligt blivit jätteintressant och rolig. Hon kan sitta och titta på honom och tokskratta bara sådär rätt uppochner. Utan att han gör något speciellt alls. 😛
Och hon vill saker! Hon blir skitsur när hon inte får ta pappas telefon, eller när man tar ifrån henne något hon inte ska ha. Hon börjar bli ett litet barn. Det är så himla häftigt, och stundtals tålamodsprövande.. 😉
Jag kan verkligen inte klaga.
Haha! Nu sover barnen så vi ska tända barnovänliga ljus och pimpla vin… Eller nåt.. 😉
Så vemodigt. Den Lexie vi åkte hemifrån med är borta. Nu har vi en alldeles ny tjej; som sitter och pratar så mycket mer och interagerar med oss hela tiden och sträcker sig efter allt… Och har humör!
Den här nya Lexie är alldeles underbar och busig och go. Men känslan är märklig. Det finns en sorg i mig som om jag förlorat någon. Den där andra Lexie jag kände och älskade. Det känns som att en älskad gått förlorad, typ.
Samtidigt som jag vunnit en ny älskad.
Det är så jäkla märkligt det här med att ha barn. Man känner så många och så motsägelsefulla och konstiga saker mest hela tiden.
Igår blev vi varse om att den här nya tydligen ska sova typ tre-fyra timmar tidigare än förut. Två timmar för sent. Bara sådär över en dag.
Till slut fick hon komma upp i selen hos pappa och så tog vi en promenad i skogen. Det gjorde susen och alldeles hypnotiserad av bladverken somnade lillan till slut. Efter en jäkla kamp. Jag var mest glad att hon inte väckte lilla N som bara sov rätt igenom alltihopa.
I lördags kom vi fram till Klevan och nu byggs det kök. Eller ja, Chrille bygger kök – jag lär känna ett nytt barn. 🙂
Och ser henne lära av kusinvitamin. De är så roliga ihop!
Men så tvärt allt är nu. Ena dagen satt hon hos mig typ hela tiden för hon kunde inte sitta utan stöd. Och nästa dag – på sin 6-månaders dag – sitter hon helt själv på golvet OCH leker med en leksak. Över en jävla dag!
När hon vaknar och är sådär omtöcknad, sitter i min famn och bara orienterar sig i några minuter, och sen plötsligt bara vänder sig upp mot mig, ser på mig i några sekunder och sedan ler mot mig med hela sin själ.
Det är en märklig kärlek det här. Hon bara älskar mig, litar på mig helt förutsättningslöst – bara för att jag är hennes mamma. Jag väntade mig väl inte att någon annan än Chrille någonsin skulle se på mig sådär. Haha! Med den där kärleken alltså – inte för att jag är hans mamma. 😛
Det är så märkligt att hon ser på mig sådär. Hon känner mig ju inte ens. Märkligt och alldeles underbart. Tänk vilken möjlighet hon är. För henne vill jag vara den jag vill vara. Den bästa versionen av mig själv. Matthew Mcconaughey sa det så bra när han mottog något pris någon gång. Hans idol är han själv om tio år. Den han strävar efter att vara är alltid sig själv om tio år. Inte någon stillbild av någon beundransvärd som man kan sträva efter och uppnå. Utan någon som alltid försöker bli bättre. Han jagar alltid sig själv för man blir aldrig färdig så att säga. Målbilden är alltid tio är före. Man kan alltid bli bättre.
Hon blir som en liten extra spark i baken att skärpa till sig som människa. Vara mer medveten om sina val, varför man gör dem, vilken typ av människa det är man vill vara egentligen. Åh! Jag vet inte vad det är jag vill få sagt…
Jag vill ju inte att hon ska se mig som ofelbar, och det är inte den jag vill vara heller. Men man har på något vis ändå fått ett sådant blank slate med med henne på något vis. I alla avseenden. Jag menar verkligen inte att jag ska låtsas vara någon jag inte är för att hon ska tycka om mig eller något sådant dumt. Men… Hon har inte sett mig vara en dålig människa. Det kommer hon ju få förr eller senare. Men jag har ändå en möjlighet i henne på något vis… Jag vet inte vad det betyder än, eller vad det ska få betyda. Det bara slog mig plötsligt; hon kommer ju se till oss. Att det är felbara människor hon kommer se är ju självklart – felbara och rätt knäppa. Men vi har möjligheten att låta henne se felbara människor som ändå hela tiden strävar efter att vara bättre.
Men den där blicken, det där leendet. Helt utan att veta vilka vi är. Det är så häftigt och märkligt – och alldeles förjävla underbart!
Ja, det är vad som snurrar i mitt huvud en sådan här torsdag med lillan sover… 😛
Helt plötsligt är hon en toddler! Min bebis! Hon surrar heeela dagarna långa, hon sträcker sig efter precis allt hon ser och ska smaka på lika mycket. Att ha henne i babysittern går typ inte längre. De senaste dagarna har varit knepiga för hon har inte riktigt suttit tillräckligt bra för att sitta själv i stolen mer än några minuter men samtidigt håller hon på att dra vurpor med sittern runt höften… 😀 Hon satt i sittern i kontoret med Chrille häromkvällen och hips vips tjuter hon till sååå ilsket. Ja då har hon försökt följa efter någon leksak på golvet typ under sittern och stod nästan på huvudet och tog sig inte upp själv. Det är heeeelt galet! Igår gjorde hon dessutom ett levlat försök att krypa. Jag vet inte hur medveten hon var om att hon faktiskt tog sig någonstans. Hennes fokus låg nog mest på att ta kaninen och min fot om vartannat… 😛 Men! Det där med att hon skulle krypa och sitta och ta sig fram själv – det har känts som att ”jaja, det händer väl… någon gång… då…”. Men det händer ju för fan nu?!
Det går bokstavligen på dagar! Det som gör det hela så jobbigt är väl just känslan av att inte hinna med. Jag hade kunnat förlika mig med att hon växer lite lättare om jag faktiskt kände att jag hinner uppleva henne. Men det går ju så jäkla fort. Jag hinner knappt uppfatta att hon utvecklats innan hon gör det på nytt. Och hon blir ju som en ny liten människa för varje gång. Det är en så störd grej att få uppleva på nära håll. Små barns utveckling är verkligen heelt surrealistisk!
Så blev hon döpt till slut, lilla Alexis. Efter MYCKET om och men. Vilken jävla soppa det var inför dopet alltså! Men det får vi ta irl när vi ses. Jag inser att det är lite mycket sadistiskt att skriva såhär. Men det var en så sanslös soppa. Präster som förtjänade avsked, plötslig avsaknad av präst, familj som förlorade komunikationsförmåga, familj som bara var allmänt…ja, kakor som bakades i fel ordning… Det var rätt galet. Men dagen D hade vi rätt så jäkla roligt ändå. Det blev liksom rätt komiskt till slut alltihopa – på ett bra sätt.
Tänk att vi har så många fina vänner! Tack alla goa igen för att ni kom! Och ni som inte kunde men så gärna ville, ni var också med! <3 (mer …)
(10.43)