Välj en sida

Food for soul

Jag älskar dokumentärer. Jag brukar gå in på SVT-Play eller UR om kvällarna när jag har tråkigt och slår på någon lockande dokumentär. För att sluta ha tråkigt. Helt fritt för tolkning vad det säger om mig =)

(mer…)

I’m Christian, unless you’re gay…

Snubblade över en helt otrolig artikel härom dagen via Zach Wahls. För mig representerar den verkligen allt jag någonsin velat säga men inte funnit ord för. Allt mitt hjärta någonsin plågats av att inte kunna kommunicera. Varför ska det vara så svårt att förmedla något så grundläggande enkelt?

Det handlar om kärlek! <— LÄNK

Inte romantisk kärlek – utan human, medmänsklig kärlek.
Det är bland det mest gripande och sanna jag någonsin läst. Det får en verkligen att ta en titt på sig själv utan att samtidigt fördöma en.

Varför skulle någon annan vara sämre eller mindre värd än mig bara för att de är och/eller gör annorlunda än jag?

Varför är det fel att känna för någon som gjort fruktansvärt fel?

Varför att är det fel att känna empati för någon som begått ett brott – oavsett brottet?

Vad är det som säger att jag är mer värd bara för att jag inte begått samma fel?

Vad är det som säger att jag är mer människa?

Var det inte just mänskligt ATT fela – eller gäller det bara socialt accepterade fel?

Är det handlingen som är omänsklig? Eller människan i sig?

Vad blev det av den moral som vi högaktar så? Tas den bara i bruk bland andra som följer samma moral? Och sen då?

Vi är kristna mot kristna men inte mot resten – är det rätt att överhuvud taget kalla sig kristen då?

Värt att tänka på…

Föräldrar och tacksamhet

Jag förutsätter att alla tycker och tänker illa om mig. Jag förutsätter att folk misstror mig. För varför skulle någon tro gott om mig? Varför skulle någon tro mig?
Det är allt jag fått lära mig…

Jag hanterar det genom att överkompensera och ständigt känna att jag måste bevisa att de här dåliga sakerna folk så kallat tänker är fel. Jag har ständigt något att bevisa för allt och alla. För jag vill ju inte att de ska tro illa om mig. Jag sliter röven av mig för att motbevisa något som egentligen inte existerar. Jag måste ständigt bevisa att alla har fel.
Klart som fan att man försvarar sig när människor idiotförklarar en och misstror en. Mitt problem är att det bara existerar i mitt huvud och jag kämpar så med att komma ihåg det. Men det räcker inte alltid med att tänka rätt – ibland hinner känslorna före och styr en trots att de är så fel.

Chrille sa något härom dagen när jag pratade med honom. Något jag egentligen alltid vetat men aldrig riktigt tänkt på. Aldrig riktigt applicerat på mig själv…

Varför ska man egentligen gå omkring och känna tacksamhetsskuld gentemot sina föräldrar om de enbart fått en att må dåligt hela ens liv?
Du valde ju inte att födas och bli deras barn. Det är inte så att de gör dig en tjänst som ser till att du har mat, vatten, kläder och tak över huvudet. Det är ingenting du kräver av dom. Det är inte en omständighet som du har ansvar för eller behöver känna dig tacksam för.
De gjorde valet att skaffa barn, att skaffa dig – och då är det ju deras förbannade skyldighet att se till så att du har allt det där.
 

Varför ska jag gå omkring och tvinga mig själv att vara tacksam för ett rent helvete?!
Morsan har alltid använt det emot oss – att det var HON som såg till att vi hade mat, vatten, kläder och tak. Och vi skulle vara evigt tacksamma för att hon gjort detta för oss och aldrig någonsin betvivla henne eller hålla något emot henne för hon hade minsann offrat sig för oss! 

Det är väl en av anledningarna till att jag känt mig så kluven och förvirrad. Jag har brottats med en pliktkänsla av att jag minsann skulle vara tacksam och inte gnälla eller klaga. ”Knip ihop och sluta gnäll för du har fått det du behöver för att överleva!” 
Samtidigt har jag bara mått så dåligt över allt och inte alls kunnat vara tacksam, trots att jag kände mig tvingad att vara det. För att vara tacksam för ALLT var det ”rätta”så vitt jag fått lära mig. 

Det gör faktiskt saker och ting lättare att hantera när jag tänker så. Jag har lättare för att bli arg och för att lägga ansvaret på rätt människa. Det är lättare att acceptera att det faktiskt inte är jag som gjort fel. Att det faktiskt har gjorts fel mot mig… Jag känner mig mindre förvirrad.
Jag har lättare för att förstå hur 6-,7-,9-,11- och 14-åriga jag tänkte och varför jag gjorde som jag gjorde. 
Varför jag gör som jag gör idag.

En hel del saker har ju varit alldeles uppenbara sedan länge. Men där är saker jag inte insåg att jag gjorde – som jag gör rent instinktivt utan att tänka på det. Det är lättare att komma på sig själv och göra annorlunda om man har något konkret att ta i. Några saker har jag jobbat på ett tag, och faktiskt blivit bättre på lite i taget. 

Men där är så mycket mer… Och just nu försöker jag bara komma på mig själv och göra raka motsatsen. 
När jag gör saker med utgångspunkten i att folk tänker illa om mig – tänker jag göra raka motsatsen. 

Jag kan inte leva mitt liv och utgå ifrån att alla misstror mig hela tiden bara för att det var allt jag fick uppleva hemma.

Det går bara inte!
Jag måste sluta hänga upp mig på det hon lärt mig – jag måste påminna mig själv om att det faktiskt kom från det mest instabila hjärna jag antagligen kommer att stöta på under min livstid. 

Det är inte så att jag fortfarande tror på det hon säger och lever efter det. Jag kan idag intellektualisera bort det som nonsens. Men jag lever fortfarande till mångt och mycket i samma mönster som jag gjorde då, när jag bara var flicka och inte kunde intellektualisera bort något… Ett mönster jag byggde upp i rent försvar mot henne och hennes påfund, emot olyckan. 
Det är betydligt svårare att bryta. Känslorna är inte heller direkt bara att skaka av sig. De kommer antagligen att finnas kvar för alltid. Skillnaden är att jag inte behöver styras av dom längre. Jag vill inte styras av dom längre.

Jag kan räkna totala antalet gånger jag faktiskt slappnat av i en större grupp människor, varit mig själv och haft underbart råkul på fem fingrar.
Visst har jag haft roligt vid andra tillfällen. Men det kan inte mäta sig. Annars har jag alltid varit tillknäppt och inte riiiiktigt vågat släppa till hel vägen. Inte vågat släppa till och bara vara helt glad.
Men de här få, få gångerna har jag gjort något helt rätt. Jag har varit mig själv – och det har uppskattats(!) – och framför allt så har jag slappnat av, kastat allt tillgjort genom fönstret.

Jag vill ha fler sådana minnen! 
DET är saker jag vill vara tacksam för!

Det där med barndom…

Jag har aldrig lagt någon större vikt vid barndomen – min egen då alltså. Det låter rätt hemskt när jag ser det skrivet så här och det känns som att jag måste förklara för att inte framstå som hård och kall…

Jag har aldrig lagt någon större vikt vid min barndom… För jag har inte riktigt haft en. Jag har inte tagit barndomens konsekvenser på allvar, för någonstans har det känts som att det inte funnits några. Hur kan det finnas en konsekvens av något som aldrig inträffat?
Som i alla fall inte känns som att det inträffat…

Jag hatar att låta melodramatisk, jag hatar att låta som att jag tar mig själv på för stort allvar. Men lyckas på något jävla vänster ändå…

Kanske är det i sig en konsekvens av att ha haft en melodramatisk barndom, en alldeles för allvarlig barndom?
För hur jag än vänder och vrider på det så har jag ju varit barn.

Jag hatar också att prata om problem jag har/haft – för jag vet att andra också haft/har problem, och många än värre problem än mina. Jag hatar att låta som att jag tycker att mitt är värst och att det är mest synd om mig. Jag hatar att låta som att jag tycker synd om mig själv… Men likväl lyckas jag ändå låta så på något jävla vänster – trots att det inte alls står för vad jag försöker säga eller vad jag tycker.

Uppenbarligen så finns det en massa jag hatar – men som jag likväl lyckas ställa till med…

Vad i hela friden ska det vara bra för?!

Men faktum kvarstår ändå att jag har varit barn – liksom alla andra.

Faktum kvarstår att den har lämnat fler negativa än positiva spår i mig.
Det försvinner inte oavsett hur stark och rakryggad jag är.
I mångt och mycket är det just därför jag är som jag är.

Jag vill inte framstå som någon jag inte är, men likväl är det någon helt annan alla ser.
Jag förstår inte vad det är jag gör eller hur jag gör – men jag får höra gång, på gång, på gång att jag framstår som någon helt annan… Och ingen fin människa heller…

Det här är allt jag känner till att vara. Hur förändrar man den man är – utan att förändra den man är? Hur förändrar man den alla ser – utan att samtidigt förändra sig själv?
Jag vill inte förändra mig själv, jag trivs relativt bra med vem jag är – jag känner att jag är en bra bit på väg att bli den jag vill vara. Jag bryr mig om andra, jag hjälper andra, jag tar ansvar för mig själv (nästan) hela tiden, jag älskar, jag tror på bra saker… konstruktiva saker, jag är öppen för allt och alla, jag ger av mig själv, jag vill lära mig nytt – massor med nytt! – och är öppen för det (något som är omöjligt för en människa som redan tror sig veta allt), jag kan vara ödmjuk, jag kan erkänna mina fel, jag vill utvecklas, jag vill hjälpa andra, jag vill göra något bra både för mig och andra och jag vill finnas där för de som behöver mig, jag vill bli bättre… Jag tycker inte att jag är ful.

Jag är definitivt inte perfekt! Jag har en hel drös med brister och listan svart på vitt skulle bara göra mig deprimerad så därför uteblir den. Men jag vet om det. Jag försöker vara bättre. Jag försöker att inte vara fullt så bristfull, jag försöker att vara bättre. Jag tror att jag i grunden är en bra människa och jag förstår inte varför det är så hemskt att säga och tycka. Varför är människorna som ser allt det här så otroligt få?

Men jag tycker inte om hur jag ser ut. Jag tycker inte om hur andra uppfattar mig, hur andra ser mig, hur andra känner mig. Och allt det beror ju på mig.
Hur förändrar jag det? Hur förändrar jag det när jag inte vet vad jag gör fel?

Jag är ingen hemsk människa – jag VILL inte vara en hemsk människa – jag vill inte se ut som en hemsk människa!

Men likväl projicerar jag uppenbarligen något HELT annat än det jag tänker och är.
Jag vill inte bli undvikt, jag vill inte bli skydd. Jag vill inte bli sedd som någon som inte bryr sig, som någon som tar avstånd från alla. Jag vill inte bli sedd som att jag tror mig förmer än andra – det är det sista jag någonsin trott, det SISTA! Men likväl är det det första folk ser i mig… Och det knäcker mig fullständigt.
Hur bevisar man vad man tänker?

Jag vill inte att människor ska känna en stor fet mur framför mig det första de gör. Jag vill inte framstå som onåbar. Jag vill inte vara så svår att komma nära att det enda alternativet till slut bara är att ge upp…
Det knäcker mig att veta att det är så här, men inte veta vad jag kan göra åt det utan att bli någon helt annan.

Jag blev inte slagen som barn…

Är jag fruktansvärd om jag säger att jag under min uppväxt nästan önskat att fallet var så ibland…
Då hade det åtminstone synts, jag hade haft bevis på att jag blivit sårad. Inte för alla andras skull – men för min. Mitt största problem idag är inte att övertyga andra om att jag blivit fel behandlad, visst är det en chock eftersom jag aldrig sa något när det hände, men det råder aldrig några tvivel om att det har begåtts ett fel mot mig.

Mitt största problem är att övertyga mig själv om att jag blivit så pass illa behandlad att jag idag inte kan bemöta nya människor på ett vettigt sätt.

Jag ser det inte själv – för i mitt huvud ser allt hur normalt som helst ut – men det jag projicerar utåt är uppenbarligen tyvärr inte det som händer i mitt huvud. Hade det varit så så hade det inte varit några problem.

Mitt största problem är att övertyga mig själv om att jag blivit illa behandlad över huvud taget. Jag kan prata om allt som hänt och sagts och höra hur hemskt det låter – men det är som att jag någonstans inte riktigt förstår att det faktiskt hänt mig. Applicerar jag det på någon annan så känner jag direkt hur jag blir arg – men av någon anledning så är det inte lika hemskt och allvarligt när jag applicerar det på mig själv.

Kanske för att jag tidigt fick lära mig att jag inte kunde lite på min egen mamma? Kanske för att jag som ett resultat av det förminskade hennes roll i mitt liv för att hennes ord inte skulle väga lika tungt och jag på så vis kunde klara mig relativt oskadad undan? …trodde jag…
Kanske för att jag tvingades intala mig själv att jag var allt jag hade för att överleva och jag var tvungen att vara stor och stark och tuff och låtsas som ingenting?

MEN DET VAR JU MIN MAMMA! MIN EGEN MAMMA!

Hur felkopplad hade jag varit på en skala om hennes ord inte hade betytt någonting?! Jag inbillade mig att de inte gjorde det, med tanke på att jag skulle ”bli stor” (något som alla vuxna i min närhet kände sig tvingade att påpeka så fort de såg mig… ”Åh! Rebecca! Du kommer att lyckas så bra! Åh! Rebecca! Kan jag få spara din autograf till du blir berömd! Åh! Rebecca! Jag ska spara det här brevet tills du blir berömd så du får signera det då! Åh! Rebecca! Du kommer att göra stora saker när du blir stor!” …Vad svarar man som 13-åring på allt det här? Hur hanterar man att alla man ser upp till förväntar sig så otroligt mycket ifrån en redan när man är så ung? Jag kan tala om att det slutade med en sönderpressad 13-åring som växte upp, blev 21, och till slut insåg att hon själv inte hade en aning om vad HON ville med sitt liv. Full koll på vad precis alla andra tyckte och ville med HENNES liv, men inte vad hon själv ville…) så var det lättast att hantera det så.

Usch! Nu känns det sådär igen… Som att jag sitter och gnäller om petitesser. Tar upp tid från människor som gått igenom så mycket värre saker. Gnäller som en barnunge om ett papercut. Det är sjukt(?)! Min mamma behandlar mig dåligt och JAG får dåligt samvete för att jag berättar om det! Och inte för att jag är rädd om henne utan för att jag hör hennes röst i huvudet som säger att det bara är trams! Det känns som att jag skyller mina fel på någon annan istället för att växa upp och ta ansvar för dem själv!

Problemet är att felet ÄR hennes, men det är JAG som tvingas leva med det – varenda jävla dag!

Nu tvingas jag bo hemma och inser sakta att pappa hade än större roll i det hela än jag tidigare insett. Han har alltid varit så tyst, hamnat i skymundan för att mamma var så högljudd.
Hon var helt klart värst och bär en överväldigande del av skulden till att det blivit så här men jag inser mer och mer att han var den berömda gråa massan. Och förstörde mycket själv med sina (i jämförelse med morsans) viskade ord…
Man har viftat bort det för att han bara är vårdslös och inte tänker på vad han säger… Men det gör ju faktiskt inte saken mer oskyldig.

Det enda jag vet är att jag är ledsen. För trots min ständiga kämpande för att inte bli som min mor så verkar det som jag halkat in där ändå och skjuter undan alla som under någon tidsperiod haft något intresse i mig och får människor i min omgivning att må dåligt utan att ens försöka. Jag har byggt upp murar utan att ens veta om det själv och jag vet inte hur jag gör det ogjort.

Chrille är verkligen mitt alldeles egna mirakel!

På något jävla vänster lyckades han ta sig in och jag lyckades släppa in honom. Jag vet inte hur – men ack vad jag är tacksam för det! Han är allt!

Jag vet inte vad jag gjorde med honom som skiljer sig så enormt från vad jag gör med alla andra… Jag förstår det inte.

Jag förstår inte varför jag inte bara kan vara mig själv…

Jag förstår inte varför jag inte bara kan visa mig själv…

Glad, besviken och rädd…

Vi bestämde oss för att dra ner till Mullsjö för att träna ikväll och blev glatt överraskad när jag snörade på mig dräkten. Mitt bälte var bestämt längre på mig än sist. Det var härligt att märka. Mattan är den plats på jorden där jag mår bäst och jag vill känna mig bekväm när jag står på den!

Och där slutade det roliga ikväll. Sen fick hjärtat höra att vi inte är välkomna på klubben där för att vi ifrågasätter och påpekar när de instruerar fel.

De kan liksom inte vara så pass ödmjuka att de accepterar att de kanske lärt sig fel när någon med högre grad påpekar det utan nej, då är man obekväm som ifrågasätter.

Klubben har två instruktörer. Den ene kommer  knappt ihåg teknikerna han lär ut utan springer till teknikboken var femte ord. Och inte ens det hjälper honom. Den andre har ett lägre bälte och har lärt sig allt han kan av den förste. Den förste är osäker till tusen och den andre har det största ego mänskligheten sett.

Jag vill lära mig något när jag tränar!

Jag vill utvecklas, jag vill gradera, jag vill bli bättre. Framför allt vill jag veta VARFÖR jag gör som jag gör. Jag vill veta VARFÖR tekniken ser ut som den gör. Jag vill inte vrida på någons pekfinger bara för att allsmäktig Gud fader själv står och talar om för mig att göra det. Varför ska jag göra det om det inte är till någon nytta?

JAG ska fan ta mig kunna ställa frågor!

Man får inte ifrågasätta här för att instruktörerna själva inte vet varför de gör som de gör och när någon frågar så fabricerar de ett lättköpt svar för att lägga is på saken. Det finns INGET utrymme för ett öppet och studiefrämjande forum. För det är faktiskt studier man håller på med här.  Och jag är helt vansinnig över att vi sitter i en situation där vi måste dalta med en människas ego igen.

Vi flydde från Eslöv för att vi fick en lista på regler för hur vi skulle behandla en specifik person för att han skulle få sin vilja igenom och inte verka som att det inte är han som bestämmer.

Nu sitter vi i samma sits igen. För det första är vi uttryckligen inte välkomna på klubben för att vi ställer frågor och vill att rätt ska vara rätt. För det andra måste Chrille spela ett skådespel med instruktör två varje träning för att det ska vara ”fred”!

Chrille (som dessutom har högre bälte än instruktören ifråga) ska vara dennes kastdocka under hela träningen. Och instruerar instruktören fel får han inte säga något om det utan måste dra undan instruktören i smyg och viska att han gjorde fel och förklara hur det ska vara. Varpå instruktören kan komma tillbaka till resten av gruppen och vifta bort missen med ett:” Ojsan, ursäkta mig, kom just på att jag gjorde fel. Så här ska det vara – glömde av mig lite där…hehehe”. VILKEN JÄVLA BARNRUMPA!

Det skrämmer mig att det kan vara så här obemärkt i ett samhälle. Och att ingen säger ifrån! Den spontana reaktionen från alla andra på mattan var att det inte rörde dom. Det rör er utav bara helvete! Det är ju er träning det handlar om – er kunskap. Fick bara höra att:” Ja, men han är ju som han är”. Och? Är det någon slags ursäkt? Skojjar ni med mig eller?
”Nej men jag orkar inte säga något här och starta någon typ av konflikt. Jag har tillräckligt som det är.” Fine! Rulla över och lägg er på rygg då – jag gör det inte. För trots allt jag fått genomlida så rullar jag inte över på rygg och låter någon klättra på mig för att få känna sig stor. Aldrig!  Bryr ni er så lite så får ju ni stå för det själva – men våga bara klandra mig för att jag bryr mig om min framgång. För att jag står upp för mig själv.

Det skrämmer mig att människor låter sig besegras så lätt. Pratar så högtidligt om sin höga moral i vardagen men så fort man är trött så räknas den inte. Då är det okej att släppa – för då är man trött. Dra det för någon som köper det vet jag – för jag gör det då inte. Och vid det här laget sitter det antagligen någon gammal tant någonstans och skakar på huvudet och kallar mig ung och dum i huvudet som är för oerfaren för mitt eget bästa och borde knipa käft istället och gilla läget. Fine! Gör du det du med. Har hört det så det förslår.  Kom med ett bättre argument i stället vet ja – om du ens kan. Men vet du vad gamla tant. Världen har inte utvecklas så här långt för att folk tänkt som du och rullat över på rygg så fort man varit på djupt vatten.  Världen har inte kommit så här långt för att människan har nöjt sig med att ”veta sin plats”. Jag har ingen plats annan än den jag själv sätter upp för mig själv! Så det så!
(åter till saken…)
Är det såhär det ska vara så tackar jag för mig och vänder mig till en annan klubb där man värdesätter kvalitén på träningen högre än sitt eget ego!

Jag är fly förbannad! på Allt!

Nej jag orkar inte med att lägga energi på det här. Dom kan ta sig – jag har en familj en utbildning och ett hem att ta hand om. Har inte plats i mitt liv för idioter. Tack och adjö.

Mätning imorgon igen. Spännande spännande! Ser fram emot att lägga ihop veckornas siffror. Imorgon ska jag fortsätta det deprimerande sommarjobbssökandet. Den här veckan har verkligen varit kass. Ser fram emot en bättre vecka nästa vecka!

Ledsen för att jag inte är gladare, roligare eller trevligare i mitt inlägg. Eller nej, jag är inte ledsen. Har ingen anledning att vara gladare, roligare eller trevligare ikväll. Tar man illa vid sig så…ja, synd. Ber inte om ursäkt för att jag har rätt och du har fel 😉

Nu blir det mys med älsko. Det behövs!