Haha! Klart vi gjorde. 😛 Men asså stressen när man har tider att passa och inte vet hur lång tid allt man ska göra innan dess tar! Som tur var verkade Lexie inte märka att jag var virrig. Hon var busgosig och glad. Vi får hoppas att jag lyckas hålla henne där. Försöker komma på saker vi kan göra om kvällarna så att vi inte fastnar i den där stiltjen och behöver komma på något studs nyss för att vi är uttråkade, det brukar inte bli helbra. Hon har blivit riktigt duktig på att leka själv vilket är härligt att se. Men oftast vill hon ju helst bara få vara med – oavsett vad vi gör. Då är det helt klart lättast att ha någon aktivitet vi kan ägna oss åt. Då blir hon inte uttråkad och klängig och rätt vad det är så springer hon iväg och har hittat på en helt egen lek.
Ikväll blir det nog lite pyssel efter maten och någon kväll har jag rent av tänkt att vi ska åka och bada direkt efter förskolan. Så kör vi någon kväll mys och någon kväll handla och någon kväll något annat. Hips vips var veckan slut och Chrille kommer hem igen. Haha!
Nämen hjärnan har ju en tendens att fungera på halvfart på eftermiddagen när man kommer hem så då kan jag lika bra komma på saker att göra i förväg.
Nu ska jag ge mig på andra halvan av branddynamiken. Idag har jag laddat ner och installerat brandsimuleringsprogram på datorn och det känns så jäkla coolt! Till jul så är målet att vi ska kunna använda oss av dem och göra mer realistiska beräkningar. Det börjar kännas på riktigt nu… Ska bara försöka att inte störa mig för mycket på min förkylning. Den har fortfarande inte släppt och jag är snorigare än snor. Det är asirriterande! Intresseklubben noterar…
Nu taggar vi eftermiddag! Sa jag att kaffet redan är slut?? Klockan är 12.40… :/
…Tentorna är skrivna. Det kändes skitbra. Jag skrev två av tre i feberyra så det kan vara därför det kändes bra…xD Men vi har inte fått något resultat än. Vi vet inte när vi får något resultat. Varje gång man loggar in på universitetets portal känns det som att lungorna ska explodera i bröstet på en. Det är måttligt roligt.
Samtidigt måste man liksom släppa det där för att gå på nästa. Andra halvan av branddynamiken har inte satt igång än men kemin har. Än så länge är det lite oklart vad den ska handla om egentligen. Just nu känns det som att vi läser samma sak som vi redan tenterat i en annan kemikurs. Men det blir väl tydligare vad skillnaden är eftersom.
Nu sitter jag och försöker att inte tänka på hår, det går – sådär. Chrille fixade ju så jag ska få komma iväg och ha pysseldag. Göra naglar, klippa håret, FÄRGA håret. Och nu vill jag äntligen vara modig. Jag har haft en våt dröm om att färga håret i en viss färg i flera, flera år. Men varje gång jag faktiskt färgar håret fegar jag ur. Jag har färgat både superblont och lite mörkare brunt. Det känns ganska safe liksom. Men det jag egentligen vill vågar jag inte. Jag är så himla rädd att det inte ska bli bra. Jag tänker så himla mycket på skit som hur det kommer få andra att se mig, är det verkligen JAG (som om jag bara vore EN enda sak), kommer jag att se dum ut? För att kompensera tänker jag mer på saker som att jag har bra ögonfärg för det, att det är skitfint, att jag har velat aslänge och inte kommer sluta vilja bara för att jag fegar ur. Jag sorterar bland ändlösa rader exempelbilder och sönderanalyserar precis vad jag ska säga till frissan för att hon absolut inte ska missförstå mig och vad jag vill. Ordval, vilka kläder ska jag ha för att hon ska förstå hur jag är, hur många dagar innan jag ska tvätta håret för att hon ska få en känsla för hur det beter sig ”till vardags”. Ooooch det är bra precis nu ni räknar bort min mentala hälsa. Jag vet. I ärlighetens namn har jag varnat er förut. Jag ÄR verkligen trasig.
Idag kom nästa tanke som riskerar att få mig att fega ur; ”Vill jag verkligen sticka ut så mycket?”. Som om det skulle faktiskt skulle få styra någonting alls. Men det var faktiskt så jag hajade till av tanken där jag gick mellan husen bland allt folk i lunchrushen. Det kommer med allra största sannolikhet inte påverka mitt beslut det minsta. Men det är tankarna jag brottas med på vägen. Som sagt. Trasig!
Den här veckan känns helt utochin. Det är torsdag idag?! Jag vet inte riktigt hur det gått till. Eller när. I måndags hade jag min enda mellanläsperioder-dag, i tisdags blev jag risigare igen så både då och igår var jag hemma och försökte bli lite bättre. Med lite tur så gör det att jag inte blir sjuk direkt igen. Men det är ju typ helg igen. Sen efter helgen åker Chrille till Stockholm och är borta EN-HEL-VECKA! Det ska bli – intressant. Jag ska verkligen försöka att inte rusa. Det märks verkligen på Lexie när jag gör det. Jag är inte lika närvarande och hon blir extra klängig. Nee… jag ska försöka vara extra mån om att engagera henne i ”ruset” också. Busa och kramas när det finns dom minst tid för det, göra henne delaktig vid matlagningen. Då vet jag att hon är glad och vi slipper konflikter mitt i allt som ska göras. Jag hoppas att hon inte frågar så mycket efter Chrille. Eller, jag vill ju att hon ska sakna sin pappa. Men det är inget hon behöver tänka för mycket på när han är 100 mil bort känner jag. 😛 Jag kan liksom inte ge henne pappa då.
Jag ska anstränga mig lite extra för att ta det lugnt och låta det komma som det kommer. Inte räkna minuter så noga. Försöka ha extra mammamys! 🙂
Sen är det på sin plats för mig att åka iväg på spa-semester i en vecka va? 😉
Nu ska jag ta och bita i den där kemiboken som jag inte riktigt vet vad jag ska läsa i eftersom kursrummet med all kursinfo fortfarande inte är öppnat. Yay!
…she went. Jag har suttit och skrivit labbrapport och räknat och ändrat och plottat diagram och drunknat i ändlösa listor med siffror i två dagar nu. Den andra datorlabben har handlat om att undersöka normalfördelningar och hypotesprövning. Det är sådana saker som jag upplever kräver hyperfokus. Så jag har försvunnit en del… Både jag och Chrille är ju såna, på gott och ont. We really go waaay down the rabbithole! Särskilt när vi sitter med siffror eller bygger på datorn, vi tappar tid och kropp och allt. Chrille är dock värre än mig. Jag vaknar till slut antingen för att jag är illamående för att jag glömt äta eller för att min kropp panikartat behöver besöka en toalett. Jag har haft två sådana dagar nu, det behövdes med tanke på hur mycket jag hade att göra. Labbarna i den här kursen är egentligen gjorda för 3-4 pers, så man kan ju säga att det blir en aningen större arbetsbörda om man gör dem själv. Det var inte tanken från början. Första labben blev så för att jag fick tillgång till kursrummet och gruppregistreringen först efter att alla andra börjat med labben. Den här gången kunde jag inte schemalägga tid i skolan med någon säkerhet eftersom Lexie var trasig. Men jag tror ändå att det blev bra såhär. Jag behövde nog göra labbarna själv för att verkligen kunna jobba med alla delar av materialet. Det gör man ju inte när man är flera och så här har jag nog vunnit på det stora hela. Trots att jag fått ligga i. Det är honung för hjärnan att förlora sig så i det man gör – samtidigt är det stört utmattande och man blir lite avtrubbad. Man blir lite svår att nå. Hjärnan fastnar liksom i det där man håller på med och när man inte gör det längre så vet den inte var den ska ta vägen. Så upplever jag det i varje fall, tror jag.
På fredag ska jag göra något helt annat för omväxlings skull. Ingenjörer utan gränser ska ha lunchföreläsning om ett projekt de håller på med i Tanzania och rekrytera lite. Jag har ju alltid beundrat deras arbete och sett det som en meningsfull verksamhet för mig att hjälpa till i om det öppnar sig ett vettigt sätt för mig att göra det på. De är ingenjörernas motsvarighet till Läkare utan gränser och jobbar på motsvarande sätt. Det ska bli spännande att höra med vad föreningen jobbar med lokalt och om jag kan bidra på något sätt. Det skulle vara kul!
Det hände visst något annat den här veckan också… Chrille har skojjat med mig i över en vecka nu och räknat ner.
-”Nu är det bara en vecka kvar hjärtat”
-”Jaha, till vadå.”
– ”Ja, du vet… ;)”
Haha, han är rolig. Jag har sådant kval när det gäller min födelsedag. Samtidigt som det ÄR härligt att bli lite ”firad” genom att folk hör av sig och minns mig typ, få känna att det finns människor som bryr sig om mig där ute, att bli ompysslad och få känna sig lite speciell, älskad, – så har jag SÅNA problem med min födelsedag! Jag har jätteproblem med att organisera något för mig själv. Att säga till andra att komma och fira mig. Det handlar inte om någon slags bisarr offerkofta. Det är inte så att jag inte vill bli firad för att kunna sitta och tycka synd om mig för att jag inte blir firad. Så vet jag andra som är.
Det som tar emot för mig är just det där att säga åt folk att fira mig. Det är ju inte riktigt det man gör men det är så jag upplever det när det kommer till mig. Jag vill bli firad för att folk vill fira mig. För att jag är någon de vill fira, på det sätt de vill fira mig. Inte någon de blivit tillsagda att fira. Jag har sådana osäkerheter kring min plats bland folk att enda sättet för mig att känna mig inbjuden, önskad, är att någon annan helt och hållet, oombett tar hand om det åt mig. Och läser mina tankar lite när de ändå håller på också. Jag hör själv hur det här låter. Jag försöker bara förklara hur mitt huvud faktiskt fungerar. Jag vill ha firandena. Jag vill vara någon som är älskad, önskad, som folk vill fira, som blir firad. Men för att jag ska känna mig trygg – och det är väl där skon verkligen klämmer – för att jag ska känna mig trygg i kärleken jag får och önskad – att det är på riktigt – så kan jag inte ha bett om den. Inte ens lite eller genom omskrivning eller antytt eller nåt. För då vet jag plötsligt inte om de gör det för att de själva vill eller för att jag sa åt dem. How’s that amount of crazy for yah?
Jag brottas jämt med den typen av tankar. Oavsett vilken av mina relationer vi tar upp så brottas jag med ängslan kring hurivida jag egentligen är önskad. Och inte lite grann sisådär. Utan helt. Och det beror aldrig på den andra människan i relationen. Jag kan känna så t.o.m. med Chrille och han gör allt för mig, han är gift med mig, han har barn med mig. Han har valt mig och jag vet att han älskar mig. Det sitter helt i mitt huvud och jag vet om det. Jag kan rent av vara närvarande när det händer och det är hemskt. För känslan som jag vet är helt galen äter upp mitt känsloliv just där och då oavsett vad jag vet.
Just kring min födelsedag bubblar allt det här upp lite extra. Jag vet vad jag önskar mig av de jag älskar. Eller, jag vet hur jag önskar att de fick mig att känna mig. Det krävs bara så mycket för att jag ska känna det att jag inte vet om det ens är rimligt att förvänta sig av dem. Tror jag… Jag känner mig så himla fånig varenda år! Så. Himla. Fånig! Fånig och dum och ängslig. För tänk så släpper jag allt och så blir det inget alls? Så kommer ingen ihåg? Varför kan jag inte bara hitta på något för att jag själv vill ha kul och skita i alla andra, fast nja, det är hjärnspökena jag ska skita i. Inte alla andra. Vad sägs om det istället va? Dra. Åt. Helvete.
Vad fan ni än gör, engagera er inte i ett barn och dra. Såvida ni inte dör. Det måste man väl få lov att göra antar jag.
Så. Bra precis så. Kvällen gick, hon hade lite ont på kvällen men lite Alvedon senare så sov hon, sådär. Dagen efter ingenting, tredje dagen på förskolan, då! Katastrof. Det visade sig efter en andra tur till sjukhuset (eftersom primärvården över huvud taget inte gick att få tag på) och röntgen att hon fått en fraktur på nyckelbenet. Det gick ytterligare en dag och det började gå åt rätt håll, sen sträckte hon sig på något skumt sätt när hon skulle ner från soffan hos farmor och farfar. Tillbaka på ruta ett, check!
Vi har inte sovit den senaste veckan känns det som. Lexie har av och till haft så ont. Så, så ont! Hur förklarar man för henne att hon inte kan ligga på ena sidan? Att hon inte kan stötta sig på armen? Hur ber man om ursäkt tillräckligt när man råkar lyfta henne dumt så att hon får ont? Efter två eftermiddagar hemma och en dag hemma i ren utmattning så känns det som att jag är en hel läsperiod efter i schemat. Jag. Förstår. Inte. Idag kom jag en bit i ena kursen. Men det är den andra kursen som är problematisk. Huvudet ner och fokusera. Det ska gå!
Nu verkar det gå åt rätt håll igen så nu håller vi koll. Inga fler bakslag. Idag har hon varit extra huliganbanan deluxe med smultron på så det är ju lätt som en omelett… Lyckligtvis läker de ju så övermänskligt fort di här smau. Mitt lilla hjärta! <3
Jag har inte lyssnat igenom den plattan Kelly Clarkson släppte 2016 förrän nu. En låt förstör mig fullständigt. Äter upp mig gör den. Jag fryser fast när jag hör den. Jag var inte redo för den.
Visst låter det spännande….nja. Men nu ska jag jäklar’t ta den här kursen så jag slipper bäva inför den mer. Idag kör den igång och på fredag Branddynamiken. Första dagen har varit lagom antiklimaktisk. På skolan 08.00 och föreläsningen börjar 14.45. Men jag har haft lite att pula med på www.brinn.se och sen har jag börjat läsa i förväg. Det känns jäkligt bra faktiskt, att kunna ge mig själv ett litet ”försprång” i läsningen. Men just idag går det segt.
Lexie kom inpromenerande till oss vid 01.30 inatt och tyckte att det var morgon-dags. Nu mamma! Stiga upp! Lyckligtvis somnade hon om – men hos oss. På sistone har hon haft någon jäkla fix idé om att hon måste ha mitt huvud som kudde. Vid fem-tiden ledsnade jag och vaknade och la mig på soffan och sov två timmar. Det är väl de två timmarna jag fått sova sammanhängande idag. Så – färdiggnällt.
Ikväll ska jag köra 2 km och just nu 13.33, i skrivande stund känns det bra. Pepp liksom. Challenge accepted! Men så fick jag i mig kaffe för en liten stund sedan… Vi får se hur det känns om en timme…xD
…så länge jag inte ställer mig på en våg, ser mig själv i spegeln eller ser mig själv på bild (vilket är så tråkigt för jag är gärna med på bild när minnen ska förevigas).
Det har hänt asmycket med min styrka och min uthållighet. Men det syns exakt inte alls. Måste trösta mig med det halva tiden. Jag tränar ju ganska låginstensivt och man rasar inte direkt i vikt då. Det kan gå ganska plus minus noll ett bra tag eftersom kroppen samtidigt bygger tunga muskler. Men! Man brukar märka skillnad på kläder. De där tunga musklerna man bygger tar ändå mindre plats än fettet man bränt. Men jag känner inte ens att jag kan säga det… Att jag kan förlika mig med vikten för att det märks på centimetrarna. Nej. Inte här.
Samtidigt vill jag inte sluta. Jag vill inte deppa ner mig själv till att ge upp. För jag når aldrig några mål om jag inte gör något alls. Och jag har ju blivit så sjukt mycket starkare redan! Jag slåss bara med mycket besvikna tankar just nu.
Var med på en gruppbild här i veckan… Det blir aldrig så tydligt att man sticker ut som när man fotograferar sig med en stor grupp andra. Jag skäms lite grann samtidigt som jag blir arg och upplever att mitt yttre hindrar ”bekanta” – de där som känner mig lite grann – att se mig för den jag är. Jag har hört mycket tjat om att personligheten är det viktigaste i alla sammanhang. Fast det är ju det som är grejen. Man är inte bara sin personlighet. Man är inte bara ett kringflytande väsen. Det är väl självklart att våra kroppar säger något om vilka vi är. De är ju en ganska oundviklig del av oss. Annars hade ingen tatuerat sig eller färgat håret eller bytt kön för den delen…
Vi upplever ju inte någonting med bara ett sinne. Inte heller varandra. Det är sjukt frustrerande att känna att min personlighet – mitt ”väsen” – och det som syns av mig inte stämmer överens. Att titta på en sådan gruppbild där jag är med och känna att vafan?! Är det henne de ser när de tittar på mig?! Nej!
Hon är inte ful eller äcklig. När håret inte är kaos kan hon vara ganska söt. Men hon är inte jag. Så känner jag.
Jag måste få mer rutin på vilodagarna! Ibland tar jag en mer än jag ska trots att jag vet att det gör all skillnad för totalresultatet. Ikväll sprang jag mitt andra 4 (100+1000) pass och det gick så jävla bra. Jag kunde hålla långa steg hela passet och släpade aldrig! Så jävla gött! Föebättring sedan i måndags på 7 sekunder. Det är fan inte dåligt från en gång till en annan med för många vilodagar emellan!
På måndag är det dags för 2 km. Det känns faktiskt helt ok just nu. Peppa peppa! Nu ska jag duscha och sen ska jag sy fast lite mudd i några byxor.
Här får ni en bild på en fläta, för jo(!) jag kan numer på fullaste allvar fläta hennes hår!!! #vadfanhände?!
…she went. Jag har suttit och skrivit labbrapport och räknat och ändrat och plottat diagram och drunknat i ändlösa listor med siffror i två dagar nu. Den andra datorlabben har handlat om att undersöka normalfördelningar och hypotesprövning. Det är sådana saker som jag upplever kräver hyperfokus. Så jag har försvunnit en del… Både jag och Chrille är ju såna, på gott och ont. We really go waaay down the rabbithole! Särskilt när vi sitter med siffror eller bygger på datorn, vi tappar tid och kropp och allt. Chrille är dock värre än mig. Jag vaknar till slut antingen för att jag är illamående för att jag glömt äta eller för att min kropp panikartat behöver besöka en toalett. Jag har haft två sådana dagar nu, det behövdes med tanke på hur mycket jag hade att göra. Labbarna i den här kursen är egentligen gjorda för 3-4 pers, så man kan ju säga att det blir en aningen större arbetsbörda om man gör dem själv. Det var inte tanken från början. Första labben blev så för att jag fick tillgång till kursrummet och gruppregistreringen först efter att alla andra börjat med labben. Den här gången kunde jag inte schemalägga tid i skolan med någon säkerhet eftersom Lexie var trasig. Men jag tror ändå att det blev bra såhär. Jag behövde nog göra labbarna själv för att verkligen kunna jobba med alla delar av materialet. Det gör man ju inte när man är flera och så här har jag nog vunnit på det stora hela. Trots att jag fått ligga i. Det är honung för hjärnan att förlora sig så i det man gör – samtidigt är det stört utmattande och man blir lite avtrubbad. Man blir lite svår att nå. Hjärnan fastnar liksom i det där man håller på med och när man inte gör det längre så vet den inte var den ska ta vägen. Så upplever jag det i varje fall, tror jag. 