Välj en sida

Den här veckan kickar min rumpa!

Oh maj gawd! Reliningen av avloppen som skulle innebära en dags arbete i vår lägenhet och kanske – i värsta fall – tre utan vatten dagtid, har nu tagit två veckor och mer blir det. ”Dagtid” har visat sig betyda halva jävla dygnet. Samtidigt har jag varit själv med Lexie och fått hänga med päronen de flesta kvällar eftersom det inte gått att vara hemma. Asså – jag älskar mina svärföräldrar… Men asså det här har blivit lite too much va… Och att inte kunna vara hemma liksom, det blir påtvingat. Till på köpet har jag inte kunnat lägga Lexie i tid och flera gånger har jag fått sitta uppe med henne till 21. Hon var så slut då. 🙁

De har gett sig tid att stänga av vattnet mellan 07-19 eller 07-20.30. De där tiderna har inte varit värda pappret de tryckts på. De har inte hållt dem en enda kväll. Jo, i onsdags. Då hade de dragit före 16.30 trots att de var långt ifrån klara… Jag gillar logiken. Samtidigt har jag försökt preppa inför den mest ångestladdade tentan av alla under utbildningen. Vi har inte kunnat tvätta, jag har fått diska på nätterna och ha kaos tills dess eftersom det inte funnits vatten. Ni vet när man gått på plastgolv med leriga skor? Ni vet hur det känns att gå på det barfota när det torkat? Så känns hela lägenheten! Det är äckligt och stöckigt och skitigt fan överallt. De kvällar vi blivit hemma sitter man bara på nålar och väntar på nästa gång någon springer ut och in i lägenheten. Har. Inte. Kunnat. Slappna. Av. En. Sekund. Igår fick de dessutom borra upp ett stort jävla hål i en av våra väggar för att de hittat hål i ett av rören som började läcka genom vår vägg. Jag byggde lista i onsdags och hoppades på att kunna återta lite kontroll eftersom de skulle vara klara. Ja, Lexie fick badat och jag fick rensat köket. Efter en dag till utan vatten började det om på noll kändes det som. Granolan fick jag också bakad så att jag kunde få i mig lite vettig frukost åtminstone. Sen blev det inte mer…

Och Lexie. Hon har en ny grej på morgnarna nu. Hon ska busa när vi ska klä oss. Jag kommer med kläder och hon kastar sig i soffan och fnissar hysteriskt. Lilla busan! <3 Om vi inte redan var en kvart sena då. Om inte jag var helt slutkörd. Om jag hade haft lite mer ork. Om inte allt annat också strulade. Jag har inte haft en gnutta tålamod för det och det har blivit så fel. Det har lagt sig fint ovanpå allt annat. Idag har de dessutom stängt av vår vanliga cykelväg till Porsön så jag fick cykla omvägar och lyckades tappa grejer ur korgen två gånger på vägen. Ena gången kände nog Lexie att sammanbrottet var nära för hon började hejja på mig där hon satt. Fina mammapoäng här känner jag. Älskade lilla knasfia!

Jamen ni hör ju! Det är bra att skriva ner gnället så här. Man får plötsligt väldigt mycket perspektiv! xD

Idag ska jag förbereda mig inför tentan imorgon, det går sådär. Sitter och söker rätt på eterns alla solstrålar för att sluta känna att jag vill krypa in i ett hörn och gråta lite…Haha! Har hittat flera roliga redan. Den här dök upp i en artikel i mitt facebook-flöde och jag var naturligtvis tvungen att prova själv. Det funkade! 😀 Så himla roligt!

Jag älskar Google! <3

Sitter och lyssnar igenom Britneys senaste fyra plattor. Ja, jag lyssnar på Britney Spears, bland andra. Det vågar jag knappt någonsin säga högt.. Vafan då för?! Vet ni, jag skiter faktiskt i vad ni tycker om det. Jag lyssnar också på Kesha, Mindy Gedhill, Melissa Horn, Petter, Norlie & KKV, Svenska björnstammen, Syster Sol, Timbuk, Kelly Clarksson, Tingsek, Birdy, The Weekend, Queen, Elias, Katy Perry, Coldplay, Evanescence, Imagine Dragons och Fall Out Boy och många, många fler… Så, ja. Britney Spears är en i listan. Hennes musik tenderar att få mig att känna mig kick-ass. Den får mig att vilja dansa, den får mig att sträcka på mig och ta lite längre steg. Den är ofta ett bra alternativ när det inte är läge att ställa sig i Superman-pose. Så.

superman2
superman3
superman1

Okej – det har faktiskt hänt en bra sak den här veckan! Jag fick tillbaka Jöken-tentan jag skrev förra veckan. Den. Är. Klar!! 😀 När den här läsperiodens poäng också trillar in så kommer jag nästan vara uppe i 140 hp! 140 HP!!! Fatta! Det är nästan en hel kandidat för faen (vi läser ju lite mer än en kandidat)! Hittills har jag hela tiden tänkt ”jag ska! jag ska! jag SKA!”, men det här fortfarande känts väldigt långt bort. Nu börjar det låta ”jag kommer! jag kommer! jag KOMMER! (klara det!! hahahaha!)”. Vi satt och pratade om nästa sommar med T&S här för någon vecka sedan. För första gången någonsin vet vi exakt INGENTING om sommaren som kommer! Jag kommer sannolikt inte ha sommarlov, bara en sådan sak! What?! Hur läskigt blev inte det här?! Var bor vi, vad gör vi? Vem vet? Inte ens vi! Nej det där var stressigt att tänka på! Matstat! Nu!

Puss!

 

L.A.T.

Jag har dock allt utom tid för det. Att vara lat alltså. Vi lämnade in projektuppgiften och sen gick luften ur mig. Det var mindre bra känner jag. Det är fortfarande ett litteraturseminarium kvar, projektet ska redovisas, opponeras och sen har jag tentor. Det är lite för mycket för att luften ska gå ur redan. Boken vi ska läsa i nu till på fredag är himla bra faktiskt och behandlar kursens kärna. Cross-cultural management in practice heter den och tar upp många klockrena exempel. Vi har pratat mycket kultur i största allmänhet i kursen och kulturmöten. Kultur är ett himla diffust begrepp så man få verkligen välja sina ord när man pratar för att inte hamna snett i begreppen. Just den här boken tar upp många fallstudier av kulturmöten just vad gäller ledning av organisationer. Fallstudier där man exempelvis gjort omstruktureringar av företag och infört nya organisationskulturer som väldigt starkt präglas av kulturerna i vilka de stöpts. Det är oerhört problematiskt och resultatet är så känsligt för hur man tar sig an uppgiften. Det brukar allmänt vara en ganska dålig idé att försöka sudda ut medarbetarnas egna kultur och påtvinga dem en annan. Den egna kulturen är ju glasögonen genom vilka vi uppfattar allt i vår vardag.

Till vardags används kulturbegreppet nästan uteslutande om konstnärliga uttryck vilket inte är fel. Men det är ju så mycket mer. Bara en sådan sak som att alla våra värderingar ryms i vår kultur. Bara där blir begreppet så mycket större. Det är så viktigt att ta hänsyn till kultur och känna till kultur när man ska leda. Visst är även det begreppet en generalisering och individen är så mycket mer än bara sin kultur. Men i en grupp man ska leda kan medlemmarnas kulturella bakgrund säga så mycket om hur de tänker, varför de uppfattar saker som de gör, hur de kommunicerar…etc. Det blir så särskilt tydligt när vi läser om internationella insatser där enheten ofta aldrig träffats förut. Ledaren kan förebygga så många klyftor och missförstånd inom teamet bara genom att förstå individernas kulturella glasögon. Vi har fått så många exempel på situationer där det blivit tokigt. I finsk kultur visar man i samtal respekt för det som sägs genom att vara tyst och eftertänksam. Det är för dem ett tecken på att man lyssnar och är intresserad. I fransk kultur å andra sidan är man väldigt verbal och interagerar för att visa sig delaktig och visa intresse. Man ska avbryta för att visa att man är intresserad. I en förhandling mellan fransmän och finnar tolkade fransoserna tystnaden som tveksamhet och misstänksamhet och sålde således på hårdare vilket mottogs negativt av finnarna. Det blev väldigt fel för att de inte kände till varandras kulturer.

Till saken hör att det även inom kulturer existerar kulturer. Det kan handla om vilket område du kommer ifrån i ett visst land, vilken socio-ekonomisk grupp du tillhör, vilken religion du tillhör…osv. Jag fick en sådan väldig ny respekt för balansgången ledarna av internationella insatser måste lyckas med. Den personen ska ju inte bara leda ett team med människor hen aldrig träffat som inte heller känner varandra; utan dessutom göra detta i kontexten av den kultur de befinner sig i, med alla begränsningar det kan medföra.

Jag tycker det här är himla spännande och går igång på det lite grann… förlåt 😛

Idag är det en så fantastiskt viktig dag; det är förskolans dag! Dagen till ära hade barnen ”bamseloppet” där de fick springa en runda och sen fick de fika i solen och medaljer. Lexie och hennes bästa kompis Reino hade helt klart roligast på uppvärmningen. De skulle stå på kullen med fröken och instruera alla andra. Jag stod med Reinos mamma och bara skrattade. Det är så typiskt för de där två. xD Det var himla roligt att få komma och se barnen ute ihop i en gemensam aktivitet!

Nej! Nu måste jag få undan det sista jag tänkte läsa inför seminariet och sen efter lunch ska vi bygga presentation av projektarbetet.

Slänger med några bilder från helgen! Årets första barfota-dag och en från Storforsen! <3

 

Solen är här!

Det kom till slut lite värme även hit! Det är underbart men lite frustrerande. Isarna har nämligen inte riktigt gett med sig än så vinden är fortfarande rätt sval. Man känner hur varmt det hade kunnat vara om det bara gett med sig allready!

Lexie har lugnat sig lite också. Det är inte lika argt som det var där ett tag. Hon får fortfarande frispel då och då. Men det varar inte alls lika länge och det händer inte lika ofta. Det är himla skönt faktiskt. Ett tag där kändes det ju inte roligt att åka någonstans för det blev bara skrik om allt.

Det börjar närma sig ett slut på skolan också. Projektuppgifterna vi haft nu lp4 har varit fruktansvärda och jag riktigt ängslas inför rättningen. Vi har aldrig varit med om så dåliga uppgiftsbeskrivningar. Vi vet dessutom att hon rättar kinkigt. Vilket kan föranleda intressanta diskussioner med tanke på hur sanslöst dålig uppgiftsbeskrivningen var. Hon får inte rätta sådant som inte var anvisat – och hon et knappt själv vad som är anvisat i uppgiften… Som sagt… Det kan bli intressant. Vi har slitit som djur för att göra det här bra allt till trots och när de här kurserna är lagda till handlingarna om två veckor så är det bara självstudier fram till hösten. Det är lite bitterljuvt; jag känner verkligen hur nära det är nu och jag har accepterat det jag har kvar och kommit någorlunda till ro med det. Men de här två kurserna vi läser nu… de är så gott som alla andras sista ordinarie kurser (och eventuellt annat kommer ju inte läsas ihop). Precis när jag börjat finna lite gemenskap. Det kan bli en ensam höst.

Lp 1 ska jag läsa Miljögeoteknik och en valfri och ta minst en omtenta, Lp 2 ska jag läsa Konstruktionstekniken och den tillämpade riskhanteringen jag missade när jag var mammaledig och ta minst en omtenta. Egentligen så har jag som mål att ta fler tentor. Men jag tänker att jag sätter en realistisk utgångspunkt på pränt så har jag mental energi kvar att sprinta på upploppet när jag väl är där. Eller nåt…

Jag insåg att jag har satt samtliga ordinarie kurser det senaste året. Plus att jag betat av någon omtenta. Det är stört. Det känns inte. Än. 🙂

Idag har jag påtat på balkongen, satt ner jordgubbarna – gett både björnbärsbusken och rabarbern (som båda överlevt vintern!!!) lite välförtjänt kärlek.


Så då gjorde jag det igen. Glömde ett inlägg. Skrev det här i fredags – tisdag idag… 😛

Vi hade långhelg och gjorde så lite planerat som möjligt! Vi var ute en hel del. I lördags spenderade vi precis hela dagen i solen och hjälpte Thommy och Sofie bygga sin uteplats. Den blir enorm…! Det kommer bli så himla fint!

Söndag drog vi på spontantripp med föräldragruppskompisarna till Storforsen. Vi har aldrig varit ut dit när det varit snöfritt – det var HELT underbart! Tjejerna hade så sanslöst roligt och trots klipporna och stenarna och bumlingarna var de så galet stadiga på benen! Det är kul att se hur mycket de egentligen klarar när de faktiskt blir lite utmanade. Det var en himla fin ledighet.

Jag får vara bättre på att få med bilder näsa gång. Ska precis packa ihop mig och möta Chrille på förskolan, så ska vi köra iväg och fixa sandaler åt Lexie. För den storleken lyckades jag inte heller få rätt nu när jag beställde. De har ju inte alls lika stor växtmån i sandaler som i stövlar… Det glömde jag visst tänka på…. Nåja. I den här värmen är det bara att fixa. Så off we go!

 

 

Det är kaos just nu…

De här kurserna.. Ja, framför allt den ena – Ow Majj GAWD! Det är så sanslöst dåligt så jag vet inte ens var jag har huvudet själv just nu. Det känns inte som att vi har tid att andas. Jag vet inte när jag ska ha tid att höra av mig och visa att jag lever.

Det är fullt upp bara med att hålla koll på vad som ska göras och när. Hur vet vi knappt för uppgifterna i den ena kursen är så brutalt dåligt anvisade.

Men. Jag lever. Jag andas djupt. Mycket positivt mantrande nu. Annars går det inte.

Fyra dagar i Dublin

WowWowWowWow!

Vilken resa!

04.00 steg jag upp i onsdags för att hinna till flyget. Vi landade i Dublin strax före 12 lokal tid och tog oss in till hotellet. Efter mat och fri lek i några timmar så hade vi bokat in oss på Guinness Storehouse och skulle gå rundtur. Vilket ställe! Någon där vet vad de pysslar med på riktigt. Den fria ölen man fick högt upp i utkikstornet med utsikt över hela Dublin gjorde inte heller ont… 😉 Inte långt ifrån hotellet hittade vi sen ett litet hamburgerställe som verkligen inte väntat sig ett sällskap på 11 pers. Vilka hjältar! Alla fick det de ville ha, samtidigt, med samma standard – asgott! Sen fick vi vara publik till ett hederligt irländskt brawl utanför dörrarna… Det vara bara en handfull inblandade men mycket drama ändå, lite sådär lagom onyktert.

På torsdagen åkte vi buss ut till räddningstjänstens träningscenter. Vilket ställe! Paul – som ledde oss runt – satt inne på ett helt liv av erfarenheter och kunskap och var inte blyg för att dela med sig. De hade tapetserat väggarna med bilder från räddningstjänstens historia och han kunde dra berättelsen bakom varenda en utan att behöva tänka efter. Som om han varit där, trots att han inte ens var född. Det kändes som en sådan ynnest att få träffa någon som han. Och han var inte högfärdig eller egotrippad det minsta. En riktigt go gubbe med så mycket att berätta. En av de andra brandmännen vi stötte på i farten sa skämtsamt att inte ens med all tid i världen hade vi hunnit ställa alla frågor som Paul kunde svara på. Jag tror det låg mer sanning i det än Paul ville medge. 🙂

Det är så mycket de gör som vi inte gör – som verkade så självklart. Jag vet inte hur många gånger vi gick frågande från ett stopp och undrade för oss själva varför vi inte gör likadant.

Men den starkaste insikten från besöket var också den mest smärtsamma. Det är sådan sanslös skillnad på hur vi värderar vårt brandförsvar. Här läggs det ner deltidsstationer på löpande band och heltidsstationer skärs ner. Av ekonomiska skäl sägs det, men det är ju bara en prioriteringsfråga. Vet ni hur lång tid det tar innan räddningstjänsten är på plats hos er där ni bor? Ni vet att ert hus inte är byggt för att stå längre än att ni hinner utrymma? 15 minuters brand. Det är vad villor byggs för som standard – och det är idag. Ert hus är inte byggt för att stå kvar efter brand. Vet ni det? Vet ni hur räddningstjänst prioriteras där ni bor? Hur prioriterar ni själva att få räddning om något händer?

Trenden i oroväckande stora delar av Sverige är nämligen nedprioritering. Det tar pengar och resurser och det händer ju aldrig något som påverkar hela samhället på en gång. Men vem utbildar era barn i brandsäkerhet? Vem hjälper till vid översvämningar och oväder? Bilolyckor? Vem tillser de offentliga byggnader ni rör er i och säkerställer att de är säkra att vistas i?

Det gjorde bara ont att se vilka resurser de har tillgång till där och hur det bidrar till nyttan de kan göra, när man samtidigt visste hur det ser ut här där räddningstjänsten alltför ofta förväntas klara sig på minsta möjliga.
Det blev en himla tankeställare.

Mer fri lek.

På kvällen blev vi utbjudna av Brandkonsulten som varje år sponsrar vår examensresa med en middag. VD’n och en av kontorscheferna flög över för att äta med oss. Det var himlans trevligt! Stället! Maten! Drycken…! Och sällskapet! Det var väldans informativt. Vi fick möjlighet att grilla dem lite och de bad oss om feedback på vad vi prioriterar hos en arbetsgivare. Efter middagen blev det utgång till berömda Tempel Bar. Trångt, kladdiga golv och packat med folk. Men så himla härlig stämning och live-band därtill i äkta irländsk stil! Vid 03-tiden kom vi tillbaka till hotellet… Jag tror aldrig att jag har varit ute så sent i mitt liv…tror jag…pinsam bekännelse… 😛 Men vi hade himla, himla roligt!

På fredagen var vi en smula…sletna(?)… Som tur var behövde vi inte vara på räddningstjänstens HQ förrän 11.30. De flesta av oss var dock uppe före 08 ändå. Måste vara något fel på oss…

Besöket där var också himla bra! De släppte t.o.m in oss i ledningscentralen under förutsättning att vi var tysta. Det var så himla häftigt att se operatörerna jobba! Vilka hjältar! Vilket jobb de gör! I Irland måste man nämligen skicka ambulans när någon ber om den. Oavsett varför. Det var lite speciellt. De åker ju på rätt mycket skit på grund av det. Man får bara hoppas att det aldrig går ut över någon som faktiskt behöver dem. De har ju så klart ett prioriteringssystem precis som vi, men är det mycket så finns ju risken. I slutet av rundturen satte vi oss ner och bara delade erfarenheter över en kopp te. När vi skulle gå vidare och se det sista ljöd larmet och det var vår värd som behövde rycka. Så vi fick jaga honom nerför trappen och så visade han oss ut lite fort innan han rusade till bilen. Lite hastigt och lustigt men vi var bara glada över hur generösa de varit.

Sen delade vi upp oss och drog på lunch och fri lek. Vi hade bestämt att vi ville äta middag ihop sista kvällen. Vi hamnade lustigt nog på The Guinness Storehouse Restaurant. Så. Jäkla. Gott! Där dansade de riverdance på baren, hade liveband och stället var så, så najs! Haha! Sen blev det lite tokigt – några bestämde att det vore skitkul att hitta en karaoke-bar och det lät ju kul så jag var på. Stället vi hamnade på visade sig inte ha karaoke den kvällen. Google is our friend – noooot! Jag hittade ett ställe som skulle ligga 4-5 kvarter bort. För det första visade det sig vara en kinesisk karaoke restaurang! xD Hahahahaha! Det hade kunnat bli hur asroligt som helst… Tyvärr så var det stängt. Tur att det var varmt ute. Vi promenerade tillbaka och kände nu att vi varit lite väl aktiva och att det gått alldeles för lång tid sedan senaste ölen. Första stället vi hittade var en asnajs bar i fyra-fem plan strukturerat i halvplan. Så det blev ändå lite sådär typiskt trångt och mysigt som det ska vara. Inga stora, öppna, ekande ytor liksom. Där kände vi oss nödgade att prova något så inbjudande som The Swedish Mule; en drink med vodka, ginger ale och lime. Den var riktigt farlig! Hade lika gärna kunnat vara sprite liksom… Men vi förstod för allt i världen varför de inte kunde komma på ett mer lockande namn om de nu skulle fresta med något skandinaviskt. 😛

På lördagen… ja, på lördagen flög vi hem. 🙂

Sen fick vi en dag ihop hemma. I måndags var det Chrilles tur att flyga, men bara till Stockholm. Lite tokigt schema just den här månaden – vad ska jag säga… det är väl livet som jet-seters… 😛 Lexie verkade tycka att det var lite jobbigt i måndagskväll. Hon verkade lite förvirrad där när hon skulle sova, var det mamma eller pappa som var hemma?…typ. Annars har det gått bra. Eftersom Chrille flugit så har vi ju bilen och det är aaaaasnajs! Vardagen kan rulla på som vanligt eftersom vi är hemma vanliga tider och middagen blir inte sen eller något sånt tjaffs.

Den nya inspirationen har gett mig lite ny fart i röven. Javisstja! HAhahahaha! Jag fick en femma i brandutsatta konstruktionselement! Hur roligt är inte det! Jag var helt övertygad om att det blivit fel när jag först såg det – men nu är det fan inlagt i registerutdraget och poängen är räknade…. Så jävla sjukt på ren svenska! Jag har normalt inga sådana ambitioner – med Lexie och allt vill jag inte hoppas på det. För min egen skull. Mitt mål är att bli godkänd och att kunna innehållet. Den extra stressen behöver jag inte. Så det här var en sjuk bonus. Riktigt sjuk!

Den här veckan rivstartade jag med att dra igång ett projekt för barnen i stan som jag funderat på i flera år. Det kändes läge att sluta fundera och göra’t! Jag har fått med mig en aktör vars hjälp kommer vara så avgörande för hur lyckat det blir. Nu väntar jag på svar på resten. Det är två till som jag verkligen måste få med på tåget för att det ska bli något vettigt av det. Men tänk så häftigt om jag får till det!

Varje barn vi når ut till är ett barn vi slipper rycka ut till.

Jag är aspepp!

Samtidigt har jag börjat dra i exjobbstrådar. Har fått en himla fin kontakt med Brandskyddsföreningens f.d. kommunikationschef. Vi har så lika tankegångar så jag blir alldeles till mig. Hon med bonusen av en *smula* mer erfarenhet och kunskap – det här kan bli så jäkla bra om jag lyckas formulera en vettig frågeställning av problemet. Jag har tänkt att jag ska ta mig ut till några vårdboenden för att få prata med de som bor där för att hjälpa mig samla mina tankar. Jag förväntar mig inget specifikt resultat. Jag tänker att det skulle kunna leda till något och om inte annat ge mig kött på benen så då är det fett värt.

Just nu har vi två väldigt samhällsvetenskapliga kurser; Distribuerat beslutsfattande och Samhällets planering för risker och kriser. Jag gillar sådana kurser, att vrida och vända på beteenden och orsaker. En stor del av den första kursen är dessutom kulturmöten, himla spännande!

Nej, nu ska jag läsa klart en himla lång text om hur man sätter upp lednings- och kommunikationscenter vid katastrofer- typ… Författarna har varit himla förtjusta i att förkorta precis allt så den är lite bökig att läsa.. 😛

Här kommer lite Dublinbilder. De får vara självförklarande 🙂

 

 

 

 

Jämna plågor

Just nu går jag på… någon slags urkraft som jag inte vet var den bottnar. Jag kastas mellan känslomässiga ytterligheter och det är en jävla bergochdalbana – många djupa andetag.

Ena stunden är jag så hungrig efter det, det är så nära att jag känner smaken. Examen. Jobb. Nästa sekund känns det längre bort än någonsin, jag har så mycket kvar ändå. Det är både så sanslöst skönt och helt jävla skräckinjagande att jag gett mig själv en lite halvspikad deadline… Ja, nu har jag ju börjat ge den till potentiella arbetsgivare så det är väl inte så halvspikat längre. Det är bara att göra. Och som jag vill. Men om min rädsla för att misslyckas bokstavligen handlingsförlamat mig förut så är det inget mot vad jag upplever och stävjar – dagligen – nu.

Det finns två typer av rädsla. Det finns den där irrationella som du inte riktigt vet varför du har den egentligen… Jag har aldrig sett en haj, jag har aldrig blivit jagad av en haj, de är ju kanske inte direkt tama men – jag har egentligen ingen anledning att vara rädd för dem. Likväl plågar de mig i mina värsta mardrömmar.

Sen finns det de där andra rädslorna. Som du vet precis varför du har. Som är rädslor för att de hänt eller har hög sannolikhet att hända. Negativa saker vars risk att faktiskt inträffa förefaller sannolik. Sådan är min rädsla att misslyckas, inte för att jag misslyckats så anmärkningsvärt mycket mer än någon annan. Men för att… Jag vet inte… Hur skulle jag kunna lyckas? Det är väl tanken som slår direkt. Hur skulle det gå till liksom? Hur skulle det ens se ut?

Att jag är mamma och fru är så jävla lyckat! Men det är långt ifrån det enda jag vill lyckas med här i livet. Och i ärlighetens namn har jag inte ens nästan samma prestationsångest i mina roller som mamma och fru som jag har i min roll som… jag(?). Jag vet faktiskt inte vad det handlar om. Det är inte som att mitt yrkesliv någonsin kan bli viktigare än mitt jobb som mamma eller fru… Det är verkligen inte vad jag menar. Men jag utdelar några käftsmällar till mig själv om dagen just nu. Det händer att jag rent av kommer på mig själv att tänka att jag får se till att gå och dubbelkolla att de verkligen är säkra på att jag är värd examen när jag får den. Att de verkligen tycker att jag förtjänar den. Att de verkligen är säkra på att jag kan det jag behöver för att vara brandingenjör. Hur skadad i huvudet är jag inte på en skala egentligen?!

Jag har ångest över precis varenda liten grej en arbetsgivare kan vända mot mig. Två sekunder senare känner jag mig som superwoman som fixar biffen! Barn, skola, man, engagemang, sy kläder åt barnet, you name it, allt!

Jag har tänkt att jag behöver något att se fram emot… Jag ska ju faktiskt till Irland med klassen i april. Men det hade inte riktigt den effekt jag tänkte mig… Jag blir bara påmind om att den resan är något treorna som nästan är färdiga med utbildningen gör… and down the rabbithole I go…
Samtidigt har jag inget annat att se fram emot just nu. Eftersom brandingenjörsmeckat är i mellanSverige så är avdelningarna här uppe små och man saknar kapacitet för att ta emot sommarpraktikanter. Det är en annan klump i magen. Det verkar mer och mer som att det inte finns möjlighet för mig att sommarjobba som brandingenjör min sista sommar vilket är mer regel än undantag att göra… Jag hänger upp mig så mycket på sånt. Ja, det behövs brandingenjörer. Vi behöver inte direkt oroa oss för att få jobb. Men jag vill inte få jobbet bara för att jag har rätt examen i en bransch där alla går åt. Jag vill ha någon konkurrenskraft alls om det skulle behövas…
Jag har börjat pula på ett projekt jag velat sjösätta sedan jag började. Eller… jag började formulera idén då. Nu ska jag nog fan göra något av det, och då lär det finnas betydligt mer att göra i sommar. Får jag till det kan det bli en ganska stor grej. Det är ingen liten idé egentligen. Men jag behöver en tydligare projektplan och idéformulering innan jag kan börja blanda in andra aktörer. Jag ska pyssla vidare med det där. Det är precis en sån där grej som tänder eld under röven på Becca. Kan vara bra just nu. Mera beast mode för att ta mig igenom! Det och Keshas senaste platta. <3 Det får nära mig just nu.

Ja! Jag tog ju en bild häromveckan på en av mina simuleringar… Den kan ni få smaska på medan jag varvar ner så jag får sova.