Välj en sida

Det är kaos just nu…

De här kurserna.. Ja, framför allt den ena – Ow Majj GAWD! Det är så sanslöst dåligt så jag vet inte ens var jag har huvudet själv just nu. Det känns inte som att vi har tid att andas. Jag vet inte när jag ska ha tid att höra av mig och visa att jag lever.

Det är fullt upp bara med att hålla koll på vad som ska göras och när. Hur vet vi knappt för uppgifterna i den ena kursen är så brutalt dåligt anvisade.

Men. Jag lever. Jag andas djupt. Mycket positivt mantrande nu. Annars går det inte.

Fyra dagar i Dublin

WowWowWowWow!

Vilken resa!

04.00 steg jag upp i onsdags för att hinna till flyget. Vi landade i Dublin strax före 12 lokal tid och tog oss in till hotellet. Efter mat och fri lek i några timmar så hade vi bokat in oss på Guinness Storehouse och skulle gå rundtur. Vilket ställe! Någon där vet vad de pysslar med på riktigt. Den fria ölen man fick högt upp i utkikstornet med utsikt över hela Dublin gjorde inte heller ont… 😉 Inte långt ifrån hotellet hittade vi sen ett litet hamburgerställe som verkligen inte väntat sig ett sällskap på 11 pers. Vilka hjältar! Alla fick det de ville ha, samtidigt, med samma standard – asgott! Sen fick vi vara publik till ett hederligt irländskt brawl utanför dörrarna… Det vara bara en handfull inblandade men mycket drama ändå, lite sådär lagom onyktert.

På torsdagen åkte vi buss ut till räddningstjänstens träningscenter. Vilket ställe! Paul – som ledde oss runt – satt inne på ett helt liv av erfarenheter och kunskap och var inte blyg för att dela med sig. De hade tapetserat väggarna med bilder från räddningstjänstens historia och han kunde dra berättelsen bakom varenda en utan att behöva tänka efter. Som om han varit där, trots att han inte ens var född. Det kändes som en sådan ynnest att få träffa någon som han. Och han var inte högfärdig eller egotrippad det minsta. En riktigt go gubbe med så mycket att berätta. En av de andra brandmännen vi stötte på i farten sa skämtsamt att inte ens med all tid i världen hade vi hunnit ställa alla frågor som Paul kunde svara på. Jag tror det låg mer sanning i det än Paul ville medge. 🙂

Det är så mycket de gör som vi inte gör – som verkade så självklart. Jag vet inte hur många gånger vi gick frågande från ett stopp och undrade för oss själva varför vi inte gör likadant.

Men den starkaste insikten från besöket var också den mest smärtsamma. Det är sådan sanslös skillnad på hur vi värderar vårt brandförsvar. Här läggs det ner deltidsstationer på löpande band och heltidsstationer skärs ner. Av ekonomiska skäl sägs det, men det är ju bara en prioriteringsfråga. Vet ni hur lång tid det tar innan räddningstjänsten är på plats hos er där ni bor? Ni vet att ert hus inte är byggt för att stå längre än att ni hinner utrymma? 15 minuters brand. Det är vad villor byggs för som standard – och det är idag. Ert hus är inte byggt för att stå kvar efter brand. Vet ni det? Vet ni hur räddningstjänst prioriteras där ni bor? Hur prioriterar ni själva att få räddning om något händer?

Trenden i oroväckande stora delar av Sverige är nämligen nedprioritering. Det tar pengar och resurser och det händer ju aldrig något som påverkar hela samhället på en gång. Men vem utbildar era barn i brandsäkerhet? Vem hjälper till vid översvämningar och oväder? Bilolyckor? Vem tillser de offentliga byggnader ni rör er i och säkerställer att de är säkra att vistas i?

Det gjorde bara ont att se vilka resurser de har tillgång till där och hur det bidrar till nyttan de kan göra, när man samtidigt visste hur det ser ut här där räddningstjänsten alltför ofta förväntas klara sig på minsta möjliga.
Det blev en himla tankeställare.

Mer fri lek.

På kvällen blev vi utbjudna av Brandkonsulten som varje år sponsrar vår examensresa med en middag. VD’n och en av kontorscheferna flög över för att äta med oss. Det var himlans trevligt! Stället! Maten! Drycken…! Och sällskapet! Det var väldans informativt. Vi fick möjlighet att grilla dem lite och de bad oss om feedback på vad vi prioriterar hos en arbetsgivare. Efter middagen blev det utgång till berömda Tempel Bar. Trångt, kladdiga golv och packat med folk. Men så himla härlig stämning och live-band därtill i äkta irländsk stil! Vid 03-tiden kom vi tillbaka till hotellet… Jag tror aldrig att jag har varit ute så sent i mitt liv…tror jag…pinsam bekännelse… 😛 Men vi hade himla, himla roligt!

På fredagen var vi en smula…sletna(?)… Som tur var behövde vi inte vara på räddningstjänstens HQ förrän 11.30. De flesta av oss var dock uppe före 08 ändå. Måste vara något fel på oss…

Besöket där var också himla bra! De släppte t.o.m in oss i ledningscentralen under förutsättning att vi var tysta. Det var så himla häftigt att se operatörerna jobba! Vilka hjältar! Vilket jobb de gör! I Irland måste man nämligen skicka ambulans när någon ber om den. Oavsett varför. Det var lite speciellt. De åker ju på rätt mycket skit på grund av det. Man får bara hoppas att det aldrig går ut över någon som faktiskt behöver dem. De har ju så klart ett prioriteringssystem precis som vi, men är det mycket så finns ju risken. I slutet av rundturen satte vi oss ner och bara delade erfarenheter över en kopp te. När vi skulle gå vidare och se det sista ljöd larmet och det var vår värd som behövde rycka. Så vi fick jaga honom nerför trappen och så visade han oss ut lite fort innan han rusade till bilen. Lite hastigt och lustigt men vi var bara glada över hur generösa de varit.

Sen delade vi upp oss och drog på lunch och fri lek. Vi hade bestämt att vi ville äta middag ihop sista kvällen. Vi hamnade lustigt nog på The Guinness Storehouse Restaurant. Så. Jäkla. Gott! Där dansade de riverdance på baren, hade liveband och stället var så, så najs! Haha! Sen blev det lite tokigt – några bestämde att det vore skitkul att hitta en karaoke-bar och det lät ju kul så jag var på. Stället vi hamnade på visade sig inte ha karaoke den kvällen. Google is our friend – noooot! Jag hittade ett ställe som skulle ligga 4-5 kvarter bort. För det första visade det sig vara en kinesisk karaoke restaurang! xD Hahahahaha! Det hade kunnat bli hur asroligt som helst… Tyvärr så var det stängt. Tur att det var varmt ute. Vi promenerade tillbaka och kände nu att vi varit lite väl aktiva och att det gått alldeles för lång tid sedan senaste ölen. Första stället vi hittade var en asnajs bar i fyra-fem plan strukturerat i halvplan. Så det blev ändå lite sådär typiskt trångt och mysigt som det ska vara. Inga stora, öppna, ekande ytor liksom. Där kände vi oss nödgade att prova något så inbjudande som The Swedish Mule; en drink med vodka, ginger ale och lime. Den var riktigt farlig! Hade lika gärna kunnat vara sprite liksom… Men vi förstod för allt i världen varför de inte kunde komma på ett mer lockande namn om de nu skulle fresta med något skandinaviskt. 😛

På lördagen… ja, på lördagen flög vi hem. 🙂

Sen fick vi en dag ihop hemma. I måndags var det Chrilles tur att flyga, men bara till Stockholm. Lite tokigt schema just den här månaden – vad ska jag säga… det är väl livet som jet-seters… 😛 Lexie verkade tycka att det var lite jobbigt i måndagskväll. Hon verkade lite förvirrad där när hon skulle sova, var det mamma eller pappa som var hemma?…typ. Annars har det gått bra. Eftersom Chrille flugit så har vi ju bilen och det är aaaaasnajs! Vardagen kan rulla på som vanligt eftersom vi är hemma vanliga tider och middagen blir inte sen eller något sånt tjaffs.

Den nya inspirationen har gett mig lite ny fart i röven. Javisstja! HAhahahaha! Jag fick en femma i brandutsatta konstruktionselement! Hur roligt är inte det! Jag var helt övertygad om att det blivit fel när jag först såg det – men nu är det fan inlagt i registerutdraget och poängen är räknade…. Så jävla sjukt på ren svenska! Jag har normalt inga sådana ambitioner – med Lexie och allt vill jag inte hoppas på det. För min egen skull. Mitt mål är att bli godkänd och att kunna innehållet. Den extra stressen behöver jag inte. Så det här var en sjuk bonus. Riktigt sjuk!

Den här veckan rivstartade jag med att dra igång ett projekt för barnen i stan som jag funderat på i flera år. Det kändes läge att sluta fundera och göra’t! Jag har fått med mig en aktör vars hjälp kommer vara så avgörande för hur lyckat det blir. Nu väntar jag på svar på resten. Det är två till som jag verkligen måste få med på tåget för att det ska bli något vettigt av det. Men tänk så häftigt om jag får till det!

Varje barn vi når ut till är ett barn vi slipper rycka ut till.

Jag är aspepp!

Samtidigt har jag börjat dra i exjobbstrådar. Har fått en himla fin kontakt med Brandskyddsföreningens f.d. kommunikationschef. Vi har så lika tankegångar så jag blir alldeles till mig. Hon med bonusen av en *smula* mer erfarenhet och kunskap – det här kan bli så jäkla bra om jag lyckas formulera en vettig frågeställning av problemet. Jag har tänkt att jag ska ta mig ut till några vårdboenden för att få prata med de som bor där för att hjälpa mig samla mina tankar. Jag förväntar mig inget specifikt resultat. Jag tänker att det skulle kunna leda till något och om inte annat ge mig kött på benen så då är det fett värt.

Just nu har vi två väldigt samhällsvetenskapliga kurser; Distribuerat beslutsfattande och Samhällets planering för risker och kriser. Jag gillar sådana kurser, att vrida och vända på beteenden och orsaker. En stor del av den första kursen är dessutom kulturmöten, himla spännande!

Nej, nu ska jag läsa klart en himla lång text om hur man sätter upp lednings- och kommunikationscenter vid katastrofer- typ… Författarna har varit himla förtjusta i att förkorta precis allt så den är lite bökig att läsa.. 😛

Här kommer lite Dublinbilder. De får vara självförklarande 🙂

 

 

 

 

Jämna plågor

Just nu går jag på… någon slags urkraft som jag inte vet var den bottnar. Jag kastas mellan känslomässiga ytterligheter och det är en jävla bergochdalbana – många djupa andetag.

Ena stunden är jag så hungrig efter det, det är så nära att jag känner smaken. Examen. Jobb. Nästa sekund känns det längre bort än någonsin, jag har så mycket kvar ändå. Det är både så sanslöst skönt och helt jävla skräckinjagande att jag gett mig själv en lite halvspikad deadline… Ja, nu har jag ju börjat ge den till potentiella arbetsgivare så det är väl inte så halvspikat längre. Det är bara att göra. Och som jag vill. Men om min rädsla för att misslyckas bokstavligen handlingsförlamat mig förut så är det inget mot vad jag upplever och stävjar – dagligen – nu.

Det finns två typer av rädsla. Det finns den där irrationella som du inte riktigt vet varför du har den egentligen… Jag har aldrig sett en haj, jag har aldrig blivit jagad av en haj, de är ju kanske inte direkt tama men – jag har egentligen ingen anledning att vara rädd för dem. Likväl plågar de mig i mina värsta mardrömmar.

Sen finns det de där andra rädslorna. Som du vet precis varför du har. Som är rädslor för att de hänt eller har hög sannolikhet att hända. Negativa saker vars risk att faktiskt inträffa förefaller sannolik. Sådan är min rädsla att misslyckas, inte för att jag misslyckats så anmärkningsvärt mycket mer än någon annan. Men för att… Jag vet inte… Hur skulle jag kunna lyckas? Det är väl tanken som slår direkt. Hur skulle det gå till liksom? Hur skulle det ens se ut?

Att jag är mamma och fru är så jävla lyckat! Men det är långt ifrån det enda jag vill lyckas med här i livet. Och i ärlighetens namn har jag inte ens nästan samma prestationsångest i mina roller som mamma och fru som jag har i min roll som… jag(?). Jag vet faktiskt inte vad det handlar om. Det är inte som att mitt yrkesliv någonsin kan bli viktigare än mitt jobb som mamma eller fru… Det är verkligen inte vad jag menar. Men jag utdelar några käftsmällar till mig själv om dagen just nu. Det händer att jag rent av kommer på mig själv att tänka att jag får se till att gå och dubbelkolla att de verkligen är säkra på att jag är värd examen när jag får den. Att de verkligen tycker att jag förtjänar den. Att de verkligen är säkra på att jag kan det jag behöver för att vara brandingenjör. Hur skadad i huvudet är jag inte på en skala egentligen?!

Jag har ångest över precis varenda liten grej en arbetsgivare kan vända mot mig. Två sekunder senare känner jag mig som superwoman som fixar biffen! Barn, skola, man, engagemang, sy kläder åt barnet, you name it, allt!

Jag har tänkt att jag behöver något att se fram emot… Jag ska ju faktiskt till Irland med klassen i april. Men det hade inte riktigt den effekt jag tänkte mig… Jag blir bara påmind om att den resan är något treorna som nästan är färdiga med utbildningen gör… and down the rabbithole I go…
Samtidigt har jag inget annat att se fram emot just nu. Eftersom brandingenjörsmeckat är i mellanSverige så är avdelningarna här uppe små och man saknar kapacitet för att ta emot sommarpraktikanter. Det är en annan klump i magen. Det verkar mer och mer som att det inte finns möjlighet för mig att sommarjobba som brandingenjör min sista sommar vilket är mer regel än undantag att göra… Jag hänger upp mig så mycket på sånt. Ja, det behövs brandingenjörer. Vi behöver inte direkt oroa oss för att få jobb. Men jag vill inte få jobbet bara för att jag har rätt examen i en bransch där alla går åt. Jag vill ha någon konkurrenskraft alls om det skulle behövas…
Jag har börjat pula på ett projekt jag velat sjösätta sedan jag började. Eller… jag började formulera idén då. Nu ska jag nog fan göra något av det, och då lär det finnas betydligt mer att göra i sommar. Får jag till det kan det bli en ganska stor grej. Det är ingen liten idé egentligen. Men jag behöver en tydligare projektplan och idéformulering innan jag kan börja blanda in andra aktörer. Jag ska pyssla vidare med det där. Det är precis en sån där grej som tänder eld under röven på Becca. Kan vara bra just nu. Mera beast mode för att ta mig igenom! Det och Keshas senaste platta. <3 Det får nära mig just nu.

Ja! Jag tog ju en bild häromveckan på en av mina simuleringar… Den kan ni få smaska på medan jag varvar ner så jag får sova.

 

 

 

 

 

Idag skulle jag blivit hemma…

Det där med att inte hinna skriva färdigt inlägg är tydligen min nya grej. Det är ganska irriterande faktiskt. Det är torsdag-kväll nu liksom – jag började skriva i måndags…

——–

Idag är nog den sämsta måndagen på länge. Jag har knappt gjort någonting på hela dagen och det är bara lunch. Det är inget speciellt fel på dagen eller på mig, solen skiner rent av för omväxlings skull… Utöver att jag är helt sanslöst lat. Dagdrömmer som en besatt om att sy. Jag skulle blivit hemma och sytt idag. Då hade åtminstone något vettigt blivit gjort. Det är tur att eftermiddagen redan är uppstyrd så det inte blir helt bortkastad tid. Föreläsning och grupparbete står på schemat. Det känns galet att vi är halvvägs genom läsperioden och vi redan har lämnat in tre – nej fyra uppgifter, två quiz och haft en redovisning. Nu har vi två redovisningar kvar, tre inlämningar och en labb som mest blir informativ. Förra veckan var lite mellan inlämningar så jag hade världens problem med att fylla ut tiden nu när vi bara har en tenta att plugga till och det dessutom inte finns något material för att plugga till den tentan. Det är en hel historia för sig kan jag säga. 

Men nu har jag tagit tag i en omtenta så det känns inte som att jag bara sitter av tid när det inte jobbas på en inlämningsuppgift. Det har jag inte råd att göra.

Lilla, älskade Lexie. Hon har så mycket personlighet och jag förstår inte var den får plats! Hon är kaxig och kan vara väldigt bestämd, när hon blir arg kan det flyga en arm. Men hon är också så sanslöst rar. Hon kramar och pussar och ber om gos jämt. Det är inte bara henne vi ska gosa med, vi ska gosa med Dadda och Voff Voff och Diddi, och de ska gosa med varandra. Hon är sin egen största hejjarklack! När vi inte kan hjälpa hör man henne hejja på sig själv; ”Du kan!” ”Hejja!” ”Kämpa!”. När hon lyckas kommer både applåder och ”Bravo!”. Hon ber om hjälp när hon behöver men ger ändå inte riktigt upp. Den där självkänslan! Som jag ska skydda den!

  

Jag vet inte ens vad jag ska kalla det här…

…det är nerver hela dan nu! Hela veckan! Med extra smältost på. Jag är konstant nervös nu. Precis. Hela. Tiden. 

Jag har mycket kvar men det är samtidigt så nära att jag kan känna smaken. Nu ska jag liksom börja visa att jag kan något. Att jag är brandingenjör? Jag har fortfarande en del tentor som släpar som jag betar av efter hand. Men det stora, det väsentliga, det brandingenjörsmässiga – det är snart klart. I en av kurserna vi läser nu upprättar vi brandskyddsdokumentationer, gör riskbedömningar på objekt, gör brandsimuleringar (som ligger och jobbar i DAGAR på datorn)… Jag sitter och gör saker som… som jag faktiskt kommer få betalt för snart. Det är skitspännande! Det vi gör nu känns så himla bra! 

Men jag är så jävla rädd! Inget jobb jag någonsin haft har krävt att jag kunnat något. Väktarutbildningen fick jag efter att jag blivit anställd då företaget stod för den. Värdjobbet baserades förvisso helt på personlig lämplighet. Men det fanns inga som helst krav på att man kunde något speciellt. Arbetsgivaren har alltid lärt mig det jag behövt veta. Det enda jag behövt göra egentligen har varit att sätta intervjun. Jag tror inte jag har varit på en intervju där jag inte fått jobbet sen, haha! Men som sagt. Det har inte funnits något särskilt kunskapskrav alls. Men nu…

Nu är hela grejen att jag ska kunna något alldeles speciellt.

Det är så jävla läskigt! Kan jag verkligen något? Jomen det gör jag ju. Jag hade inte blivit godkänd annars. Jag dras bara konstant med känslan att jag vill kunna det ännu bättre men saknar tid för att verkligen grotta ner mig så mycket som jag hade velat. I typ allt. Men det är stört – jag kan fortfarande sitta med kursare och känna mig så himla rådum. Som ett tåg hette det ja… Jag var dum som ett tåg men jag skulle få mvg på provet. Gaaah! Som att jag på något vis är för dum för det här trots att vi alla läst och blivit godkänd i samma saker. 

Jag skulle behöva en sådan brutal exorcism för de här satans spökena låter mig inte vara. Jag motar 10 bara för att upptäcka att de ynglat av sig… 

Men det finns en annan känsla också som får det att gå runt. Jag är så JÄVLA pepp! Jag tror det läcker lite för mycket när jag träffar arbetsgivare… (A) 😛 Men jag är så jävla pepp! Så, SÅ, SÅ! Jag kan inte bärga mig! Jag sneglar på BBRen som ligger bredvid mig och känner ”YASS!”. Less do diiis! 

I helgen fick jag ha sydag med Lina och fick klart tröjan jag bara hann klippa ut sist. Sen fick Lexie sin födelsedagspresent också! Bästa tant Lina! <3 Den här veckan är så jäkla bra! Det är fullt ös, men det håller. Igårkväll blev jag paniktrött en sväng, men annars rullar det bara. Hoppas nåt fastnar också! 🙂

 

Vecka tre…

Det där hann jag visst inte heller skriva klart. Det går bra för mig. På det tredje ska det ske! Ja, det visade sig iaf att det nog inte var kräksjuka ändå. Hon kräktes en enda gång på 56 timmar. Sedan kräktes hon igen. Två gånger på en halvtimme och sen inget mer. Pigg och glad på dagarna, full i bus. Vi åkte faktiskt in med henne till vårdcentralen eftersom hennes aptit var så pass påverkad och vi ville veta varför hon kräktes. Det kan ha varit UVI verkade det som. Det är tydligen inte helt ovanligt att tjejer kräks när de får det. Det verkar vara det mest sannolika just nu. 
Men det här innebär att vi har varit hemma hela veckan. Chrille var sjuk, Lexie i karantän och mamman fick exakt nada gjort. Bra första vecka. :/ Har haft lite oro i kroppen inför imorgon som om jag missat mängder. Men nu börjar jag känna mig pepp igen istället. Det är ju spännande grejer vi pysslar med! Hoppas jag bara inte känner mig alltför förvirrad imorgon. Äh! So what om jag ligger lite efter?! Det löser jag! 

Imorgon har jag min första riktiga vardag 2018. Känns bra att säga vecka fyra…xD.

Nu ska jag försöka få med mig Chrille från datorn så vi kan ha lite soffmys innan vi behöver krypa ner. Jag har bestämt att jag vill kunna ha morgonkaffe hemma innan vi åker i hyfsad lugn och ro. Det blir så segstartat väl på skolan om man inte fått den där lilla lugna stunden. Men då måste jag faktiskt stiga upp lite tidigare. Små förändringar gör mycket för det stora hela sägs det. Det låter bra. 🙂

——————————-

Jag hann alltså inte ens skriva klart… Det säger allt…xD I måndags – när jag skrev det – så kräktes Lexie i bilen på vägen hem. Så. Jävla. Perfekt.


Det har funnits noll tid att skriva! Det är så trist. 

Förra veckan hade jag tenta-vecka och i lördags firade vi äntligen Lexie i uppehållet mellan sjukdomar. Idag är Chrille sjuk och jag och Lexie kör solo. Var inställd på att det kunde bli ganska mysigt. Vi hade bilen och skulle liksom kunna mysbusa sådär som vi brukar. Men icket! Hon vaknade glad. Men från det att jag steg upp ur sängen bråkade hon om allt. ALLT! Inte kläder, inte kissa, inte förskola, inte skor, inte komma, inte sitta, inte stå, inte klä på sig, inte klä av sig, inte kramas, inte sitta själv. Sen kommer vi ut genom dörren – sena som fan efter allt tjafs. DÅ – är hon hipp som happ helt magiskt glad som en lärka. Whaaat?! Whyyyyyy!? Älskade barn.

Nu börjar en ny läsperiod och med den pirret som alltid infinner sig när en ny kurs börjar. I regel har jag alldeles för höga förväntningar. Jag föreställer mig alltid engagerande föreläsningar om detta jättespännande ämne från människor som vill lära. Jag lyckas alltid glömma att de flesta av våra lärare/handledare/etc. gör det för att de måste. De är docenter/forskare etc. som har det som ett krav i sin tjänst. Så gott som ingen är pedagog. Så jag har ju blivit besviken några gånger. Men nu senaste halvåret, lite mer rent av, har det kompenserats av att vi faktiskt läser saker som stämmer även i verkligheten och inte bara i teorin eller inom väldigt begränsade ramar. Saker som faktiskt är relevanta för vårt yrkesliv – känns det som.