Precis när jag får en känsla av att jag kanske till slut börjar veta så slås jag ner av förvirring. Vill alldeles för mycket för mitt eget bästa…
Hur fan lyckas alla andra komma på att det är just den där enstaka grejen man vill ägna sitt liv åt av alla hundra. Hur kommer man på att man vill bli just sjuksköterska, eller förskolelärare, eller maskiningenjör – av allt på hela jorden, när man aldrig ägnat sig åt något av ovanstående tidigare?
Tror för en gångs skull att jag nog är inne på rätt spår ändå, tror äntligen att jag kanske, kanske hittat något som är tillräckligt… – men vad gör man av allt det där andra man också så gärna vill göra och kunna? Prioriterar man bara bort det för att det finns just en sak som passar bäst in på helhetsbilden?
Vad gör man om det aldrig känns tillräckligt? Oavsett vilket spår man väljer så är det inte tillräckligt… Tillräckligt anmärkningsvärt, tillräckligt omvälvande, tillräckligt framåtsträvande, tillräckligt givande, tillräckligt hjälpande, tillräckligt värdefullt, tillräckligt stort… Hur vet man när det är tillräckligt?
Eller vet man aldrig det? Man stannar upp vid något slumpmässigt, men ändå någorlunda rimligt, på listan – kastar sig in med huvudet först for better or for worse och så får det gå som det går? Är jag bara en av de stackars satar som är för naiva och förhoppningsfulla för att fatta hur det fungerar. Som analyserar och dissikerar sönder i småbitar för att hitta det ”optimala”, det ”verkligt rätta”, det ”enda sanna alternativet”, ”kallet”.
Inser att det alltid finns tid. Just jag behöver inte veta just idag. Det är inte bråttom, inte egentligen. Men jag är nyfiken. Hur kommer en annan 20-åring på att han/hon vill bli sjuksköterska utan någon speciell tidigare insikt i yrket och tar sig igenom utbildning på flera år och börjar sedan jobba – bara sådär? Hur kommer en annan på samma sätt på att den vill bli maskiningenjör eller förskollärare eller arkitekt, utan någon tidigare speciell inblick i yrkena…? Att säga att man älskar fysik eller kemi eller samhällsvetenskap eller teknik är egentligen inget svar på frågan. Hade det varit allt hade man ju kunnat bli hur mycket som helst, men likväl blev det just det här väldigt specifika valet; sjuksköterska.
Att säga att man ”tycker om att jobba med och träffa och hjälpa människor och gillar utmaningar så därför blev det sjuksköterskeutbildning” är ännu längre ifrån ett svar. Detta är inte ens i närheten av en yrkesspecifik beskrivning. Så hur i hela friden kan det då fungera som motivation för ett specifikt yrkesval…
Återigen kommer ett abstrakt svar på en konkret frågeställning. Du tycker om att jobba med och hjälpa människor, så trevligt. Men varför valde du just sjuksköterska och inte busschaufför? Hur kommer det sig?
Varifrån kommer dessa val när det oftast inte finns någon inblick i vad de egentligen innebär? Vad man rent praktiskt kommer att syssla med från 8-17 en vardag.
Jag är nyfiken på hur andra VET när allt de har att gå på är en till olika grad idealiserad bild av vad yrket, och i de flesta fall enbart studierna, innebär.
Hur bestämde du dig för att söka till läkarprogrammet eller arkitektprogrammet? Hur trillade du in på just de väldigt specifika valen? Dina föräldrar jobbar inte där, du har aldrig varit på en sådan arbetsplats. Det enda du egentligen vet om yrket i sig är hopplock från diverse Amerikanska tv-serier och en väldigt luddig, ospecifik och generell beskrivning som skolan delger, tillsammans med kursplanen som talar om vad du kommer att studera de kommande ~3 åren…
Var i hela friden kommer idén ifrån?
Det handlar bara om ren nyfikenhet från min sida. Någon som gått från att inte veta alls till att vara osäker.
Ingen kritik, inget fördömande – bara ren nyfikenhet.
Jag är just nu otroligt sugen på att läsa till Brandingenjör och sedan bygga på till Räddningsledare. Det känns någonstans i maggropen jäkligt rätt, väldigt jag – tror jag.
Likväl brottas jag med hur i vida det är tillräckligt och är fruktansvärt rädd för att slå i sten att det är det jag ska läsa till och bli.
Min strategi är istället att försöka ta det lugnt, läsa min tekniska bastermin och få Matte E och Fysik B så att min behörighet är komplett både för den och många andra utbildningar. Under tiden tänker jag bara browsa. Se vad som finns, känna mig för – jag hoppas bara jag lyckas med det också. Har annars en tendens att nojja sönder mig istället, något jag gärna slipper…
Var helt slut när jag kom hem efter lyckad redovisning idag. Gissa vem som var lycklig att se mig hemma så tidigt? Man kunde verkligen se hur han inom sig skrek: ”Matte! Hemma! Redan!” Sedan skulle han vara så nära mig han bara kunde – han är rätt söt ibland faktiskt…
Jag tyckte redovisningen idag gick bra. Fick en del kritik, men jag tyckte vi bemötte den bra och ödmjukt (till skillnad från andra grupper).
Blev lite frustrerad när frågestunden började för där sitter folk och ställer frågor på saker jag uttryckligen tagit upp i mitt tal. Finns två slutsatser att dra: Antingen så lyssnade de inte, eller så är deras engelska kass. Jag vet! Jag vet! Jag är priviligerad för att det är mitt modersmål och jag kan inte jämföra mina kunskaper med ”svenskars”…blablabla.
I’ve heard it all before.
Så avancerad var inte min engelska. Hela uppgiften var att ”pitcha” ett förslag inför en intresseorganisation. Då kan man inte stå och fnissa medlemmarna emellan och bara vara generellt oproffsiga. Svengelska på hög nivå ser jag inte heller som acceptabelt ur en professionell synvinkel. Det är inte högstadie-nivå längre. Det här är övning inför yrkeslivet. Och en del av de presentationer som hölls idag störde mig just vad gäller det. Man hade lagt allt på sin kampanj och fem minuter på presentationen (kändes det som iaf).
Jag må låta hemskt elak och dum nu och det finns säkert minst någon som kommer störa sig och vilja såga ner mig till marken. Det enda jag kan säga är fine! Då får det vara så. Jag tycker inte att dagens redovisningar höll måttet för vad jag förväntar mig av mina ”jämlikar” på högskolenivå. Jobbade i ett skarpt projekt åt Helsingborgs stad ht-09 och det började vi jobba på 6-7 veckor in på utbildningen. Det var inte läge att stå och fnissa och svära och stå och vara sur och inaktiv och ha sig där…
Anyhows…
Kom hem idag och var helt slut! Theo var tokmysig och jag var helt utmattad. Det blev inte mycket gjort där alltså.
Igår började så vansinnigt bra – eller rättare sagt, efter att den börjat sjukt dåligt med försovning och stress blev den sjukt bra! Frukost och tidning i lugn och ro till avslappnande musik på xtravaganza följt av 1,5 timmes träning. Det var helt underbart(!). Mådde hur bra som helst efteråt.
När jag värmde upp upptäckte jag något helt hysteriskt kul. Började bara apgarva sådär mitt i alltihopa; crosstrainern hade PÅ RIKTIGT(!) inbyggd fläkt! 😀 Är väl lite skum sådär generellt men jag tyckte det var hysteriskt kul!
Sen bara sådär – blev dagen kass igen! Riktigt kass! Fattar inte det. Riktigt jobbigt. Orkade inte göra något ordentligt av maten heller då så jag gottade mig med en härlig kopp varm choklad (xtravaganza-style ofcourse).
Nu blir det att dra ut i kylan med hunden och med lite tur hinner älsko inte somna under tiden, så man kanske kan krypa ner och mysa lite till något avsnitt ändå.
Jag älskar att skriva! Det behöver inte röra något konkret, jag kan ordbajsa om precis vad som helst och jag älskar det! Idag fick jag höra att jag ”har en gåva”. Har hört liknande innan – men av någon förunderlig anledning har jag aldrig riktigt tagit till mig det…
Är väl lite skevt vaccinerad på det sättet (också), kan inte ens ta komplimanger om saker jag älskar. Enda undantaget är när jag står på mattan i min dräkt. Där har jag riktigt självförtroende. Där är det enda stället där jag verkligen känner att jag är riktigt grym på något och småfarlig :).
Chrille ropar att jag ska ordbajsa om något kul (för en gångs skull?). När jag frågar om vad svarar han reaktiva spänningar. Så för hans skull ska jag beröra ämnet i kvällens inlägg.
Reaktiva spänningar låter som något riktigt häftigt men som antagligen egentligen är ganska basic. Skulle kunna handla om ett psykiskt tillstånd som skulle kunna härledas ur extrem stress och ovälmående. När jag hör ordet reaktiv tänker jag osökt på kärnkraft (fråga mig inte varför, då snurrar jag bara iväg på ämnen jag egentligen inte kan något om). Kärnkraft är coolt.
Det får räcka! Hoppas jag tillfredsställt hans behov av roligare ordbajs 🙂
Idag fick vi upp vår presentation på väggen inför vernissaget imorgon. Känns riktigt bra. Känns som att vi fått ihop en riktigt bra kampanj på tiden och med de medel och kunskaper vi hade.
Var i samband med det här arbetet jag fick min fina komplimang. Slängde ihop talet till presentationen på en timme igår och jag ”rörde gruppen till tårar”. Lite kul och höra.
Ska faktiskt ta och gotta mig åt den komplimangen. Känns skönt att göra det för en gångs skull – bygger lite självförtroende. Måste vara den absolut sämsta människan på att ta emot och lyssna till komplimanger! Så för en gångs skull ska jag njuta av att känna mig duktig!
Har inte blivit Mental Träning som tänkt. Inte blivit något idag. Men har kompenserat med en massa Mental Näring istället. Semi-avslutat projekt, smarriga komplimanger, en galen vovve, en tokig fästman och avslut med Magnus Betnér. Visstja, glömde blev God Energi och Mental Näring i en smäll —> Testade svamp soppan idag – helt klart en ny favorit!
Nu påpekar mannen i sängen bredvid mig att det var Reaktiv Effekt jag skulle ordbajsa om. Oh well. Han får la nöja sig 🙂
NU ska jag sluta uppfylla hans önskningar för kvällen. Och istället krypa ner och mysa med honom och störa hans ensliga macho lycka.
Jag måste! Jag bara måste! Jag har bestämt mig och nu fan blir det av. Mår alldeles för bra av att tänka på hur det skulle kunna vara för att låta det vara så här.
Bilden säger verkligen allt idag. Den är trist och tråkig, tung och dålig -och det är precis så det känns just nu.
Det är jobbigt är det, man inser inte hur pass man förstört sin hjärna förrän man ger sig på sånt här.
Men jag tror att jag har snubblat över en riktig pärla här – jag tror verkligen att det här kan bli bra. Tänk på målet bara. Fokusera på mig. Föreställ dig känslan av att vara i mål. Det finns inget svårt. Det finns bara utmaningar.
Det är kanske läge för en förklaring?
Jag skäms något så fruktansvärt för det här och det är så enormt svårt att skriva om och berätta om.
Hittills har jag inte riktigt lyckats få någon jag pratat med att förstå. Jag ska lära mig att älska mig själv för den jag är och inte sträva efter att vara någon annan.
Det ingen verkar förstå är att jag inte känner mig som mig själv så här, jag mår inte bra. Varför ska jag gilla läget och acceptera något som inte är jag vad gäller min fysik, när jag inte gör det vad gäller mina principer? Båda är delar av mig.
Det senaste året har stressen av allt gått mig åt huvudet och som resultat av det har jag tröst ätit, mycket. Jag måste tyvärr erkänna att jag alltid tänkt lite illa om folk som tröst ätit. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det och därför har jag viftat bort det som trams. Det är inget jag är stolt över men inte mindre sant för det.
Det är alldeles för ofta så – man nedvärderar saker och ting, tills man sitter i samma sits själv.
Jag gick upp ohälsosamt mycket i vikt på väldigt kort tid och sen stod jag där och visste varken ut eller in. Den instinktiva lösningen på problemet är att sluta äta helt. Men det går man inte ner i vikt av – tvärt om, man kan rent av gå upp i vikt av att äta för lite. Sen börjar man stressa över allt man äter istället – inte heller någon bra lösning. Återigen lyckades man göra något som fick rakt motsatt önskat resultat, i ren panik.
”Men det är väl inget att skämmas för!”
Jag skäms för att jag i mina ögon har skadat mig själv. I mina ögon har jag gjort mig själv illa. Jag får bara ett liv här på jorden, ett liv med min älskling. Och den lilla tid jag har här slösar jag bort genom att skada mig själv och få mig själv att må dåligt.
För inte mår man bra när man har ont i magen, när man inte får på sig sina kläder, när man mår fysiskt illa, när man inte orkar, när man får skav överallt, när kroppen bara protesterar och all annan sådan skit.
Jag påstår mig inte vara ful och morbidly obese som det så fint heter på engelska.
Men jag är verkligen inte frisk.
Så nu har jag gjort det – jag har gått med i Xtravaganza och jag tror jag har hittat helt rätt hjälp. Jag har gång på gång bevisat för mig själv att jag inte hanterar det här själv – och jag måste göra någonting. De har fyra hörnpelare (lite ironiskt att jag dras till föreningar med fyra hörnpelare 🙂 detsamma gällde ju LEL): Mental träning, Mental näring, God energi och Rörelseglädje.
Jag tror verkligen att det här är så rätt för mig! Jag får träna på att fokusera på mig (något jag knappt vet vad det är), jag får träna på att prioritera saker/aktiviteter som får mig att må bra. Jag får träna på att hitta mat som passar mig och återfinna glädjen jag alltid funnit i att röra på mig och vara igång.
Det handlar liksom inte om att pressa mig på pengar och få mig att leva resten av mitt liv på deras produkter. Det handlar om att jag ska nå mina mål, må bra och framför allt(!) fortsätta må bra även efter att jag nått mina mål.
Det känns bara så himla rätt!
Det är bara så himla tungt just nu till en början. Allra helst hade man ju velat slippa det här. Allra helst hade man inte försatt sig i den här situationen till att börja med.
Det hade varit helt underbart.
Jag vill bara må bra…
Gud vad jag är trött. Trodde inte det var möjligt att vara så här trött??
[cincopa 10673356]
Dagen har varit helt tokig. Var uppe före tuppen för att hinna med tåget upp till Jönköping. Väl framme var det bara att springa till skolan och sätta sig i examinationsseminarium.
Efter seminariet skulle två och en halv timme brännas tills tåget hem gick och sen var man utmattad. Satt och slumrade till på tåget hem, vaknade stundtals till och hade noll koll på var jag var, varför jag var där jag var osv.
Kroppen är helt körd nu.
Fick lite tröst i den ljuvliga lunchlåda jag slängde ihop i morse för att klara dagen. En härlig sallad på isbergssallad, tomat, färska champinjoner och lite stekt bacon ovanpå. Det var mumsisch! 🙂
[cincopa 10763236]
Nu ska det börjas på hemtentan som är det sista momentet i den här delkursen och sen sätter nästa delkurs igång på måndag. Ser verkligen fram emot nästa delkurs. Nu kommer vi att börja gå in på mer konkreta ämnen i mediebranschen. Känns så bra!
Allt känns verkligen bra med den här utbildningen än så länge! Känns helt rätt!
Längtar till den tre månader(!) långa praktiken om ett år, ska vara ute tidigt och kolla om man kan få plats hos TV4 i Jönköping (hoppas,hoppas!). Det är verkligen ett gyllene tillfälle att knyta kontakter.
Jag ser fram emot att få sitta och skriva. Har verkligen återupptäckt hur mycket jag älskar att skriva. Både skrev och läste enormt mycket förr och har liksom tappat det med tiden. Antar att det drunknat bland allt annat som legat på hjärnan. Det har ju varit en del annat de senaste åren – både på gott och på ont (allra mest på gott givetvis).
Nu är det mycket kurs litteratur och har haft problem även där. Fokus har legat på hur väldigt mycket jag MÅSTE lära mig det som står i boken.
Nu senast läste vi boken ”Hur vi lär” vilket egentligen är en enda lång argumentation för ett visst – relativt brett – synsätt på hur studenter på högskole-/universitetsnivå lär och alla aspekter kring deras lärande ur både studenters, lärares, pedagogers och psykologers perspektiv.
Den ger verkligen en tankeställare.
Jag började med det vanliga; satte mig med anteckningsblock, pennor i regnbågens alla färger och boken och började läs-skriva. Det tog rent absurda mängder tid att ta sig genom bara några få sidor och det var inte förrän jag gav upp på boken, gav upp allt hopp om att hinna bli klar i tid och slutade ängslas över det (ty det var bara att gilla läget) som det faktiskt började gå bra.
Jag satte mig istället med boken och en enda överstrykningspenna och läste.
Jag insåg rätt fort att jag satt och läste om mig själv, jag är studenten i boken, och insåg i samma takt vad jag själv hållit på med och inte i mina studier. Allt vad studieteknik och strategier heter fick ifrågasättas och det känns rätt bra nu. Det var ett enormt nyttigt synsätt att ta del av och lära sig av och jag kan verkligen rekommendera alla studenter att läsa den som ett stöd till utbildningen, för den är verkligen (om än tungläst av och till) ett riktigt bra stöd och om inte annat ger den upphov till värdefulla reflektioner kring ens egna studier.
Just nu är det bara lite bitterljuvt vad gäller nästa delkurs för jag måste åka ifrån mina älsklingar – igen.
Det tär på mig något så fruktansvärt, jag hatar det! Nu har jag varit hemma i nästan två veckor och skillnaden är kollosal! Helt plötsligt är allt som det ska vara igen och alldeles rätt!
Masserade hjärtats rygg igår och en halv sekund efter att jag rest mig upp såg det ut så här:
[cincopa 10763244]
(klicka på bilden för förstoring)
Hur skulle jag någonsin kunna må bra utan dom? Och varför skulle jag?
De fulländar mitt liv, de är min familj! <3
Jag önskar att allt var klart! Finns inget jag önskar mig mer!
Nu ska jag locka med mig min Chrille till sovrummet där jag ska tvinga honom att låta mig somna på hans bröst i hans famn till Scrubs!
Livet är verkligen helt underbart av och till! <3
If there has ever been anything worth spending 20 minutes of your life watching this is it.
No matter what your age, education, political/ethical/moral/religious views – this is for everyone.
It does not judge, it does not take sides – it is simply naked truth displayed in all its might. Spread it as far as you possibly could! One of the most astounding/amazing things I’ve seen ever, despite the brutality of it…
Everyone should see this.
One of my professors showed it to us during a lecture on journalism and the importance of it being free.
Look at the pictures and listen to what James Nachtwey has to say!
