Då är den stora frågan kommen.
Året lider mot sitt slut och man överväldigas av känslan att man måste göra något för att föreviga året som gått.
Så vad gör man?
Skriver man likt alla andra något gulligt inlägg som summerar året som gått och alla höjdpunkter?
Är det något större fel på mig (utöver de uppenbara) om jag säger att jag, just nu där jag sitter, knappt minns året?
Det största och det bästa som kommer till minnes när jag bara spontant browsar igenom minnesgångarna där uppe är ingen fysisk händelse. Det är det faktum att det här var vårt andra år ihop – jag och Chrille. Vårt andra år av alla. Det är nog faktiskt det bästa med i år.
Dagen vi hämtade Theo måste jag vid närmare eftertanke också hylla. Vår överväxta valp är bäst!
Men nej, sånt är jag inte hyper-pepp på. Nog tycker jag att det kan vara charmigt att läsa folks årliga sammanställning då och då (förutsatt att texten är något att hänga i granen). Men jag antar väl att jag inte är fullt så charmerande i mitt skrivande.
Det faktum att man kanske bör minnas något från året att skriva om, kan ju ses som ett mindre problem.
Kommer det att sluta med att jag skriver om vad jag ska/inte ska skriva om?
Nej, Gud så tråkigt!
Så kan det ju inte få bli!
I ärlighetens namn tror jag bara att 2010 har varit ytterligare ett år. Ytterliggare ett i mängden. Det har hänt och gjorts en del fint men också en del hemskt, som vanligt – och som sig bör egentligen.
Jag tror inte världen har blivit mycket sämre, kanske lite bättre – jag hoppas det i alla fall.
Jag tror att leenden gör mer än man kan ana. Jag vet inte hur många människor jag chockat i år genom att ge dem ett vänligt leende eller ett glatt ”ha en trevlig kväll!”.
Flera gånger har folk bara stannat upp för att få ta till sig det jag sa, och sedan vid insikten har man fått bevittna hur det spridit sig varma leenden över deras ansikten. Det är härligt!
Gladare människor gör världen bättre.
Jag tror på att se skönhet, även när det är bäcksvart överallt.
Jag tror att det är lätt att fastna i det hemska och otäcka, när det finns så mycket hemskt och otäckt kring en. Men jag tror också att det är fegt.
Det är så mycket svårare att se det vackra, det positiva, det konstruktiva – när man är omringad av så mycket hemskt. Men det är så mycket bättre. Det är sådan styrka som ger näring åt inspiration och konstruktivt tänkande och agerande.
Det slutar med en uppmaning!
Som vanligt låter jag mig inte hållas vid att bara låta mig hållas. Jag måste komma med något konstruktivt och meningsfullt också (även om det inte alltid slutar med att det faktiskt är konstruktivt och meningsfullt).
Min uppmaning inför 2011 är att le. Le och sprid glädje, ty det finns alldeles för lite av den varan i världen – även här i lilla söta Sverige saknas det glädje med råge.
Le även fast det inte finns något att le åt.
Inte för att låtsas som att allt är frid och fröjd, och lycka och dans på rosor. Utan använd istället leendet som en anledning att le i sig. (Ska man se ytligt på det hela ser du faktiskt bättre ut när du ler ;).) Leenden föder leenden och gör dagar bättre. Att le kan faktiskt göra din dag bättre, även när den är som värst.
Slutligen så önskar jag er alla en helt fantastisk nyårsafton som kickar alla andra nyårsaftnars rumpa!
Var ut på långpromenad med Theo igår och la för första gången märke till hur långt hösten verkligen är kommen – redan. Har inte skänkt vädret en andra tanke och har rent mentalt varit kvar i sensommarn, det är helt galet! Theo har haft skitkul med att jaga höstlöven som flyger runt på marken. Jag älskar verkligen vår valp, han är bäst!
Så underbart söt och snäll och DUKTIG! Framför allt är han vår – vilket fortfarande är svårt att fatta ibland och det är verkligen helt himmelskt!
Ivfsh…Det finns inte mycket som är så vackert som hösten. Jag älskar att flyga över Europa på hösten. Färgerna som blandas och skapar ett landskap som tycks stå i lågor från ovan sett. Det är så intensivt och vackert (har jag kanske redan sagt vackert?). Älskar verkligen höstens färger i alla dess skiftningar från blodrött till mörkt grönt.
Delkurs 2 i den 30hp stora kurs jag läser den här terminen har precis satt igång och jag måste tyvärr säga att jag är rätt besviken.
För det första glömde farsan beställa mina böcker för två veckor sedan så jag kommer att få panikläsa när de väl kommer.
Snacka om kass början på kursen!
För det andra så lever kursledaren i medeltiden (vilket gör mig ännu mer besviken för om det är något som är avgörande för den här branschens överlevnad så är det just dess förmåga att leva i nuet och vara flexibel inför det framtiden bär med sig).
Studenterna på högskolan har privilegiet att få ta del av ett alldeles klockrent intranät som heter Ping-Pong. Där kan man registrera sig i kursen/kurserna man för tillfället läser och där igenom kan man ta del av ALLT material som rör kursen (ppt-filer från föreläsningar, uppgiftsbeskrivningar, gruppuppgifter, gruppindelningar, osv.) och anteckningar direkt från kursledaren som rör ändringar, frågor, hemtenta, tenta osv. förutsatt att kursledaren faktiskt lägger upp filerna. Det är verkligen ett så otroligt bra verktyg och en sån prislös möjlighet för ett smärtfritt informationsutbyte studenter och ”lärare” emellan.
Men den här människan kan inte ta sig fem minuter för att lära sig hur han klickar för att lägga upp dokument för att i förlängningen underlätta våra studier och lasta av oss och sig själv. Han tycker att det är ”för komplicerat”.
Det är verkligen under all kritik i mina ögon.
Det handlar om att han skulle klicka på musknappen 3-5 ggr. Räkna själv på hur många sekunder det skulle ta honom att lägga upp ett dokument, istället för att printa ut ca. 140 kopior till alla som läser kursen?? På så här sätt missar man en massa information om man är sjuk eller borta på någon föreläsning, helt i onödan.
Får väl stå ut den här kursen, i november börjar nästa delkurs och med den följer förhoppningsvis en annan kursledare.
Nu = en sen promenad med Theo-mannen i vår ”vackra” stadsdel i höstnatten.
Gud vad jag är trött. Trodde inte det var möjligt att vara så här trött??
[cincopa 10673356]
Dagen har varit helt tokig. Var uppe före tuppen för att hinna med tåget upp till Jönköping. Väl framme var det bara att springa till skolan och sätta sig i examinationsseminarium.
Efter seminariet skulle två och en halv timme brännas tills tåget hem gick och sen var man utmattad. Satt och slumrade till på tåget hem, vaknade stundtals till och hade noll koll på var jag var, varför jag var där jag var osv.
Kroppen är helt körd nu.
Fick lite tröst i den ljuvliga lunchlåda jag slängde ihop i morse för att klara dagen. En härlig sallad på isbergssallad, tomat, färska champinjoner och lite stekt bacon ovanpå. Det var mumsisch! 🙂
[cincopa 10763236]
Nu ska det börjas på hemtentan som är det sista momentet i den här delkursen och sen sätter nästa delkurs igång på måndag. Ser verkligen fram emot nästa delkurs. Nu kommer vi att börja gå in på mer konkreta ämnen i mediebranschen. Känns så bra!
Allt känns verkligen bra med den här utbildningen än så länge! Känns helt rätt!
Längtar till den tre månader(!) långa praktiken om ett år, ska vara ute tidigt och kolla om man kan få plats hos TV4 i Jönköping (hoppas,hoppas!). Det är verkligen ett gyllene tillfälle att knyta kontakter.
Jag ser fram emot att få sitta och skriva. Har verkligen återupptäckt hur mycket jag älskar att skriva. Både skrev och läste enormt mycket förr och har liksom tappat det med tiden. Antar att det drunknat bland allt annat som legat på hjärnan. Det har ju varit en del annat de senaste åren – både på gott och på ont (allra mest på gott givetvis).
Nu är det mycket kurs litteratur och har haft problem även där. Fokus har legat på hur väldigt mycket jag MÅSTE lära mig det som står i boken.
Nu senast läste vi boken ”Hur vi lär” vilket egentligen är en enda lång argumentation för ett visst – relativt brett – synsätt på hur studenter på högskole-/universitetsnivå lär och alla aspekter kring deras lärande ur både studenters, lärares, pedagogers och psykologers perspektiv.
Den ger verkligen en tankeställare.
Jag började med det vanliga; satte mig med anteckningsblock, pennor i regnbågens alla färger och boken och började läs-skriva. Det tog rent absurda mängder tid att ta sig genom bara några få sidor och det var inte förrän jag gav upp på boken, gav upp allt hopp om att hinna bli klar i tid och slutade ängslas över det (ty det var bara att gilla läget) som det faktiskt började gå bra.
Jag satte mig istället med boken och en enda överstrykningspenna och läste.
Jag insåg rätt fort att jag satt och läste om mig själv, jag är studenten i boken, och insåg i samma takt vad jag själv hållit på med och inte i mina studier. Allt vad studieteknik och strategier heter fick ifrågasättas och det känns rätt bra nu. Det var ett enormt nyttigt synsätt att ta del av och lära sig av och jag kan verkligen rekommendera alla studenter att läsa den som ett stöd till utbildningen, för den är verkligen (om än tungläst av och till) ett riktigt bra stöd och om inte annat ger den upphov till värdefulla reflektioner kring ens egna studier.
Just nu är det bara lite bitterljuvt vad gäller nästa delkurs för jag måste åka ifrån mina älsklingar – igen.
Det tär på mig något så fruktansvärt, jag hatar det! Nu har jag varit hemma i nästan två veckor och skillnaden är kollosal! Helt plötsligt är allt som det ska vara igen och alldeles rätt!
Masserade hjärtats rygg igår och en halv sekund efter att jag rest mig upp såg det ut så här:
[cincopa 10763244]
(klicka på bilden för förstoring)
Hur skulle jag någonsin kunna må bra utan dom? Och varför skulle jag?
De fulländar mitt liv, de är min familj! <3
Jag önskar att allt var klart! Finns inget jag önskar mig mer!
Nu ska jag locka med mig min Chrille till sovrummet där jag ska tvinga honom att låta mig somna på hans bröst i hans famn till Scrubs!
Livet är verkligen helt underbart av och till! <3
If there has ever been anything worth spending 20 minutes of your life watching this is it.
No matter what your age, education, political/ethical/moral/religious views – this is for everyone.
It does not judge, it does not take sides – it is simply naked truth displayed in all its might. Spread it as far as you possibly could! One of the most astounding/amazing things I’ve seen ever, despite the brutality of it…
Everyone should see this.
One of my professors showed it to us during a lecture on journalism and the importance of it being free.
Look at the pictures and listen to what James Nachtwey has to say!
Har börjat browsa efter vinter-stövlar lite-smått, mest för att man inte har så mycket annat att göra när man är sjuk.
Snubblade över guld hos Scorett – dom är verkligen bäst på skor(!).
[cincopa 10724026]
Helt underbara är dom! Det är stövlarna jag sökt i hela mitt liv!
Praktiska och faktiskt användbara i vinterklimat men ändå fullt passande för en utekväll i kjol.
Det blir till att snåla ordentligt med studiemedlet om man ska ha råd med dom i höst.
Sen snubblade jag över ett par andra guldkorn – även dom hos Scorett. Men det blir ett par som endast(!) kommer att införskaffas om det bortom alla tvivel finns pengar över. Vilket med tanke på hur terminen kommer att se ut förmodligen innebär att de får stå kvar på lagerhyllan någonstans i Sverige och jag får nöja mig med att tråna efter dom.
Här är darlingarna.
[cincopa 10727162]
(dom har Artikel Nr. 1011889)
Kom faktiskt på i efterhand att jag faktiskt fyller år rätt snart…*wink-wink, nudge-nudge* 😉
Inget gör en så lekfullt glad och bekymmersfri som att titta på skor! <3
Jag saknar min älskling! Jag saknade honom så smärtfullt mycket redan innan jag ens lämnat lägenheten idag!
Vi gör det för att få det liv vi vill ha, för att komma bort.
Men det gör så väldigt ont, det är så fasansfullt jobbigt – och det måste det få vara.
Det måste få vara okej att det är jobbigt. Det måste få vara okej att vi mår dåligt av att det är jobbigt!
Det är något helt underbart vi gör – ty det är första steget mot en flytt och ett sundare liv. Det är helt fantastiskt att vi börjar komma närmre. Jag börjar plugga imorgon och i slutet av veckan borde pengarna börja rulla in. Men vägen dit är tung – ENORMT tung!
Att inte få somna varje kväll med hans trygga armar om mig, att inte få komma hem till honom varje dag, att inte få krama honom, kyssa honom, hålla hans hand, känna hans fingrar genom mitt hår, höra hans röst alldeles intill mig, känna hans doft…det är ett rent helvete!
Och det måste få vara okej att det är ett helvete för oss att vara isär!
Vi måste få må dåligt av att det är jobbigt utan att bli psykoanalyserade!
Vi måste vara starka och fortsätta trots att det gör ont. Orka resa oss upp ur sängen och leva, orka bry oss trots smärtan – för det är för VÅR skull. För vår framtids skull.
Och det är värt allt…
Tänd en liten eld och kämpa på hjärtat! Vi är osårbara ihop – efter allt det vi gått igenom är det här ingenting, särskilt med tanke på vad vi vinner genom att stå ut!
