Då är den stora frågan kommen.
Året lider mot sitt slut och man överväldigas av känslan att man måste göra något för att föreviga året som gått.
Så vad gör man?
Skriver man likt alla andra något gulligt inlägg som summerar året som gått och alla höjdpunkter?
Är det något större fel på mig (utöver de uppenbara) om jag säger att jag, just nu där jag sitter, knappt minns året?
Det största och det bästa som kommer till minnes när jag bara spontant browsar igenom minnesgångarna där uppe är ingen fysisk händelse. Det är det faktum att det här var vårt andra år ihop – jag och Chrille. Vårt andra år av alla. Det är nog faktiskt det bästa med i år.
Dagen vi hämtade Theo måste jag vid närmare eftertanke också hylla. Vår överväxta valp är bäst!
Men nej, sånt är jag inte hyper-pepp på. Nog tycker jag att det kan vara charmigt att läsa folks årliga sammanställning då och då (förutsatt att texten är något att hänga i granen). Men jag antar väl att jag inte är fullt så charmerande i mitt skrivande.
Det faktum att man kanske bör minnas något från året att skriva om, kan ju ses som ett mindre problem.
Kommer det att sluta med att jag skriver om vad jag ska/inte ska skriva om?
Nej, Gud så tråkigt!
Så kan det ju inte få bli!
I ärlighetens namn tror jag bara att 2010 har varit ytterligare ett år. Ytterliggare ett i mängden. Det har hänt och gjorts en del fint men också en del hemskt, som vanligt – och som sig bör egentligen.
Jag tror inte världen har blivit mycket sämre, kanske lite bättre – jag hoppas det i alla fall.
Jag tror att leenden gör mer än man kan ana. Jag vet inte hur många människor jag chockat i år genom att ge dem ett vänligt leende eller ett glatt ”ha en trevlig kväll!”.
Flera gånger har folk bara stannat upp för att få ta till sig det jag sa, och sedan vid insikten har man fått bevittna hur det spridit sig varma leenden över deras ansikten. Det är härligt!
Gladare människor gör världen bättre.
Jag tror på att se skönhet, även när det är bäcksvart överallt.
Jag tror att det är lätt att fastna i det hemska och otäcka, när det finns så mycket hemskt och otäckt kring en. Men jag tror också att det är fegt.
Det är så mycket svårare att se det vackra, det positiva, det konstruktiva – när man är omringad av så mycket hemskt. Men det är så mycket bättre. Det är sådan styrka som ger näring åt inspiration och konstruktivt tänkande och agerande.
Det slutar med en uppmaning!
Som vanligt låter jag mig inte hållas vid att bara låta mig hållas. Jag måste komma med något konstruktivt och meningsfullt också (även om det inte alltid slutar med att det faktiskt är konstruktivt och meningsfullt).
Min uppmaning inför 2011 är att le. Le och sprid glädje, ty det finns alldeles för lite av den varan i världen – även här i lilla söta Sverige saknas det glädje med råge.
Le även fast det inte finns något att le åt.
Inte för att låtsas som att allt är frid och fröjd, och lycka och dans på rosor. Utan använd istället leendet som en anledning att le i sig. (Ska man se ytligt på det hela ser du faktiskt bättre ut när du ler ;).) Leenden föder leenden och gör dagar bättre. Att le kan faktiskt göra din dag bättre, även när den är som värst.
Slutligen så önskar jag er alla en helt fantastisk nyårsafton som kickar alla andra nyårsaftnars rumpa!
Hoff vilket långt inlägg…. Jag tror inte jag kan så där många ord!!!
Nja, måste man skriva av sig så måste man… 🙂
Långa inlägg är underbara.