Idag har jag funderat, mycket. Det står klarare än någonsin att min framgång helt och hållet hänger på min förmåga att hänge mig till ett lyckat resultat.
Det hänger på mig.
Ikväll fick jag laga mat åt Chrille medan han stod och tapetserade för fullt. Först utgick jag ifrån att det skulle vara enormt svårt, men så slog jag väck alla sådana tankar. För maten var tvungen att lagas och gjorde inte jag det så skulle han inte få ätit ordentligt ikväll, och det var verkligen inte hemskt. Tvärt om!
Där jag stod och lagade slogs jag av hur mycket mer och bättre allt luktade. Kryddorna, kycklingen, till och med riset! Det var rätt härligt faktiskt, det hade varit optimalt om även jag fått ta del av maten. Men jag lagade mig en kopp varm toffie-chocklad och kände mig alldeles tillfreds med det.
Har läst så mycket om ”fusk”
Det känns som vart man än läser så möts man på något sätt av människor som pratar om att ”fuska” med maten. Själv kan jag känna att det är ganska missgynnade att tänka på det så. Man ges ett antal valmöjligheter och det är upp till en själv att medvetet göra sitt val. Då får man faktiskt också ta konsekvenserna av det valet.
Det finns inget som är förbjudet. Att unna sig en digestive-kaka är det inget fel med om du vet om varför(!) du gör det och hur det påverkar dina resultat. Framför allt vad du får göra för att kompensera för lyxen. Är du på det klara med det och inte ser det som ett hinder så kan det inte talas om ”fusk” – det är ett val.
”Fusk” gör det hela så stressat då det är negativt. Man brottas med skuldkänslor och våndas en massa i onödan. Bara för att man formulerar utmaningen fel.
Nu på kvällen har jag suttit och läst i min handbok. Det känns riktigt bra det här gör det.
Satt och tittade på min målformulering och det känns ännu bättre. Har börjat komma över allt gnäll om vad jag går miste om – målet och att jag faktiskt kan ta mig dit blir istället tydligare och tydligare. Fylls av en sprudlande känsla varje gång jag tänker på att jag alldeles snart kan börja se resultat!
Det handlar givetvis inte bara om en viss vikt och en viss klädstorlek, det är bara mätstockar.
Jag är inte frisk idag. Vi har pratat om att skaffa barn om 2-4 år, jag ska plugga klart och sedan ut och göra någonting av min utbildning. Jag måste leva hälsosammare och vara friskare än jag är nu för att kunna ge mig – oss – de bästa förutsättningarna i framtiden. Vill inte riskera onödiga komplikationer under en graviditet för att jag inte kunde ändra mitt beteende och mina vanor. Det känns hemskt dumt.
Jag säger stopp nu – innan det går så långt. Jag är rätt rubbad generellt, men särskilt när det gäller mitt förhållningssätt till mat. Jag har nog haft för mig alla knep som finns utan att ens vara medveten om det. Smygätande, tröstätande, frosseri, inget ätande, fel fördelat ätande, osv. Min främsta utmaning blir den mentala biten. Att vara medveten om maten, njuta av den och veta varför jag äter den när jag äter den. Den mentala träningen har än så länge faktiskt varit guld. Det är riktigt skönt med de stunderna då man bara kan flyta bort och ha sig själv i fokus för en stund.
Känns som om jag håller på att bli über-egoist – men det är nog egentligen inte fallet (hoppas jag). Behöver få rikta blickarna inåt lite och andas – bara andas. Blir alldeles för mycket för mig annars.
Pulade ihop min fina målbild idag också. Men den får ni inte se förrän på tisdag när jag har nästa gruppträff – så det så! 🙂
Nu ska jag uppfylla älsklingens önskan om att krypa ner och mysa i sängen (kan inte fly härifrån fort nog – hunden fiser SURT ikväll!).
Då är den stora frågan kommen.
Året lider mot sitt slut och man överväldigas av känslan att man måste göra något för att föreviga året som gått.
Så vad gör man?
Skriver man likt alla andra något gulligt inlägg som summerar året som gått och alla höjdpunkter?
Är det något större fel på mig (utöver de uppenbara) om jag säger att jag, just nu där jag sitter, knappt minns året?
Det största och det bästa som kommer till minnes när jag bara spontant browsar igenom minnesgångarna där uppe är ingen fysisk händelse. Det är det faktum att det här var vårt andra år ihop – jag och Chrille. Vårt andra år av alla. Det är nog faktiskt det bästa med i år.
Dagen vi hämtade Theo måste jag vid närmare eftertanke också hylla. Vår överväxta valp är bäst!
Men nej, sånt är jag inte hyper-pepp på. Nog tycker jag att det kan vara charmigt att läsa folks årliga sammanställning då och då (förutsatt att texten är något att hänga i granen). Men jag antar väl att jag inte är fullt så charmerande i mitt skrivande.
Det faktum att man kanske bör minnas något från året att skriva om, kan ju ses som ett mindre problem.
Kommer det att sluta med att jag skriver om vad jag ska/inte ska skriva om?
Nej, Gud så tråkigt!
Så kan det ju inte få bli!
I ärlighetens namn tror jag bara att 2010 har varit ytterligare ett år. Ytterliggare ett i mängden. Det har hänt och gjorts en del fint men också en del hemskt, som vanligt – och som sig bör egentligen.
Jag tror inte världen har blivit mycket sämre, kanske lite bättre – jag hoppas det i alla fall.
Jag tror att leenden gör mer än man kan ana. Jag vet inte hur många människor jag chockat i år genom att ge dem ett vänligt leende eller ett glatt ”ha en trevlig kväll!”.
Flera gånger har folk bara stannat upp för att få ta till sig det jag sa, och sedan vid insikten har man fått bevittna hur det spridit sig varma leenden över deras ansikten. Det är härligt!
Gladare människor gör världen bättre.
Jag tror på att se skönhet, även när det är bäcksvart överallt.
Jag tror att det är lätt att fastna i det hemska och otäcka, när det finns så mycket hemskt och otäckt kring en. Men jag tror också att det är fegt.
Det är så mycket svårare att se det vackra, det positiva, det konstruktiva – när man är omringad av så mycket hemskt. Men det är så mycket bättre. Det är sådan styrka som ger näring åt inspiration och konstruktivt tänkande och agerande.
Det slutar med en uppmaning!
Som vanligt låter jag mig inte hållas vid att bara låta mig hållas. Jag måste komma med något konstruktivt och meningsfullt också (även om det inte alltid slutar med att det faktiskt är konstruktivt och meningsfullt).
Min uppmaning inför 2011 är att le. Le och sprid glädje, ty det finns alldeles för lite av den varan i världen – även här i lilla söta Sverige saknas det glädje med råge.
Le även fast det inte finns något att le åt.
Inte för att låtsas som att allt är frid och fröjd, och lycka och dans på rosor. Utan använd istället leendet som en anledning att le i sig. (Ska man se ytligt på det hela ser du faktiskt bättre ut när du ler ;).) Leenden föder leenden och gör dagar bättre. Att le kan faktiskt göra din dag bättre, även när den är som värst.
Slutligen så önskar jag er alla en helt fantastisk nyårsafton som kickar alla andra nyårsaftnars rumpa!
Har börjat browsa efter vinter-stövlar lite-smått, mest för att man inte har så mycket annat att göra när man är sjuk.
Snubblade över guld hos Scorett – dom är verkligen bäst på skor(!).
[cincopa 10724026]
Helt underbara är dom! Det är stövlarna jag sökt i hela mitt liv!
Praktiska och faktiskt användbara i vinterklimat men ändå fullt passande för en utekväll i kjol.
Det blir till att snåla ordentligt med studiemedlet om man ska ha råd med dom i höst.
Sen snubblade jag över ett par andra guldkorn – även dom hos Scorett. Men det blir ett par som endast(!) kommer att införskaffas om det bortom alla tvivel finns pengar över. Vilket med tanke på hur terminen kommer att se ut förmodligen innebär att de får stå kvar på lagerhyllan någonstans i Sverige och jag får nöja mig med att tråna efter dom.
Här är darlingarna.
[cincopa 10727162]
(dom har Artikel Nr. 1011889)
Kom faktiskt på i efterhand att jag faktiskt fyller år rätt snart…*wink-wink, nudge-nudge* 😉
Inget gör en så lekfullt glad och bekymmersfri som att titta på skor! <3
Jag saknar min älskling! Jag saknade honom så smärtfullt mycket redan innan jag ens lämnat lägenheten idag!
Vi gör det för att få det liv vi vill ha, för att komma bort.
Men det gör så väldigt ont, det är så fasansfullt jobbigt – och det måste det få vara.
Det måste få vara okej att det är jobbigt. Det måste få vara okej att vi mår dåligt av att det är jobbigt!
Det är något helt underbart vi gör – ty det är första steget mot en flytt och ett sundare liv. Det är helt fantastiskt att vi börjar komma närmre. Jag börjar plugga imorgon och i slutet av veckan borde pengarna börja rulla in. Men vägen dit är tung – ENORMT tung!
Att inte få somna varje kväll med hans trygga armar om mig, att inte få komma hem till honom varje dag, att inte få krama honom, kyssa honom, hålla hans hand, känna hans fingrar genom mitt hår, höra hans röst alldeles intill mig, känna hans doft…det är ett rent helvete!
Och det måste få vara okej att det är ett helvete för oss att vara isär!
Vi måste få må dåligt av att det är jobbigt utan att bli psykoanalyserade!
Vi måste vara starka och fortsätta trots att det gör ont. Orka resa oss upp ur sängen och leva, orka bry oss trots smärtan – för det är för VÅR skull. För vår framtids skull.
Och det är värt allt…
Tänd en liten eld och kämpa på hjärtat! Vi är osårbara ihop – efter allt det vi gått igenom är det här ingenting, särskilt med tanke på vad vi vinner genom att stå ut!
Det här med semester är då sannerligen en finurlig grej.
lägenheten då vi jobbade som mest 20-timmars dagar.Nu är vår slut, och vi skulle helt ärligt behöva ytterligare semester för att återhämta oss från semestern. De första tre veckorna lades helt och hållet på någon typ av arbete i.
Sen blev vi lack och drog hipp som happ upp till Lule för att få träffa älskad familj och vänner och bara få vara utan all skit som lägenheten fört med sig.
Trots all stress för att hinna med att träffa alla godingar slutade det med att vi spenderade större delen av veckan hos Tommy & Sofie (Ni är verkligen helt underbara och söta och underbart rara!) och bar ved, bastade, lagade god mat, kaklade och hade oss som de tokar vi alla är.
Kunde knappt bli bättre.
Träffade Maddo en snabbis och drack okristliga mängder vin och spelade Kung Fu Panda. Och åt re-he-eally nice mat på All-Stars med Fredde.
Hann ut en sväng mot Sävast också för att hälsa på Ingeborg – hon är verkligen en klippa! Så jävla go!
Det är så enormt mycket på gång just nu så jag vet inte vad jag ska tänka, göra, fokusera på…
Chrille har sökt ett jobb i Nässjö och det bådar enormt gott. Han såg annonsen när vi var uppe i Mullsjö sist, ringde upp gruppledaren, berättade vem han var och varför han ringde samt frågade om gruppledaren hade tid att träffas för en kopp kaffe senare på eftermiddagen. Hipp som happ var vi på väg till Nässjö strax efter lunch för att Chrille skulle på anställningsintervju utan att gruppledaren sett några papper eller någonting. Jag vet inte många som lyckas med det efter ett enda telefonsamtal. Det bådar gott när anställningsgivaren själv erbjuder sig att hjälpa oss med boende innan besked om tjänsten blivit klart.
Just nu är allt upp och ner och ALLT hänger på vad som händer under den här veckan. Får han jobbet så är vi i Nässjö inom två månader och jag börjar plugga på Högskolan i Jönköping i slutet på augusti. Då blir det högskolans Medie & Kommunikationsvetenskapliga program, vilken inriktning vet jag inte än men jag hoppas på den öppna ingången. Där hoppar vi in i en hyresrätt tills vi funnit rätt hus i Mullsjö och fått det.
Alternativet till allt detta vill jag egentligen inte tänka på, jag vill inte bo kvar i Malmö en dag mer än absolut nödvändigt. Dessutom har vi nu inget val, vi måste flytta. Det var något vi var på det klara med och en av förutsättningarna för att vi över huvud taget skulle skaffa lille Theo (som för övrigt inte är så liten längre). Att bo kvar på fjärde våningen här på Lönngatan – här i Malmö – är inte ens ett alternativ. Ytterligare nagel i ögat till är Theos vikt. Han växer helt vansinnigt fort och väger redan ca. 15 kilo(!). Han får fortfarande inte gå ner för trappor själv och ska bäras ner…och jag kan då lova att det börjar bli tungt att bära 15 kilo hund fyra våningar – detta ska göras i minst en månad till, då kommer han att väga rätt mycket mer…
Just nu sitter både jag och Chrille och hoppar där vi sitter – av nervositet, ängslan, exaltering, förhoppning…you name it!
Vill bara att detta går vägen för oss. Hoppas!HoPPAs! HOPPAS!!!!
