Ja! Det är sant. Jag är ungefär den lyckligaste människan på jorden över detta faktum. De senaste dagarna har det varit soligt på eftermiddagarna och jag har längtat efter att få sitta i solen på min balkong. Igår fick jag faktiskt en liten stund då maten stod i ugnen, loppan sov och Chrille nördade sig på kontoret. Jag plockade boken, filten, fyllde ett glas vin och sprang! Jag bara skulle, trots att temperaturen kanske inte riktigt var den optimala för ändamålet. Jag kan ju säga att det var varmt och skönt att komma in igen…
Jag hade gjort världens dundermarinad som jag hällt över kycklingvingar och kört i ugnen. Vårt lilla svarta hål åt TRE hela kycklingvingar med ost och en hel skål ärtor till. Det är så himla kul att ge henne mat. Det är verkligen inte mycket hon ratar och allt som oftast kan vi krydda precis som vanligt. Igår hade jag t.o.m haft lite sambal i marinaden och hon bara mumsade. Men hon är nog inne i någon växtspurt nu för trots att hon äter som en hungrig val de flesta dagarna så har hon vaknat några nätter senaste veckan och varit jättehungrig. Det har varit rätt jobbigt för när hon väl fått lite att äta så har hon ju vaknat till igen. Full låda i tre timmar innan man fått sova igen. Inatt var Chrille en riktig ängel och tog henne själv. Tuffa nätter det där.
Imorse kände jag för att mysa till det så jag och Lexie gjorde pannkaksfrukost så fick Chrille sova lite till. Eller ja, hon stod väl mest och åt smör direkt ur paketet och viftade lite med vispen efter att ha möblerat lite under ugnen… Men det blev pannkakor till slut ändå. Hahaha! Minen jag fick när hon såg mig vända pannkakan för första gången… priceless!
Medan hon började äta och pappan kravlade sig upp ur sängen passade jag på att slänga ihop lite glass åt en viss liten dam. Jag hittade en kul grej på facebook här för ett tag sedan; fruktremmar. Man mixar i princip ner lite frukt, häller ut i en plåt och låter stå på låg temperatur i ugnen i 9-12 timmar. Jag har inte riktigt lyckats få det där att bli bra men Lexie verkade älska mixen på banan och kiwi. Så jag tog den sista frukten och mixade till isglassar istället. Vi hade ett stackars ensamt päron som jag slängde ihop med lite melon vi hade kvar i kylen och så blev det päron- och melonglass också. Lite kul att kunna ge henne glass till fika utan att behöva tänka på sockret. Det hade ju lika gärna kunnat vara en banan liksom, men lite roligare.
Nu sitter vi och väntar på att hon ska vakna, sen ska vi slänga i henne lite mat och åka över till LinOlof. Det var alldeles för längesedan vi var över så det ska bli så jäkla kul! Att söva henne blev ju en grej idag. Hon har haft en period med dåligt grepp igen så jag försöker hålla ner på tuttandet till det mest nödvändiga, annars får jag så jävla ont. Så hon fick vackert somna utan nu på dagen. Det är ju inte omöjligt längre. Hon blir bara så himla arg och så tar det en bra stund för henne att lugna sig. Men det går ju.
Först ska jag springa och fylla på en välbehövd kaffekopp innan bryggaren slår av. Peace out!
Vi klev in i lektionssalen imorse och möttes av det här. Fredag morgon. Jo tack, men skjut mig nu på plats bara… Det var som att salen spelade ett spratt med oss. Tacksamt nog var det anteckningar sedan igår och har absolut ingenting med oss att göra. Men ändå… God morgon på dig med. #huvudvärkinnanmanensharbörjat
Första fredagen i nya läsperioden och det känns som att en månad har passerat och inte en vecka! Det har varit en bra vecka ändå, trots lite dåliga besked. Nya spännande kurser har dragit igång och jag har kommit igång hyfsat med materialet. Inte riiiiktigt där jag velat vara men inte dåligt heller. Igår till exempel – hann jag inte äta frukost. Jag upphör att fungera när jag inte får frukost. Jag får seriösa problem in the brainmachine och är inte speciellt trevlig. Det påverkade onekligen min koncentrationsförmåga när jag skulle läsa på förmiddagen…
Nu ska jag läsa en stund innan jag går ner 200 m och hämtar min lilla Lexington. Den här veckan har hon bland annat fått måla med vattenfärg… Vi fick en fin bild från förskolan där mitt på dagen – jag tror nog att hon försökt äta lite av färgen också. Hon var… färggladare än vanligt.
I onsdags plockade Chrille upp henne tidigare från förskolan och så åkte de på Leos. De skulle träffa några andra från en pappagrupp han är med i och rasta barnen. Fick se bilder efteråt och hon verkade ha så himla kul! Framför allt så fick hon pappatid!
Det snackas ju så mycket fram och tillbaka om tid barnen ska ha med vardera förälder och hur den ska spenderas och ofta verkar diskussionen så färgad av egenintresse. Jag har sett så mycket av det här i periferin att jag blev lite… överraskad (tror jag är rätt ord)… av min egen reaktion. Att jag skulle vara mån om min tid med henne har ju varit underförstått. Men jag har nog inte reflekterat så mycket på hur jag skulle känna om Chrilles tid med henne innan hon kom. Jag blir så sanslöst lycklig när hon är med sin pappa! När de får egentid ihop. Alldeles bubblig faktiskt. Jag har inte riktigt kommit underfund med varför jag känner så starkt. Det enda jag vet är att det är så obeskrivligt viktigt för mig att hon får tid med sin pappa. Att hon får god grund för att ha världens bästa relation med honom! Så det var skitbra att de fick komma ut på äventyr, även om jag gärna också hade varit med. Men mamman skulle på arbetsmarknadskväll hos WSP och fostra lite kontakter. Och det var ju faktiskt trevligt det med. Trevligt och lite småfrustrerande om jag ska vara ärlig. Min ”gamla” klass var där för att snacka exjobb och jobb. Men det blir min tur också!
När vi var där började jag faktiskt snacka med några om ett exjobb jag lagt upp på hemsidan som jag inte ägnat så mycket tanke när jag satt och la upp filen. Men då när vi började prata om det började jag direkt känna pyrolysen dra igång inom mig (hahaha! Jag kunde inte låta bli… brandskämt!). Det var ett riktigt spännande exjobb och jag har gått och tänkt på det lite idag i min oförmåga att släppa det och har rent av kommit på ett möjligt exjobbsområde som jag skulle tycka var asintressant. Känner direkt när jag tänker på det att jag hade kunnat grotta ner mig hur mycket som helst i det där. Blir faktiskt lite ivrig att få komma igång. Får ta och hejda mig lite – har ju en eller två andra saker jag måste fokusera på först.
Nu ska jag ta tag i sista effektiva timmarna innan vi tar helg! Må solens strålar blända era fiender i ögonen (men inte när de kör eller cyklar). Ha en fin helg!
Även om Lexie periodvis sovit väldigt dåligt om nätterna och knappt sovit en timme i stöten stundtals så här det alltid gått att söva om henne till ganska sent på morgonen. Vi har fått ligga kvar till allt mellan 8-10 på morgonen när det velat sig väl. Det har nog räddat oss stundtals faktiskt. Men det innebär också att vi inte riktigt var förberedda för en dryg vecka sedan när Lexie började vakna mellan 6-7 varje dag. Hon har nog faktiskt vaknat vid 05 någon morgon nu när jag tänker efter.
Vi. Är. Inte. Vana. Vid. Det. Här.
Idag är det lördag, vi ska äta middag med en familj från föräldragruppen som vi inte träffat på riktigt länge. Lexie vaknade vid 07-ish. Före 12 hade vi redan handlat färdigt och varit en sväng på apoteket och ätit Biltema-korv och kommit hem igen. Man hinner med en himla massa när man stiger upp tidigt på morgonen ju.
Nu ligger resten av familjen och tupplurar sig, jag har fått plantera blommor och nu ska jag ta igen ett avsnitt av alla man inte hinner med nu när man är aktiv om dagarna. Sen ska kycklingen in i ugnen. Det blir tacos med pullad kyckling ikväll. Yumyum!
Igår plingade Messenger till och förskolan skickar en bild på Lexie, det gör de lite då och då. De var ute och där stod hon i sina hossor på vingliga fötter och ville promenera. Det gick… sådär.
Då sa vi att det ju är lika bra att skicka med ett par skor till förskolan som de kan ta på henne så att hon kan öva på att gå när de är ute. De är ju ute timvis så gott som varje dag. Som tur var så hade vi ett par stövlar hemma som vi helt hade räknat bort vid det här laget. De visade sig vara helt perfekta.
Nu händer det grejer dagligen. Förskolan berättar hur hon visar större och större intresse för att gå och det märks hemma också. Jag är nöjd om hon går till sommaren så att hon och Noomie kan springa runt i gräset. Det längtar mitt hjärta efter just nu. Att bara få sitta på trappen med Néa och se våra tjajor kuta runt barfota i gräset med Shaggy skuttande kring sig helt oförstående.
Så för mig är det inte så bråttom. Det får komma när det kommer (men före sommaren!!!).
Nu blir det många inlägg på en gång. Det blir så när jag bara hinner skapa inlägget men inte skriva klart… Då får jag sätta mig och masspublicera i efterhand. 🙂
Har jag förresten någonsin nämnt att vår dotter är ett fullkomligt huliganbarn?
…då har Alexis ovett att vilja lära sig allt på en gång!
Hon gick och blev sjuk häromdagen bara sådär poff! Det kom verkligen helt ur det blå på kvällen. Vi var hos Galenskapare dessutom – och jag fick vin – så det var ju inte speciellt lägligt.
Dagen efter ska hon helt plötsligt börja gå själv med gåvagnen. Själv! Upprepat! För att hon tyckte det var kul! Som om det inte räckte som denna veckas prestation klättrade hon upp i soffan igår. Själv! Upprepat! För att hon tyckte det var kul! Sen skulle hon naturlisch klättra upp överallt. På soffryggen, på tv-bänken, på mig, imorse skulle hon tydligen sitta PÅ sin kulbana
och titta på tv… 😀
Hon har varit ett fullkomligt huliganbarn med sin pappa (för jag har fått lov att fly till skolan – tentor snart :P), full fart non stop.
När det inte är ASfrustrerande så är det faktiskt ASkul… Typ så. 🙂
I helgen var det dags för den årliga marschen då vi dammar av våra barnvagnar och går ut och syns, trängs, stör, gör ljud och är i vägen. För rösterna måste höras! I år kändes syftet med marschen så mycket närmre inpå på något vis. Inte viktigare än förut. Men närmre. Jag läste i förbigående några av Sollefteå-mammans egna ord om att ha fött sitt första barn i väggrenen mitt i vintern, i hur många minusgrader som helst, utan någon som helst trygghet och alldeles blottad. Jag kände hur jag blev alldeles kall av hennes ord. Bara insikten av hur det måste ha känts; i vecka 38+-någonting läggs BB ner där du bor och du är hänvisad till att köra ASlångt när det väl är dags.
Allt vad trygghet heter måste ju varit bortblåst redan då. Och sedan händer det där. Män brukar stöna och grymta när kvinnor säger så här, men det gör det inte mindre sant; det hade aldrig hänt om det gällde en man.
I år gick vi som vanligt för ALLA kvinnors rätt till att få överleva sin förlossning, till att få en trygg förlossning, till att få tillräcklig vård efteråt. De som behöver detta mest – för att de saknar det mest – lever ofta långt bort ifrån oss. Men i år tog det lite närmre än vanligt. Det som hänt på grund av nedläggningarna här har fått vår förlossningsvård att kännas otrygg, att bli otrygg.
Så på morgonen packade vi ihop oss, barnvagnen, tömde vår myntburk (där all växel hamnar) i en påse och for in till stan och åt lite mysfrukost på Espresso House för pengarna. Ja, vi hade mynt till hela frukosten… Vi fick lägga till en 20-lapp. Men de som jobbade blev ju glada för dagens växelkassa var ju räddad. 🙂
Sedan köpte vi spraybalsam till loppan vars hår verkar bli som mitt till den milda grad att vår Dessata-borste knappt tar sig igenom tovorna. För er som inte använt en Dessata-borste kan jag i egenskap av svinto-hårs-människa berätta att det utan konkurrens är den bästa borste jag någonsin ägt. Innan jag köpte den trodde jag väl inte riktigt på det där med skillnad på borstar och borstar… Men tji fick jag. Vill ni ha en oslagbart skonsam och snäll borste för att reda i fågelboet – köp en Dessata. De brukar gå på 99:- så det är inga Michelin-grejer vi snackar. En enkel, liten grej som faktiskt fungerar.
Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att ”ville jag vara fin så fick jag lida pin” när mitt krull skulle redas ut. Men vet ni – nej det måste man inte. Man måste inte lida pin och man måste inte lägga ut någon förmögenhet för att slippa, eller åtminstone mildra ordentligt. Sen hade jag bestämt att Lexie skulle få den här
och det gjorde hon. 🙂 Pappan fick köpa en ny pyllis till henne också sååå.. alla nöjda!
Därefter begav vi oss till barnvagnsmarschen och promenerade runt stan och syntes för vår sak! Syns man inte finns man inte!
