Det har varit fullt ös senaste veckorna. Massa uppgifter som skulle räknas, skrivas, labbas och lämnas in, tentaplugg på det. En Lexie som sovit dåligt av och till så pass att jag nu skäms för att åka till förskolan för det känns som att vi försover oss en gång i veckan nu.
Jag är utmattad på det där inte så mysiga sättet varje kväll när vi går och lägger oss. Då måste jag ligga och läsa i en tredje bok till en omtenta jag ska göra nu också. Det är en rent teoretisk kurs förvisso, men det brukar innebära helt andra krav på utantillkunskap och i den här kursen var det dessutom luddigt vad kursledaren tyckte var centralt. Att kunna rabbla vilka kategorier författaren delat in beslutsfattande i eller att förstå mekanismerna. Jag vet vad jag tycker, men det är ju inte jag som skriver tentan. Vilket gissel!
Nu längtar jag efter en enda ledig dag. En dag då jag faktiskt fular och skickar Lexie på dagis, trots att jag är ”ledig” (för när är en student egentligen ledig?) så att jag kan fixa inför nästa läsperiod, planera, skriva schema och kanske där på slutet bara sitta i soffan och titta på något asbra medan jag stickar klart Lexies andra soffa. Okej – så fult är det kanske inte. Det blir ju mest studierelaterat ändå. Men en dag då jag kan andas och slipper känna mig jagad. Det känns som att jag lyckats hålla värsta stressen borta inför den här tenta-p. Det brukar annars vara panikartat. Men jag har inte lyckats skaka den där äckliga känslan av att vara jagad…av tiden. Ner med huvudet, jobba på, du har inte tid att titta på de vackra höstlöven hur gärna du än skulle vilja, mata, mata, mata. I tisdags hade jag en så intensiv dag att jag mådde dåligt hela kvällen.
Nu längtar jag till nästa helg. Chrille fyller år och jag har bus planerat. Dagen innan är det dessutom Arcus stormarknad som jag nog ska åka på själv faktiskt. Målet i år är effektivt fyndande. Det blir inte så mycket sånt med en snart-två-åring och en man som mest tycker det är jobbigt med allt folk. Jag kanske får med mig Joanna (föräldragruppskompizzar!) också så kan vi hysterifynda med alla amdra galningar ihop… 😛
Men jag ska inte tänka för mycket på det nu. För då börjar jag dagdrömma om det och planera i huvudet och komma på idéer och skit. Jag har inte tid att tänka på det nu. Om en vecka! Nu ska jag sova! Det har varit högprioriterat och i låg tillgång det senaste. Men jag lever. Och de mina fina lever de med! <3 Beviiiis!
Lexie gick och blev förkyld i helgen. Hederlig, vanlig förkylning. Hosta och snuva liksom. Inte så anmärkningsvärt. Vi gjorde oss i ordning imorse och gav oss iväg. Lexie har en klasskompis som heter Siri och lärde sig säga hennes namn i förra veckan. Så hon har sprungit runt och ropat efter Siri halva helgen och likaså imorse. Perfekt tänkte jag, då blir hon glad när hon kommer till Fire. Men efter vägen börjar hon hosta mer och mer och när vi står utanför grindarna får hon sådana hostningar att hon klöks. Jamen okej – bara att cykla hem igen dårå.. Yeeeeej!
Hem, laga panikfrukost för vid det här laget är ju Lexie skrubbhungrig och sedan lappa ihop det som återstår av dagen.
Hehe. Det gick bra till slut. Jag tappade lite dyrbar tid som jag hade behövt visade det sig. Men det borde jag kunna lösa faktiskt.
Här hemma har Chrille börjat lite smått på vårt sovrum idag. Det ska äntligen bli av. Vi har ju prioriterat exakt allt annat över det så därför har det inte blivit av. Men nu! Ska bli jäkligt lyxxigt faktiskt att ha ett sovrum med tapeter som inte är trasiga och hänger snett… Och GARDINER! 😛
Wow. Jag hann sätta överskriften i måndags. Idag är det onsdag. Det är fullt ös medvetslös den här veckan. Jag ligger efter i Matstaten efter Lexies benbrott och jag börjar sakta men säkert komma ikapp lite grann. Det är lite två-steg-fram-ett-steg-bak-metoden eftersom kursen fortsätter samtidigt som jag läser ikapp. Så för vartannat kapitel jag läser tillkommer det ju ett nytt jag måste läsa. 😛 Känn ingen stress! xD
Idag ska vi labba i branddynamiken. Sätta fyr på lite träklossar under en bamsefläkt som mäter partikelvärden i röken – mest relevant syrekoncentrationen. Då kan syreåtgången för förbränningen jämföras varpå vi kan göra beräkningar på energin som frigörs per tidsenhet. Genom den här typen av experiment kan bränslekällor i olika storlekar, material, densiteter, osv. jämföras och ge nyttig information om hur de frigör energi vid förbränning. Rent praktiskt kan man sedan se hur materialet förhåller sig till de brandklasser som finns etablerade. Jag är pepp för nu börjar det kännas som att vi börjar lära oss saker för att kunna jobba som brandingenjörer. Vi satt och pratade om det häromveckan faktiskt. Vi har ett år kvar (om man inte räknar med omtentor och mammaledighetskurser :P) plus exjobb och sen är det tänkt att vi ska kunna jobba med det här. Jobba som brandingenjörer. Som vi inte känner oss redo för det. Haha! Vi hade precis samma känsla. Vi kommer ut till arbetsgivaren och… ja, vad fan kan vi göra för hen?! xD Vi blir asduktiga på att skriva labbrapporter! Jag trooor dock inte att det hjälper oss så väldigt mycket när vi ska projja utrymningssystem eller släcksystem eller vad det nu må vara… 😛
Då känns det jäkligt skönt att vi faktiskt börjar läsa lite halvrelevanta grejer för yrket, för titeln brandingenjör liksom. Det är inte fundamentalt att en brandingenjör ska kunna cosinussatsen utantill… Brandskydd, brandskyddsregler, riskbedömning, brandtekniska beräkningar – sådana saker är lite mer relevanta känner jag spontant. Och nu har vi börjat läsa sånt. Det känns onekligen lite märkligt sista året. Men det är ju den där eviga balansgången när ingenjörer ska utbildas; de behöver en sån löjlig vidd av grundkunskaper. De första två åren är BARA grundkunskaper. Mja, jag vet inte. Det är knivigt. Det känns feldimensionerat samtidigt som det inte gör det.
Jag har varit själv två eftermiddagar med Lexie nu med matlagning och allt vad det är. Chrille har hjälpt Jakpop flytta. Det har gått riktigt bra faktiskt och jag har samtidigt lyckats hålla TV-fritt. Vi är inte anala med det annars. Eller – det ska inte bli för mycket. Men senaste veckan har det blivit riktigt mycket TV, dels för att vi försökt hålla Lexie så stilla som möjligt och dels för att vi varit så jävla slut. Så det kändes rätt viktigt att bryta nu när vi återvände till vardagen. Och var jag bara lite taktiskt så gick det jättebra! Imorse däremot – vilken diva hon var! ”Nä!” hit och ”nä!” dit. Det där ”nä!”-et kommer riva mig till vansinne. Jag tar henne själv alla kvällar i veckan så länge jag får slippa den attityden på morgonen… 😛 Nåja. Hon ska väl prova på det med antar jag, bara hon inte tycker det är för roligt…
Ikväll ska vi på vårt första föräldramöte. Det är ganska galet faktiskt. Det antyder att vi är sådanadäringa föräldrar. Men…föräldrar är asdryga… Är vi såna?! Helt oacceptabelt ju! Det ska bli kul. Det ska också bli jätteintressant. Lexies fröknar är verkligen helt underbara och det ska bli jätteintressant att se dynamiken med andra föräldrar. Vi vet liksom om att i är lite speciella. Jag kan liksom namnen på nästan alla Lexies ”klasskompisar” och för mig är det helt naturligt att interagera även med dem när jag hämtar Lexie. Att inte göra det skulle vara som att inte hälsa för mig. Men det finns ju föräldrar som inte hälsar när man möts. Som bara kör avlämningsstation dagis liksom. Det ska bli intressant att se hur dynamiken är mellan dem och fröknarna. Och om de faktiskt hälsar på oss ikväll… Och om någon engagerar sig. Jag vet att föräldrar gjort det mycket på Kideus förut – men just nu verkar det vara fattigt med föräldraengagemang. Jag hoppas jag uppfattat fel.
Nu måste jag kila iväg till brandlabb. Själva labbandet i sig är sällan speciellt spännande. Vi gör triviala försök med ganska uppenbara resultat för att få ut mätvärden till rapporten. Som tur är så är dagens labb relativt kort, sen kan vi sätta oss direkt och börja jobba undan labbrapporten. Det är ju det som tar tid.
…Ikväll när jag skulle ut och springa var verkligen allt emot mig kändes det som. Jag hade ingen lust, det kändes meningslöst, det började dessutom vara skymning och jag har ännu inte behövt springa i mörker. Men det är väl dags att jag vänjer mig.
Det är så jäkla komiskt faktiskt. Efter träning är jag hur pepp på mer träning som helst. Jag hade kunnat anmäla mig till ett maraton så pepp jag är! xD Före träning…not so much… Och värre blir det när det hinner gå för många dagar mellan passen. Då tappar jag verkligen all geist. Den här gången kom faktiskt livet mellan – och så måste det få vara. I måndags kväll fick Lexie någon fix idé om hon skulle sitta på köksstolarna och sätta upp fötterna på bordet. Det gick ju…dåligt. Pang bom, inget speciellt högt fall och hon verkade mest ha blivit rädd. Hon fick sitta hos mig och gråta ut och sen slog vi på Fixies och hon blev riktigt glad. Sen skulle Chrille lyfta upp henne på sin stol för att äta och då brakar hela himlen sönder och samman. Vi förstod inte om hon var rädd eller vad det var frågan om, tills Chrille ska klappa henne om ryggen över axeln och himmel min själ vad hon skrek. Så illa har jag nog aldrig mått av något som varit fel med henne. Satan så ont hon verkade ha! Det var ju inte mycket att diskutera. Det var ju inte som att vi tänkte sitta hemma och vänta på om/kanske/if det blev bättre när hon hade så fruktansvärt ont. Så då gjorde vi en kväll på akuten och träffade den vanliga strömmen sjukvårdare. Men när det väl var dags för ortopeden så fick vi inte reaktion på något vi gjorde. Läkaren hade tryckt, känt och testat rörlighet. Ortopeden behövde bara titta på henne för att konstatera att inget var sönder, och det hade vi insett också vid det laget. Hon hade fortfarande märkbart ont när hon belastade armen men hennes rörlighet var så pass återställd att det inte var tal om någon luxering eller något brott för den delen. Så det var ju bara att fara hem igen. Hon sov lite oroligt den natten och igår hade hon rätt ont fram till kvällen. Då hade det mesta försvunnit. Idag har Chrille varit hemma själv med henne och han har inte märkt något alls. Så imorgon kör vi förskola igen. De har uppdaterat bloggen både idag och igår och det känns som att hon missat en hel värld av skoj. Fan vad gött det är att känna så! Imorgon blir det tillbaka till världen av upptäckt, bus och gemenskap!
Men jag ska inte gnälla över dagen idag. Det kändes faktiskt bara bajs en kort stund sett till det stora hela. Jag avslutade dagen med att sätta full pott på en av webbuppgifterna i statistiken och nu har jag sprungit 2×2,5 km för första gången. Sist hade jag vätskat pinsamt dåligt under dagen och det fick sin konsekvens. Efter 3,5 km hade jag sådan djävla kramp i vaden. Det är verkligen löjligt vilken skillnad lite vatten gör. Idag har jag sett till att dricka et voilá – passet gick utan några problem, min bristande geist till trots. Nu är jag nyfiken på hur min tid utvecklar sig. Det ser fortfarande bättre ut för varje pass. Nu vill jag ju fortsätta hålla det! 🙂
Nej – nu ska jag spela lite CS med Chrille och varva ner. Sen kanske vi ser ett avsnitt Scrubs innan vi ska sova. Ingen heltaskig onsdag ändå.
…och hej insuttna studieplats! Ja, det är väl nästan hejdå så här dags. Klockan är nästan 15 och jag ska strax promenera ner till hörnan på huset och hämta Lexies. Det är SÅ jäkla snajsigt!
Strax över tio timmar spenderade jag i den här stolen igår. Det riktigt effektiva arbetet kom till först de sista fem (vilket jag är tveksam till hur nöjd jag är med) men det blev mycket gjort på det stora hela ändå. Jag tycker om att sitta här. Jag kan sitta och titta på träden när jag tänker och det är inte så stökigt här. Eftermiddagar och morgnar är det knappt någon här alls. Igår kväll var jag nästan sist härifrån. Strax efter 18.30 checkade jag ut. Hade en datorlabb att göra så det vara bara att sitta. Den skulle egentligen vara mellan 16.30-18 men vid 14-tiden blev jag less på att bara sitta och plugga planlöst för att göra bort tid så jag drog ner Minitab (statistisk programvara i vilken vi gör våra datorlabbar) som jag visste att det fanns gratisversion till och bara gjorde den här istället. Det är inte filosofi direkt. Men så passade jag på att få gjort det mesta på rapporten när jag ändå satt och då tappade jag tiden lite. Helt plötsligt var jag övertygad om att jag hade schematid till 18.30 och att det var det Chrille räknade med och sekunden efteråt var klockan typ 18.40 och jag reste mig ur stolen.
Då var det gode segt kan jag säga och jag var lagom pepp på att äntligen få komma hem. Jag hann precis busa lite med Lexie innan hon skulle sova. <3 Älskade unge! Hon fick ett sånt rus när jag kom hem. Hur kan hon älska mig så mycket!?
Ikväll ska vi handla och sen blir det nog faktiskt bara myskväll i rusket. Chrille sa något om vin och film. Yasspleasemorethankyou!
Så ska jag träna också. Höftpass idag och sen ska jag slänga in en extra löprunda imorgon bitti för nu börjar det vara frustrerande långt mellan löprundorna trots att jag just nu förbättrar tiden varje gång jag springer. Eller ja, mellan första och sista är det långt. Sen mellan sista och första är det regel bara en dag och det känns ganska perfekt. Jag hinner börja känna i kroppen att det var längesedan jag sprang och ju längre tid det går mellan desto tyngre blir nästa pass. Den känslan liksom. Om det alls går att förstå vad jag menar.
Okeeeej, jag hann visst inte publicera. Nu är klockan 22.13 och vi har haft pizzakväll, sett på The Circle och ätit chips och druckit vin, och jag har inte hunnit träna. Klockrent! Men mysigt! 🙂
Nu ska vi mysa en stund till. Lexie har redan hunnit vakna tokledsen en gång så vi får se hur natten blir. Sen imorgon ska vi på kalas. Det ska bli reuligt! Pusselismask for now! 🙂
Igår hade vi första föreläsningen i Branddynamiken och vilken föreläsning sen! En av våra föreläsare, och examinator tillika, heter Björn Karlsson. Han är rutinerad brandingenjör med en Ph.D. i FSE i bagagen och råkar idag vara general direktör för myndigheten för byggnadsverk på Island. Titlarna i sig är ju häftiga, men inte alls det jag vill åt. Han är nog den största guldgruva av kunskap jag någonsin haft möjlighet att lära av och jag är så jäkla taggad!
Bättre insikt i utmaningarna vi kan tänkas möta vet jag inte om vi hade kunnat få. Bilden beskriver en del av dem tyvärr alltför väl. En stor del av utmaningarna han möter uppstår pga politiskt spel. Någon (ofta i opposition) hittar något byggnadstekniskt att klaga över och det blir hans uppgift som brandingenjör att först undersöka om det är ett problem till att börja med och sedan försöka hitta en lösning. Med alla tekniska lösningar i samhället accepterar vi ju vissa risker. Det ska vara lagom roligt att vara tvungen att stå där inför media och försöka förklara att risken någon av politiska skäl blåst upp inte är större än andra risker vi accepterar dagligen och att lösningen därför är godtagbar. Ja, vi accepterar den här extremt lilla risken för dödsfall med den här lösningen. Det finns även en risk att planet störtar varje gång det går ner för landning – det finns precis hur många saker som helst som kan gå fel. Men vi accepterar risken för att den är så liten. Därför accepterar vi även den ännu mindre risken som följer av den här lösningen. Han har faktiskt fått frågan ”Så, du menar att du vill döda x människor?” av reportrar. För det var ju precis det han stod och sa…
Jag tror det kommer vara så otroligt lärorikt att ha honom som föreläsare och lärare. Det här kommer bli asnajs!
Idag är jag trött och har pluggdag. Dålig kombo känner jag. Får inget gjort. Sitter här istället liksom. Behöver börja läsa i den nya fina boken nu… Om jag bara hade kunnat sluta gäspa…
Haha! Lexie är så söt de morgnar hon hinner vakna före oss. Då kommer hon instapplande till oss bra precis samtidigt som min klocka ringer, går fram till mig, tittar på mig där jag ligger och säger ”Hej!” på det där sättet som att hon har hur mycket som helst att berätta och inte vet var hon ska börja…xD Hon är SÅ stor! Jag fattar inte. Men det väntar jag mig inte att jag någonsin kommer. På bara några veckor så kan vi helt plötsligt typ prata med henne. Vi får inte så mycket förståeligt till svar men hon har börjat säga ja (och tacka gudarna för det!!), hon förstår när vi frågar henne något och vi kan be henne göra saker. Bara sådär hips vips. Hon klättrar upp och sätter sig på sin TrippTrapp när hon ska dricka, dricker, ställer tillbaka glaset och klättrar ner igen. Vi var lite taktiska och började köra blöjfria eftermiddagar här under månaden hon var hemma och det har gått skitbra. Det har varit några olyckor, men det är man ju dum om man inte räknar med. Men alltsomoftast sätter hon sig på pottan själv när hon är kissig. Senaste veckan har vi börjat märka att det är betydligt mindre kiss i blöjorna också. Så nu känner jag att vi ska lära henne ta av sig byxorna. Hon får av sig tröjan, jackan, till och med skorna, men byxorna tror jag knappt att hon försökt ta av någon gång. Det ska vi lära henne så att hon får ännu lite mer frihet, och se till att ta av blöjan direkt när vi kommer hem. Jag och Chrille ska ju inte vara hennes bromsklossar, verkligen inte! Jag sa faktiskt till på förskolan nu när terminen började att de gärna fick låta henne gå på toa med de andra barnen när de ändå var i svängen. Så får hon rutin på att kissa på toa/potta där med. Haha! Maria sa rent av att hon skulle rycka blöjan om hon märker att den är torr mycket framöver. Modigt! 😀
Vi får se vart det barkar. Jag vill ju inte hetsa fram något. För det blir bajs det med, bokstavligen. Att gå på dass ska inte vara något prestationsladdat. Men samtidigt vore det bra för hennes skull om hon blev blöjfri så tidigt som möjligt. Det blir ju inte lättare med åldern direkt. Haha! Jag minns mina gamla treåringar. De hade ALDRIG tid att gå på toa. Tänk att försöka potträna en sån treåring. Ne, det får gärna fastna nu. Vi försöker nog ta det ganska lugnt och inte stressa men uppmuntra försiktigt. Det är ju ingen panik. Det kommer ju. Ska bara bli spännande att se hur det utvecklas nu när hon får vara utan mer och mer. All utveckling just nu verkar komma från ingenstans. Hips vips. ”Rätt vad det är så går hon” skrev jag vid något tillfälle. Jepp. Rätt vad det är kom och gick. Hon går, springer, hoppar, dansar, klättrar…fort, fortare, fortast! Det är ingen hejd. Hips vips kommer hon att vara… stor.
…och hej insuttna studieplats! Ja, det är väl nästan hejdå så här dags. Klockan är nästan 15 och jag ska strax promenera ner till hörnan på huset och hämta Lexies. Det är SÅ jäkla snajsigt! 
Igår hade vi första föreläsningen i Branddynamiken och vilken föreläsning sen! En av våra föreläsare, och examinator tillika, heter Björn Karlsson. Han är rutinerad brandingenjör med en Ph.D. i FSE i bagagen och råkar idag vara general direktör för myndigheten för byggnadsverk på Island. Titlarna i sig är ju häftiga, men inte alls det jag vill åt. Han är nog den största guldgruva av kunskap jag någonsin haft möjlighet att lära av och jag är så jäkla taggad!