Jag är sjukt motiverad. Jag vet inte var det kom ifrån men jag har åkt på ett sådant motivationsrus bara sedan en vecka typ. Det är jättehärligt, verkligen! Jag vill plugga, skriva, träna, ta hand om min familj och bara göra så att allt blir BÄST som typ aldrig förr.
Och vad är då bättre än att åka på en halsinfektion så att man knappt orkar sova…?
Just nu sitter jag bara och är stressad, har myror i brallan och mår skit. Där är så mycket jag skulle behöva göra! Där är så mycket jag vill göra! Jag har inte tid för det här!
Så räkna minuterna tills jag mår bättre. Fast nä – imorgon har jag labb och då SKA jag in. Vem bestämmer – JAG bestämmer!
Till råge på allt så missade jag en gästföreläsning med Elaine Eksvärd idag. Jag. Har. Inte. Tid. Med. Det. Här!
Här får ni en gullebild på Lexie för att kompensera för melodramatiken.
Okej det råkade bli flera. Jag kände att jag behövde kompensera mycket… 😛
Vill ni förresten göra något litet gott utan ansträngning så skänker just nu Pampers 1£ för varje Insta-bild på en bäbis med sin näve i luften till Blisscharity. Blisscharity stöttar familjer med prematurbarn och samarbetar nu med Pampers som tagit fram en ny blöja för de allra minsta. Dessa ska de skänka runt 3 miljoner av till sjukhus i Storbrittanien. Glöm inte hashtaggen! #powerofbabies
Ibland snubblar man över möjligheter att hjälpa till – om så bara lite, lite grann – nästan helt utan ansträngning. Sådana möjligheter passar man inte på.
Taiye Selasi perfectly sums up why I’ve never been able to assign myself a nation when asked where I’m from. Instead I’ve at times resorted to comically presenting myself as 200% human – although, as I’m writing this I realize that that number should actually be higher.
I can not say that I am from any one nation and expect that to explain anything about who I am. Traditions, practices and experiences vary from city to city within a single nation. How can saying that I’m Swedish or Canadian or Croatian explain anything about me other than paint me with a bunch of clichés?
Jag är så förbaskat nöjd över att det är höst! Chrille tittar snett på mig, hunden tittar snett på mig, ALLA tittar snett på mig. Men jag ÄLSKAR hösten! Alla färger, allt mys, alla tända ljus, regnet som slår mot fasaden, löven på marken – jag vet att det är biologiskt ologiskt men de är nästan vackrare på marken än vad de är i träden… Nästan. Jag blir alldeles glad och varm i själen av en småmulen, duggig dag då de färger som lyser upp världen inte kommer från himlen utan från träden och buskarna och marken! Det är ett skådespel i färg utav dess like!
Våren, eller sommaren rättare sagt (jag bor ju faktiskt i Norrbotten nu) kämpar ihärdigt för att bryta ut men lyckas inte riktigt. Jag sitter och försöker påminna mig själv om att terminen inte är riktigt helt hundra slut än. Det går lite sisådär. Särskilt när hela resten av livet drar ett ryck och det nalkas stora, roliga, härliga saker överallt. Det nalkas ännu en underbar sommar… (mer …)
