Välj en sida

Jag skulle vilja sparka er i röven…

Öppet brev till rösterna i mitt huvud: Ät. Min. Skit. ?

A post shared by carmamarie (@carmamarie) on

…ni alla jävla röster som förminskar mig. Ni som bor i mitt huvud och får mig att känna att jag inte kan, att jag inte är värd, att jag inte duger. Trots att jag vet att jag kan. Jag hör er skratta åt mig när jag springer, när jag pluggar, när jag försöker vara en bra partner, en bra mamma, en stark kvinna. Håll käften!

Jag sprang 4x(100m+1 km) i lördags. Igår (måndag) sprang jag 2x(100m+2km) och det var ASLÄTT! Jag hade kramp i vaden sista 1.5 km så jag fick ligga på och piska lite, bråka lite med mig själv. Men det var inte svårt (måste bli bättre på att dricka när jag är i skolan!). Bra precis samtidigt som det började göra ont så kände jag efter flåset och jag var knappt andfådd. Hade det inte varit för krampen hade jag nog fått öka tempot faktiskt för att få ut ordentligt av passet. Kände mig så jävla arg när jag kom fram. Arg och kick-ass. Arg på alla jävla onödiga röster jag har i huvudet som jag inte valt att ha där. Jag hör fortfarande hennes röst i huvudet som säger all den där jävla skiten som om hon satt bredvid mig. Jämt. 

Oftast är det bara brus, ibland tar den över mig helt och hållet utan att jag ens märker det. Osäkraste, veligaste människan på jorden som inte vet vad hon vill helt oavsett hur många gånger du frågar. 

Dö röst-jävlar!

Av någon anledning har jag så gränslöst mycket lättare att ge dem på käften när jag ska använda kroppen än när jag ska använda huvudet. Jag undrar just när jag ska säga stopp. Din tid att få mig att känna mig dum i huvudet är förbi. Du får inte mer av min självkänsla. Du får inte mer av mig. Jag vill inte ha dig här, försvinn… Jag önskar att det funkade så. 

Idag rider jag på den där ilskan känner jag. Jag är inte sur. Jag är ganska glad faktiskt, jag såg en ekorre nyss…xD Men jag är rasande, på omständigheternas oundviklighet. Jag saknar att sparka skiten ur en mits. Jag skulle kunna springa den där halvmilen nu känns det som.

Jag har gråtit färdigt över det här för länge sedan kan jag känna. Det finns inga fler tårar att ge. Det är vad det är nu. Men det betyder inte att att det som är slutat påverka mig. Det som är och det som varit. Och det kommer komma fler tårar ändå. Det har det redan gjort trots att jag trott att det inte fanns fler.

Lexie var fyra månader tror jag. Vi höll på att planera hennes dop. Hon låg och sov och mitt i kaoset tog tanken bara över mig. Vad fan är det jag fött in henne i?! Jag kunde inte riktigt andas en stund där. Blod är skit. 

Den där famnen ni söker när allt går åt helvete. Den har varit min taggtråd. Den finns inte för mig. Mina vänner är min familj. Mina vänner är min dotters familj. Det gör mig så outgrundligt förtvivlad och lycklig på samma gång. För vilka vänner det är! Och så älskad hon är! Jag hajjar till lite varje gång ni plockar upp henne för att NI vill vara med henne och inte för att AVLASTA mig eller Chrille. Hon är inte bara era vänners barn, hon är ER Lexie! Som jag älskar er för det! <3

Gud som jag vill skydda henne från rösterna! Gud vad jag önskar att jag slapp dem helt och hållet! 

Idag regnar det och blåser och jag myser järnet faktiskt. Det är den enda stora nackdelen med vår lägenhet nu. Jag saknar den där skogsdungen utanför fönstret. Träden och buskarna och horisonten och himlen alldeles inpå. Inte bortanför de där husen… Jag vill kunna vara som nu, med träd och buskar och vind och regn alldeles intill mig. Det saknar jag faktiskt, att känna naturen inpå. 

Nu ska jag fortsätta matstata. Det är himla knöligt och man måste verkligen hålla tungan i rätt mun, så det ska jag göra nu. Rösterna till trots!

Omtenta-Torsdag

Idag har jag roat mig med att skriva en av alla mina omtentor på förmiddagen och nu efter lunch ska jag träffa labbgruppen och multitaska craz-y-style. Finns hög risk för kaos in the brainmachine känner jag. Men det är helt sanslöst hur mycket vi har att göra just nu. Jag förstår verkligen inte hur den här läsperioden har planerats och det är på fullaste allvar folk som funderar på att tenta av ena kursen efter sommaren för de bara inte vet hur de ska hinna tentaplugga nu. Vi håller på med två regelrätta labbrapporter på engelska – den ena ska dessutom redovisas muntligt – och en stor räkneuppgift som sammanfattar hela den ena kursen och ska lämnas in. Inom den kommande 1,5 veckan. Typ. Där tillkommer returer på labbar och uppgifter som redan är inne och de här labbarna så klart. Det är oklart var tiden ska komma ifrån. Inget av det här är ju tidskrävande heller. Alls. 😛

Igår gick vi ”skyddsrond” i ett anvisat labb. Vi ska skriva en enorm rapport om brandrisker, hantering och förvaring av ämnen, vilka reaktioner det finns risk för, problemområden och förbättringsråd, bl.a. Det är den här vi sen ska redovisa också.  Väntar med spänning på när paniken ska kicka in…

2-månaders kontroll och återträff

(23.26)

Idag spenderade vi större delen av dagen på vårdcentralen. Jag vet inte om det i sig var så jäkla kul…
Först hade vi 2-månaders kontroll av lillan; hon mäter nu 62,4 cm(!) (ogräs säger jag bara). Sen före lunch skulle jag ha lite mammasamtal och efter lunch var det dags för återträff med vår föräldragrupp. Det var riktigt kul att se alla igen, i sällskap av bebisar helt plötsligt.
Alla hade en egen berättelse om hur resan varit och det blev så påtagligt hur olika alla förlossningar ändå är.
Lexie var både störst och äldst – inte så förvånande egentligen. Hon har hittills varit större än alla vi mött i hennes ålder. Det är rätt häftigt vilken skillnad det är från barn till barn redan. De växer så olika och har liksom redan tydliga, individuella preferenser. Redan vid knappa två månaders ålder.
Den ena vägrar sova på dagen, medan den andra sover hela tiden och den tredje prompt sover bäst i vagnen. De har redan egna egenheter för sig. Det är så himla häftigt att sitta och jämföra, utan att för den sakens skull mäta.

Vi får se hur det blir med kontakten här framöver. Det är som sagt några familjer vi hållt kontakten med hittills men inte lyckats få till någon träff. Nu bokade vi lite halvt om halvt en träff med en familj och skulle höra av oss till en annan.
Det ska bli kul att hitta lite lekkamrater till lillfian även om det inte blir så mycket leka än på ett tag. 🙂

Imorgon får vi se om dagsformen tillåter en långpromenad med lillan och odjuret. Känner ett starkt behov av att komma igång och röra på mig mer. Det är absolut inget negativt eller ovälkommet i sig, men jag vet inte om jag känner behovet av rätt anledning egentligen.
Jag skulle behöva sluta ha så jävla bråttom med allt…

Bärdonsträff

(01.16)

Idag åkte Lexie och jag på vår första bärdonsträff på museet. Det var lite awkward att komma själv första gången när det var så många där och alla verkade känna varandra åtminstone lite grann. Vi hakade på en annan mamma som också var där för första gången och kikade på när folk testade och kände. Tokmysig träff faktiskt. Riktigt många småbarnsfamiljer som samlas och fikar, bytlånar bärdon och testar och hjälper varandra få till sjalknyt. Jag hade tänkt att vi skulle få provat en Ergobaby original och en Tula, men lillan tyckte att hon skulle sova genom allt så det blev bara lån av ringsjal för att avlasta min rygg lite.

Jag har förövrigt gått och blivit alldeles förälskad i Tula-selen. Knyt-an säljer riktigt fina mönster och jag har framför allt blivit kär i Archer, Concentric och Montana sunset. Jag får börja bearbeta Chrille så att vi kan investera i en. Jag känner att jag vill bära mer när vi är ute och trikåsjalen kommer inte vara optimal sådär himla länge till om hon fortsätter växa så här. Det finns sjukt många fina vävda sjalar också men jag känner att en ergonomisk sele skulle passa mig bättre.

I värsta fall får jag önska mig en Tula (och en fin Madame Googoo ifall det är flera som tycker en sele är en bra present) i doppresent. 😉

För ett dop blir det nog ändå förresten!

(mer…)

Barnvagnsbio

I onsdags gick vi på bio – med vår bebis! SF har kört en kampanj och visat Star Wars på barnvagnsbio, vi hade en biocheck över, hade inte sett filmen och tänkte att hon måste ju börja hjärntvättas förr eller senare… 😛

Det var skitkul. Vi var själva i salongen och upplevelsen kändes uppriktigt busig. 🙂
Men det roliga tog slut fort. Efter filmen tände människan som jobbade inte upp salongen som han skulle och när vi skulle gå ner för att ta den obligatoriska bioselfien missar jag ett steg i mörkret, trampar fel och drar världens praktvurpa. Det enda, ENDA jag verkligen minns är det sinnessjuka kraset och knaket jag hörde när foten vek sig. Det var så jävla äckligt. Nu gick som tur var inget sönder och jag hade telefon och jacka och reflex som tillsammans hade kunnat låta illa när jag föll. Skitäckligt var det oavsett.

Sen var dagen slut. Chrille gjorde ett så sött försök att få till lite mys på kvällen och hade med gomat hem. Men det blev inte mycket mys för foten blev inte bättre trots lindningar och högläge enligt konstens alla regler.
Jag har stukat den foten så satans många gånger på mattan att jag började träna med stödstrumpa,
och något kändes bara fel nu.

Så det blev en föga uppskattad tur till akuten. Jag blev röntgad och igår fick jag komma tillbaka på skiktröntgen för att de skulle få en tydligare bild. Jag har en liten, liten flisa lös i foten. Om den gått av nu eller någon av de andra gångerna gick inte att säga. Men den hade helt klart med smärtan att göra, kan ha räckt med att den flyttade på sig lite – det är ju så trångt mellan alla delar i foten.

Nu har jag avlastat och haft högläge i två dygn och det börjar vara människa av krymplingen igen.

Men avslutet på vår mysiga barnvagnsbio blev ju inte riktigt som jag tänkt. :/

Nu ser jag istället fram emot helgen, imorgon ska vi promenera ner till skolan och se på LTU Big Air. Sen på söndag tänkte vi ha lite alla hjärtansmys. Framförallt ser jag fram emot mys utan skador!