Jag har aldrig lagt någon större vikt vid barndomen – min egen då alltså. Det låter rätt hemskt när jag ser det skrivet så här och det känns som att jag måste förklara för att inte framstå som hård och kall…

Jag har aldrig lagt någon större vikt vid min barndom… För jag har inte riktigt haft en. Jag har inte tagit barndomens konsekvenser på allvar, för någonstans har det känts som att det inte funnits några. Hur kan det finnas en konsekvens av något som aldrig inträffat?
Som i alla fall inte känns som att det inträffat…

Jag hatar att låta melodramatisk, jag hatar att låta som att jag tar mig själv på för stort allvar. Men lyckas på något jävla vänster ändå…

Kanske är det i sig en konsekvens av att ha haft en melodramatisk barndom, en alldeles för allvarlig barndom?
För hur jag än vänder och vrider på det så har jag ju varit barn.

Jag hatar också att prata om problem jag har/haft – för jag vet att andra också haft/har problem, och många än värre problem än mina. Jag hatar att låta som att jag tycker att mitt är värst och att det är mest synd om mig. Jag hatar att låta som att jag tycker synd om mig själv… Men likväl lyckas jag ändå låta så på något jävla vänster – trots att det inte alls står för vad jag försöker säga eller vad jag tycker.

Uppenbarligen så finns det en massa jag hatar – men som jag likväl lyckas ställa till med…

Vad i hela friden ska det vara bra för?!

Men faktum kvarstår ändå att jag har varit barn – liksom alla andra.

Faktum kvarstår att den har lämnat fler negativa än positiva spår i mig.
Det försvinner inte oavsett hur stark och rakryggad jag är.
I mångt och mycket är det just därför jag är som jag är.

Jag vill inte framstå som någon jag inte är, men likväl är det någon helt annan alla ser.
Jag förstår inte vad det är jag gör eller hur jag gör – men jag får höra gång, på gång, på gång att jag framstår som någon helt annan… Och ingen fin människa heller…

Det här är allt jag känner till att vara. Hur förändrar man den man är – utan att förändra den man är? Hur förändrar man den alla ser – utan att samtidigt förändra sig själv?
Jag vill inte förändra mig själv, jag trivs relativt bra med vem jag är – jag känner att jag är en bra bit på väg att bli den jag vill vara. Jag bryr mig om andra, jag hjälper andra, jag tar ansvar för mig själv (nästan) hela tiden, jag älskar, jag tror på bra saker… konstruktiva saker, jag är öppen för allt och alla, jag ger av mig själv, jag vill lära mig nytt – massor med nytt! – och är öppen för det (något som är omöjligt för en människa som redan tror sig veta allt), jag kan vara ödmjuk, jag kan erkänna mina fel, jag vill utvecklas, jag vill hjälpa andra, jag vill göra något bra både för mig och andra och jag vill finnas där för de som behöver mig, jag vill bli bättre… Jag tycker inte att jag är ful.

Jag är definitivt inte perfekt! Jag har en hel drös med brister och listan svart på vitt skulle bara göra mig deprimerad så därför uteblir den. Men jag vet om det. Jag försöker vara bättre. Jag försöker att inte vara fullt så bristfull, jag försöker att vara bättre. Jag tror att jag i grunden är en bra människa och jag förstår inte varför det är så hemskt att säga och tycka. Varför är människorna som ser allt det här så otroligt få?

Men jag tycker inte om hur jag ser ut. Jag tycker inte om hur andra uppfattar mig, hur andra ser mig, hur andra känner mig. Och allt det beror ju på mig.
Hur förändrar jag det? Hur förändrar jag det när jag inte vet vad jag gör fel?

Jag är ingen hemsk människa – jag VILL inte vara en hemsk människa – jag vill inte se ut som en hemsk människa!

Men likväl projicerar jag uppenbarligen något HELT annat än det jag tänker och är.
Jag vill inte bli undvikt, jag vill inte bli skydd. Jag vill inte bli sedd som någon som inte bryr sig, som någon som tar avstånd från alla. Jag vill inte bli sedd som att jag tror mig förmer än andra – det är det sista jag någonsin trott, det SISTA! Men likväl är det det första folk ser i mig… Och det knäcker mig fullständigt.
Hur bevisar man vad man tänker?

Jag vill inte att människor ska känna en stor fet mur framför mig det första de gör. Jag vill inte framstå som onåbar. Jag vill inte vara så svår att komma nära att det enda alternativet till slut bara är att ge upp…
Det knäcker mig att veta att det är så här, men inte veta vad jag kan göra åt det utan att bli någon helt annan.

Jag blev inte slagen som barn…

Är jag fruktansvärd om jag säger att jag under min uppväxt nästan önskat att fallet var så ibland…
Då hade det åtminstone synts, jag hade haft bevis på att jag blivit sårad. Inte för alla andras skull – men för min. Mitt största problem idag är inte att övertyga andra om att jag blivit fel behandlad, visst är det en chock eftersom jag aldrig sa något när det hände, men det råder aldrig några tvivel om att det har begåtts ett fel mot mig.

Mitt största problem är att övertyga mig själv om att jag blivit så pass illa behandlad att jag idag inte kan bemöta nya människor på ett vettigt sätt.

Jag ser det inte själv – för i mitt huvud ser allt hur normalt som helst ut – men det jag projicerar utåt är uppenbarligen tyvärr inte det som händer i mitt huvud. Hade det varit så så hade det inte varit några problem.

Mitt största problem är att övertyga mig själv om att jag blivit illa behandlad över huvud taget. Jag kan prata om allt som hänt och sagts och höra hur hemskt det låter – men det är som att jag någonstans inte riktigt förstår att det faktiskt hänt mig. Applicerar jag det på någon annan så känner jag direkt hur jag blir arg – men av någon anledning så är det inte lika hemskt och allvarligt när jag applicerar det på mig själv.

Kanske för att jag tidigt fick lära mig att jag inte kunde lite på min egen mamma? Kanske för att jag som ett resultat av det förminskade hennes roll i mitt liv för att hennes ord inte skulle väga lika tungt och jag på så vis kunde klara mig relativt oskadad undan? …trodde jag…
Kanske för att jag tvingades intala mig själv att jag var allt jag hade för att överleva och jag var tvungen att vara stor och stark och tuff och låtsas som ingenting?

MEN DET VAR JU MIN MAMMA! MIN EGEN MAMMA!

Hur felkopplad hade jag varit på en skala om hennes ord inte hade betytt någonting?! Jag inbillade mig att de inte gjorde det, med tanke på att jag skulle ”bli stor” (något som alla vuxna i min närhet kände sig tvingade att påpeka så fort de såg mig… ”Åh! Rebecca! Du kommer att lyckas så bra! Åh! Rebecca! Kan jag få spara din autograf till du blir berömd! Åh! Rebecca! Jag ska spara det här brevet tills du blir berömd så du får signera det då! Åh! Rebecca! Du kommer att göra stora saker när du blir stor!” …Vad svarar man som 13-åring på allt det här? Hur hanterar man att alla man ser upp till förväntar sig så otroligt mycket ifrån en redan när man är så ung? Jag kan tala om att det slutade med en sönderpressad 13-åring som växte upp, blev 21, och till slut insåg att hon själv inte hade en aning om vad HON ville med sitt liv. Full koll på vad precis alla andra tyckte och ville med HENNES liv, men inte vad hon själv ville…) så var det lättast att hantera det så.

Usch! Nu känns det sådär igen… Som att jag sitter och gnäller om petitesser. Tar upp tid från människor som gått igenom så mycket värre saker. Gnäller som en barnunge om ett papercut. Det är sjukt(?)! Min mamma behandlar mig dåligt och JAG får dåligt samvete för att jag berättar om det! Och inte för att jag är rädd om henne utan för att jag hör hennes röst i huvudet som säger att det bara är trams! Det känns som att jag skyller mina fel på någon annan istället för att växa upp och ta ansvar för dem själv!

Problemet är att felet ÄR hennes, men det är JAG som tvingas leva med det – varenda jävla dag!

Nu tvingas jag bo hemma och inser sakta att pappa hade än större roll i det hela än jag tidigare insett. Han har alltid varit så tyst, hamnat i skymundan för att mamma var så högljudd.
Hon var helt klart värst och bär en överväldigande del av skulden till att det blivit så här men jag inser mer och mer att han var den berömda gråa massan. Och förstörde mycket själv med sina (i jämförelse med morsans) viskade ord…
Man har viftat bort det för att han bara är vårdslös och inte tänker på vad han säger… Men det gör ju faktiskt inte saken mer oskyldig.

Det enda jag vet är att jag är ledsen. För trots min ständiga kämpande för att inte bli som min mor så verkar det som jag halkat in där ändå och skjuter undan alla som under någon tidsperiod haft något intresse i mig och får människor i min omgivning att må dåligt utan att ens försöka. Jag har byggt upp murar utan att ens veta om det själv och jag vet inte hur jag gör det ogjort.

Chrille är verkligen mitt alldeles egna mirakel!

På något jävla vänster lyckades han ta sig in och jag lyckades släppa in honom. Jag vet inte hur – men ack vad jag är tacksam för det! Han är allt!

Jag vet inte vad jag gjorde med honom som skiljer sig så enormt från vad jag gör med alla andra… Jag förstår det inte.

Jag förstår inte varför jag inte bara kan vara mig själv…

Jag förstår inte varför jag inte bara kan visa mig själv…