Min blogg
Studie-funderingar, Vardag, Äventyr och Motande av hjärnspöken
Idag kände jag mig stark…
Det låter jättefånigt för jag är precis ALLT utom stark nu. Men jag vet inte, jag har gått och haft den där äckliga känslan av att expandera (utan att faktiskt ha expanderat alls) – som om hela jag bara svällt för varje dag som gått. Den känslan. Samtidigt har jag gått och saknat mina ”gamla” kläder. Mina fina kläder som jag känner mig bekväm i som bara ligger och ligger utan att egentligen alls vara gamla, vissa knappt ens använda. Jag saknar dem.
Men så igårkväll fick jag något infall. Jag vet inte alls om det kommer att fastna DEN HÄR GÅNGEN, man kan ju hoppas. Men det var skönt. Jag bestämde att jag skulle gå bamserundan runt fjärden på strax över en timme. Sagt och gjort. Och för första gången på länge höll jag det där sjuka tempot som Chrille hatar när jag gör. 😛 Han säger att jag ”älgar” fram. Jag älgade hela promenaden. Jag har inte orkat hålla den nivån så länge på ett tag. Det kändes så jävla bra! Och för första gången kände jag mig inte slagen när jag gått klart. Tvärt om. Jag kände mig lätt på stegen. Lättare än på länge.
Det faktum att jag blev kissnödig i början av rundan hjälpte ju till att hålla motivationen uppe… Eller ja, om inte annat så farten. 😀
Jag vill använda mina fina kläder igen. Det kommer ju inte hända bara för att jag sitter och väntar på det. Men det är ju det där med att ta tag i det. Tid. Energi. Motivation. Jag har en bebis (får jag ens kalla henne för bebis?!). Måste bli bättre på att sätta av tid för mig. Inte ”egentid” nödvändigtvis, men tid för sånt som får mig att må bra.
Nåja. Det var skönt att få känna sådär igen. Särskilt när jag känt raka motsatsen på sistone. Svammel over.
–
Det blev inget niomånaders inlägg. Jag har haft lite dåligt samvete. Just de där inläggen skriver jag ju mest för min egen skull. För att dokumentera det här som bara poff händer och rätt vad det är så har det hänt och är historia för länge sedan. Typ.
Hon kommer på att hon kan göra nya saker varenda dag! Hon pratar på som en politiker i riksdagen; en jävla massa utan innehåll! Hon har börjat blanda konsonanter betydligt mer i samma harang. Och hon förstår oss så märkbart mycket mer. Hennes kroppskontroll tar bokstavligen hopp – rätt vad det är så bara boostar den och så kan hon en massa nytt. Hon kryper inte runt på knä än. Hon har börjat ta sig upp på knä. Men hon krälar runt över halva vardagsrummet ganska obehindrat ändå. Det är roligt för hon verkar inte förstå hur långt och lätt hon faktiskt tar sig runt. Hon har fortfarande inte gjort något försök att följa efter oss när vi lämnar rummet – trots att hon nog hade kunnat. Hon har börjat dra sig upp med armarna mot saker; soffan, vardagsrumsbordet, oss. Men har samtidigt inte insett att hon kan sätta sig upp själv. Hon sätter inte ihop alla de där olika sakerna hon faktiskt kan än – tur är väl det så länge det varar. Det är sjukt så viga de är de där små! Hennes strategi för att ta sig från sittande till mage: fötterna ut åt varsitt håll, benen i spagat och sedan viker hon sig bara fram. Det ser så jäklar roligt ut! 😀
Hon åt sig första måltid helt, alldeles själv i veckan. Jag hade lagat mousakka och tänkte ”varför inte?!”. Hon äter ju mackor och frukt och grönsaker själv, glatt och målmedvetet. Inget i mousakkan var olämpligt för henne så jag slängde upp en portion och hon bara vräkte i sig. Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att hålla mig själv i schack och inte hjälpa henne. Pilla och störa liksom. Hon verkade älska det! Så hon ska få äta mer själv. Hon är ju intresserad av maten, bara inte så mycket att få den intryckt i munnen på sked. Jag har så himla roligt med lillan och det här med att testa mat. Det är så roligt att se henne utforska och testa smaker!
Vi ammar fortfarande och det verkar inte vara på väg att ta slut någon gång imorrn. Jag är sjukt nöjd faktiskt. Men det tär lite på mig de där kvällarna då det bara inte tar slut! Hon har varit så väldigt oregelbunden senaste tiden. Ena gången går det på fem minuter, andra 55. Vissa gånger ligger hon aktivt och kämpar för att hålla sig vaken, samtidigt som hon ammar. Drar sig i håret, viftar på armarna, sen benen, trycker in sina små, hårda tår i armmuskeln på mig, bankar sig i huvudet, bankar på mig. Det är inte speciellt mysigt. Tiden går sjukt långsamt de gångerna! Oftast så ammar hon sjukt mycket – intensivare – de här gångerna också. Inte heller bekvämt direkt. Jag försöker att skaka av mig de där tillfällena. Jag menar rätt vad det är så har vi slutat amma – och då KOMMER jag sakna det enormt! Vi har gått ner mer än hälften på lite mer än två månader och jag kan redan komma på mig själv med att ha glömt det. Så det försvinner fort som fan. Nej, jag tänker då inte skynda på det något mer.
Nämen en bild eller tre dårå… 🙂
[easy-image-collage id=1493]
Hoppla…
(22.46)
Det blev visst ett litet glapp där. Inte för att det hänt för lite. Tvärt om. När fingrarna kliat har tiden saknats och när tiden funnits har fingrarna kliat inte alls. Chrille åkte ju på den där nervskadan och har varit sjukskriven tills nu. Ska väl vara det någon vecka till. Men jag har ju börjat plugga. Det har gått förvånansvärt bra. Har kommit in i att faktiskt ta mig iväg till skolan, om än för att bara sitta på biblioteket så jag får vara ifred. Det enda är väl att jag inte känner att jag får tillräckligt med tid. Det känns som att det hade varit lagom för 1,5 kurs… Men jag vet just nu inte hur jag ska klämma in resten. Stressen av det börjar kännas en del. Och då har Chrille inte jobbat… Vet inte riktigt hur det ska funka när han väl kommer igång igen. Nåja. Det var inte det viktiga.
Loppan. Lexie. Skrotis. Huliganbarnet.
En kväll i förra veckan fick hon ett monsterryck och helt plötsligt snurrar hon och försöker verkligen krypa såå mycket mer. Hon har börjat blanda konsonanter när hon pratar. Chrille tycker att hon börjat säga ”Mamma”. Jag är inte helt övertygad. Tycker mest hon bara tjötar ”mamamamamamananamama”…typ.
Hon är SÅ glad! Jag begriper inte hur så mycket lycka kan rymmas i en så liten varelse. Är hon bara utvilad och mätt så är hon tokglad, typ hela tiden och med alla. Vad har vårt barn som har oss till föräldrar att vara så jäkla glad över?! 😉
Jag har ägnat tiden mellan tiden åt att sticka strumpor åt Chrille och mig. Välbehövt och mysigt! Restgarnet ska nog bli tumlösa vantar åt loppan som går upp till axlarna på henne, så får hon inte av dem i första taget. Sen har jag några andra projekt i pipen också, ett ugo som legat sedan i december bland annat. Meeen en sak i taget.
Ska njuta av mina fina strumpor i två sekunder först. 🙂 Får försöka ha lite tid nästa gång jag faktiskt kommer på något jag vill skriva!
Åtta månader
(00.26)
Tiden bara hoppade till och så var vi här. Åtta månader… Hon är ju inte bebis längre – eller? Nästan ett år gammal. Kommer ihåg när Néa skrev på Nomsans åtta-månaders dag. Tiden från det till ett helt år kändes obefintlig. Kommer det kännas lika fort för oss? Har Lexie snart funnits i ett helt år?!
Jag brottas jämt och ständigt med den där förbannade tveäggade sorgen. För det känns stundtals som att jag sörjer de bebisar jag haft under de här månaderna. De är ju borta. Lilla, lilla Lexie – från de där allra första bilderna – hon är liksom borta. Det är så förbannat vemodigt! Lexie som upptäckte sin röst för första gången, Lexie som upptäckte sina fötter, Lexie som log sina första leenden för att jag buppade henne på näsan… Hon är borta… Varenda en… På något vis.
Jag kan förstå nyblivna föräldrar vars barn börjar lämna bebisstadiet som bestämmer sig för att skaffa ett till direkt. Som för att återskapa den där bebisen man förlorat. Men det blir ju inte så så klart. Man får ju en helt ny, helt annan istället. (Nej vi ska inte tillverka nummer två någon gång snart.)
Det känns så märkligt att det här – av allt på hela jorden – grämer mig så. Jag sörjer allt jag glömt redan, minnena som är borta, dagarna som bara är ett dis nu.
Men så får jag hålla om min lilla, och jag minns allt som väntar. Jag längtar verkligen så! Efter allt! Att få se henne upptäcka, att upptäcka henne, att upptäcka med henne. Det är ett som är säkert och jag har nog sagt det förut; det här med att bli förälder är verkligen det märkligaste på denna jord.
Hon är verkligen ett friskt litet huliganbarn nu. 🙂 Hon är så underbart full i fan mest hela tiden.
Hon har nära till skratt, är sjukt social och busig med så gott som alla. Åh! Hon reagerade tydligt på sitt namn ikväll! Hon… Typ krälar… Korta, korta sträckor. Eller nåt. Vi vill inte riktigt kalla det för att krypa riktigt än. Men hon ligger ju inte kvar på exakt samma ställe på golvet längre. Det är faktiskt sant.
Det har fullkomligt exploderat med tänder de senaste dagarna. Hon hade fyra, sen var den femte på väg, sen helt plötsligt var där tre till på gång. Hon har pang bom typ åtta tänder – ja, nästan iaf. Och använder dem! Hon har fått börja äta mer och mer själv och för det mesta går det riktigt bra. Det är ju inte så att hon blir mätt på det, så vi får ju mata också lite smidigt utan att störa henne för mycket. Men hon utforskar och smakar och testar och det är så himla roligt att se!
Vi har fått möblera om hennes vagn nu också. Nu måste vi börja spänna fast henne i den. Jag gillar det inte och har unnat henne att slippa så här långt. Men nu ska hon hänga ut mest hela tiden och det går ju inte. Vi passade på att hämta upp åkpåse också så nu kommer hon att åka både varmt och gosigt. Om än något rörelsebehindrat. 🙂
I fredags (på självaste födelsedagen) var vi på BVC med vår föräldragrupp och hade lite säkerhetsprat; undvika olyckor och sånt. Jag vet inte hur koncentrerat det var för barnen lekte ju faktiskt, typ ihop. Jag unnar henne varje chans hon får att leka med jämnåriga just nu för det blir inte så mycket. De har ju lagt ner så gott som alla mötesplatser för småbarn utom en mitt i centrum dit det är tänkt att hela kommunen ska åka nu. Så det finns inte speciellt många alternativ för att ge henne lite umgänge. Jag tycker det är hemskt trist faktiskt. De lär ju sig så sanslöst mycket av varandra!
Framför allt känns det viktigt att hon fått känna på andra barn innan det är dags för dagis.
Jag började ju skolan i veckan också. Sjukt odramatiskt. Precis som jag sa. Men men, det hör väl föräldraskapet till att nojja en massa i onödan… Fast, nu har Chrille varit sjukskriven också så jag behövde inte ta hänsyn till något schema från hans sida. Tror att det blir betydligt meckigare när han börjar jobba igen. Men den dagen, den sorgen.
Nu ska jag faktiskt sova för det är alldeles för sent! Ny dag nytt ös imorrn.
Puss!
Dagens TED
Det bästa från dagens (veckans?) TED-paus. Här delar jag tankar, idéer, lösningar och funderingar som inspirerar och lär mig något nytt. Eller bara är fantastiskt underhållande! 😉 De flesta klippen är mellan 10-20 minuter långa – perfekt till kaffet!
Travel Gallery
What images describe you, define you, visualize your journey?
