Min blogg
Studie-funderingar, Vardag, Äventyr och Motande av hjärnspöken
Räkna inte bort dagen!
Dagens note to self känner jag. Eftersom Lexpex sovit skit de senaste nätterna så har vi sovit…ja typ inte alls. Imorse vaknade jag och kände mig döende – typ nästan. Jag var helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle finna ork för att träna på hela dagen och skulle därför misslyckas redan första veckan eftersom jag bara har idag och imorgon kvar för de sista två passen.
Skitbra Becca! Alldeles strålande!
Chrille fick ta Lexie till förskolan och jag la mig i sängen och tänkte att det här får bli en ynklig hemmadag då jag sitter bredvid kaffebryggaren det lilla jag faktiskt orkar vara produktiv. Nu blev det inte så mycket gjort alls men det var mest för att jag fattades filen jag skulle jobba i. Då är det lite komplikacerat.
Men under dagen kändes det bättre och nu på eftermiddagen har jag funnit liv i själen igen. När vi kom hem från affären var det så pass att jag låste in mig på kontoret och TRÄNADE! Jag inte bara tänkte – jag gjorde! Det trodde jag aldrig imorse. Jag har nog tyvärr haft ovanan att räkna bort dagar då morgonen varit skit. Ofta har de ju blivit bra dagar ändå, men jag har nog inte reflekterat över det så mycket. Att dagen faktiskt kan bli bra trots att man känner död när man vaknar. Det kan vara värt det att ha en vettigare inställning ändå, det kan kanske rent av göra dagen mer än bara ”bra ändå”.
Nu är jag sådär nöjd som jag var i lördags. Imorgon ska jag springa igen och jag känner att det ska bli kul. Det måste vara något mycket allvarligt fel på mig – UTÖVER de uppenbara… 😉 Hejja Hejja!
Hon är sin egen lilla hejjarklack!
Hon reser sig upp – ”JAAAA!”
Hon får armen genom ärmen på tröjan – ”JAAAA!”
Hon får huvudet genom hålet på tröjan – ”JAAAA!”
Hon prickar potatisen med gaffeln – ”JAAAA!”
Hon får ner handen i skon – ”JAAAA!”
Hon lyckas stoppa ner alla klossar i pappas foppatofflor – ”JAAAA!”
Hon lyckas hälla över klossarna från den ena toffeln till den andra – ”JAAAA!”
Hon lyckas norpa mammas telefon när hon inte ser – ”JAAAAAAAWW!”
Alexis Hedberg behöver ingen hejjaklack för hon är sin egen! Sådär låter det – med eftertryck – varje gång hon lyckas med något, vad som helst.
Det har hänt så mycket stora saker nu och det känns inte som att de har fått den uppmärksamhet de förtjänar för det är så invävt i vardagen. Hon säger en massa riktiga ord nu utöver det ändlösa, raljerande tjötandet hon sysslar med som ingen förstår. Ja, nä, Dadda, Mamma, Pappa, titta, Coockie (sa hon för första gången igårkväll rent av), kaka! (pannkaka), vatten lyckas hon med ibland, där, hejja, tacktack, hej, hejdå. Det är ju en hel hög med ord när jag tänker efter, och de har dykt upp bara sådär helt plötsligt. Vad är det de kollar på 18-månaders kollen? Om barnet kan 8-10 ord eller hur var det? 😀
Och hon kan så många saker som vi inte vet om! Det är faktiskt rätt stört. Vi upptäcker en massa saker hon lärt sig efter hand. Härom veckan frågade jag henne var magen var någonstans, vilket hon aldrig svarat på innan, men då helt plötsligt ryckte hon upp tröjan och började klappa sig på magen. Näsan hittade hon också, sen blev det förvirrat. Men bara det! Jag hade ingen aning! Hon satt och ropade ”hej hej!” vid matbordet en dag när hon fått mat lite före oss. Jag fattade inte alls vad hon höll på med först, sen började jag sjunga ”Säg hejhej till vännen din som sitter där…” ”HEJ HEJ!” fick jag till svar. 😀
Hon har så sanslöst mycket vilja och får riktiga vansinnesutbrott vissa gånger när hon inte får som hon vill, vilket tyvärr är oftare än hon skulle vilja. 😛 Hon blir stadigare och stadigare på benen och jag är helt övertygad om att om hon bara ville så hade hon gått utan problem nu. Men hon verkar inte riktigt vilja gå själv än. Hon går fort, stadigt och gärna när hon får hålla handen, men sätter sig ner nästan direkt när man släpper. Att stå upp på stället utan stöd däremot – DET tycker hon är sjukt roligt… knasbananen! Hon kan bokstavligen stå och göra benböj för att hon tycker det är så roligt att bara ställa sig upp. Jag fattar inte alls… 😀 Här före resan bestämde hon sig för att hon SKULLE sätta sig på pottan själv. Hon var aptrött och hade noll koordination men hon SKULLE PROMPT lyckas med det DÅ! Hon lyckades väl…nästan. Tokpraktiskt att hon vill det kände jag spontant. Vi hade ju ändå tänkt börja låta henne vara blöjfri mer än bara någon gång då och då nu. Då är det ju hur smidigt som helst om hon tar sig upp på pottan själv också! Kryper fram till den gör hon ju redan när hon har velat upp. Men sen har det varit upp till oss att skynda och hjälpa. Tänk att snart löser hon det också själv!
Hon slutade typ sova på eftermiddagarna när vi var i Härnösand också. Jag tänkte först att det bara var resan som spökade, men hon har typ inte sovit någon eftermiddag sedan vi kom hem. Det bara hände sådär hipp som happ också.
Hon är så himla härlig över lag just nu. Hon upptäcker nytt hela tiden och gör det med sådan nyfikenhet och glädje så jag blir alldeles varm i hjärtat. Humor har hon också, i mängder. Det är så sanslöst mycket bus i den där lilla kroppen och det går att ha så himla roligt MED henne nu. Jag älskar henne så det gör ont faktiskt. Vårt lilla underverk!
Så här glad ser man för övrigt ut när ens nya, fina, GRÖNA gummistövlar kommer hem! 🙂
Idag har vi haft familjedag på Leos med ett gäng andra och Lexie ligger helt utslagen nu och hämtar sig efter allt det roliga. Jag och Chrille ska passa på att titta på något ifred nu. 🙂
Vårt lilla monster! <3
Shhhh! Säg inget! 😉
Jag var ute och sprang imorse!
Det behövs andrum för att ta in det känner jag. Här får ni lite till.
Jag känner mig alltid så himla motiverad att ta tag i mig och ta hand om mig när vi är med de Bästa. Deras närvaro lockar fram en sådan vilja i mig att ta hand om min kropp och min hälsa, att bli lite mer aktiv igen. Ni är ett så dåligt inflytande… 😉 Men sen kommer vi hem och det blir aldrig något. Men så häromdagen fick jag ett knäpp. Jag har varit ganska kinkig med maten de senaste veckorna, men jag når ju aldrig dit jag egentligen vill inom någon vettig tid bara genom att ändra kosten. Jag undervärderar inte vikten av att tänka på kosten, men det tar väldigt lång tid att bestiga K2 utan verktyg. Jag behöver verkligen se resultat för moralen och jag är dessutom inte intresserad av att bara gå ner i vikt utan att ha stärkt kroppen det minsta. Jag mår verkligen inte bra när jag känner mig fysiskt svag, oavsett vad vågen står på.
Så jag satt och tänkte på de Bästa och rätt vad det var hade jag dragit ner FMTK (igen) och faktiskt startat(!) ett program. Imorse var jag ut på första rundan. Två km varvad löpning och gång var 100e m. Och jag orkade! Jag var allt utom säker på att jag skulle det faktiskt… Mina referensramar när det gäller min kropp är helt muppade. Till och med när jag var rätt otränad så flög jag genom tre kilometers rundan, då. Jag vet vad den kroppen klarade av. Den här kroppen har jag noll koll på och det är lite läskigt. Att inte veta vad man klarar. Det har aldrig varit min verklighet förut och jag gillar det inte speciellt mycket. Samtidigt skäms jag inte för min mammakropp, jag är mest frustrerad över att den inte är speciellt stark och inte kommer ner i de kläder jag vill använda. Men det kan det förhoppningsvis bli lite ändring på lite fortare nu.
Fy fan så jävla skönt det var! Jag kände mig 20 kg lättare bara för att kroppen fick komma ut och röra på sig! Det ska faktiskt bli lite spännande att se om den här kroppen jag inte längre känner kan utvecklas mot fem kilometer. Eller, ATT den kan vet jag väl. Frågan är hur tungt det kommer vara. Idag var det så jävla härligt och jag längtar efter att få se hur jag blir starkare igen. Jag är så sjukt nöjd med att jag faktiskt orkade och det inte ens nästan kändes som att jag skulle dö på kuppen. Sjukt nöjd! Jag ska leva på det en stund till tror jag bestämt för det är en så himla härlig känsla. Så. Så. Nöjd! 🙂
Och har fortfarande inte riktigt fattat att JAG faktiskt var ute och SPRANG imorse. Shhhh! Säg inget! 😛
Dagens TED
Det bästa från dagens (veckans?) TED-paus. Här delar jag tankar, idéer, lösningar och funderingar som inspirerar och lär mig något nytt. Eller bara är fantastiskt underhållande! 😉 De flesta klippen är mellan 10-20 minuter långa – perfekt till kaffet!
Travel Gallery
What images describe you, define you, visualize your journey?
