Min blogg
Studie-funderingar, Vardag, Äventyr och Motande av hjärnspöken
Vi överlevde första morgonen!!!!!
Haha! Klart vi gjorde. 😛 Men asså stressen när man har tider att passa och inte vet hur lång tid allt man ska göra innan dess tar! Som tur var verkade Lexie inte märka att jag var virrig. Hon var busgosig och glad. Vi får hoppas att jag lyckas hålla henne där. Försöker komma på saker vi kan göra om kvällarna så att vi inte fastnar i den där stiltjen och behöver komma på något studs nyss för att vi är uttråkade, det brukar inte bli helbra. Hon har blivit riktigt duktig på att leka själv vilket är härligt att se. Men oftast vill hon ju helst bara få vara med – oavsett vad vi gör. Då är det helt klart lättast att ha någon aktivitet vi kan ägna oss åt. Då blir hon inte uttråkad och klängig och rätt vad det är så springer hon iväg och har hittat på en helt egen lek.
Ikväll blir det nog lite pyssel efter maten och någon kväll har jag rent av tänkt att vi ska åka och bada direkt efter förskolan. Så kör vi någon kväll mys och någon kväll handla och någon kväll något annat. Hips vips var veckan slut och Chrille kommer hem igen. Haha!
Nämen hjärnan har ju en tendens att fungera på halvfart på eftermiddagen när man kommer hem så då kan jag lika bra komma på saker att göra i förväg.
Nu ska jag ge mig på andra halvan av branddynamiken. Idag har jag laddat ner och installerat brandsimuleringsprogram på datorn och det känns så jäkla coolt! Till jul så är målet att vi ska kunna använda oss av dem och göra mer realistiska beräkningar. Det börjar kännas på riktigt nu… Ska bara försöka att inte störa mig för mycket på min förkylning. Den har fortfarande inte släppt och jag är snorigare än snor. Det är asirriterande! Intresseklubben noterar…
Nu taggar vi eftermiddag! Sa jag att kaffet redan är slut?? Klockan är 12.40… :/
Den här jäkla mittemellanperioden…
…Tentorna är skrivna. Det kändes skitbra. Jag skrev två av tre i feberyra så det kan vara därför det kändes bra…xD Men vi har inte fått något resultat än. Vi vet inte när vi får något resultat. Varje gång man loggar in på universitetets portal känns det som att lungorna ska explodera i bröstet på en. Det är måttligt roligt.
Samtidigt måste man liksom släppa det där för att gå på nästa. Andra halvan av branddynamiken har inte satt igång än men kemin har. Än så länge är det lite oklart vad den ska handla om egentligen. Just nu känns det som att vi läser samma sak som vi redan tenterat i en annan kemikurs. Men det blir väl tydligare vad skillnaden är eftersom.
Nu sitter jag och försöker att inte tänka på hår, det går – sådär. Chrille fixade ju så jag ska få komma iväg och ha pysseldag. Göra naglar, klippa håret, FÄRGA håret. Och nu vill jag äntligen vara modig. Jag har haft en våt dröm om att färga håret i en viss färg i flera, flera år. Men varje gång jag faktiskt färgar håret fegar jag ur. Jag har färgat både superblont och lite mörkare brunt. Det känns ganska safe liksom. Men det jag egentligen vill vågar jag inte. Jag är så himla rädd att det inte ska bli bra. Jag tänker så himla mycket på skit som hur det kommer få andra att se mig, är det verkligen JAG (som om jag bara vore EN enda sak), kommer jag att se dum ut? För att kompensera tänker jag mer på saker som att jag har bra ögonfärg för det, att det är skitfint, att jag har velat aslänge och inte kommer sluta vilja bara för att jag fegar ur. Jag sorterar bland ändlösa rader exempelbilder och sönderanalyserar precis vad jag ska säga till frissan för att hon absolut inte ska missförstå mig och vad jag vill. Ordval, vilka kläder ska jag ha för att hon ska förstå hur jag är, hur många dagar innan jag ska tvätta håret för att hon ska få en känsla för hur det beter sig ”till vardags”. Ooooch det är bra precis nu ni räknar bort min mentala hälsa. Jag vet. I ärlighetens namn har jag varnat er förut. Jag ÄR verkligen trasig.
Idag kom nästa tanke som riskerar att få mig att fega ur; ”Vill jag verkligen sticka ut så mycket?”. Som om det skulle faktiskt skulle få styra någonting alls. Men det var faktiskt så jag hajade till av tanken där jag gick mellan husen bland allt folk i lunchrushen. Det kommer med allra största sannolikhet inte påverka mitt beslut det minsta. Men det är tankarna jag brottas med på vägen. Som sagt. Trasig!
Den här veckan känns helt utochin. Det är torsdag idag?! Jag vet inte riktigt hur det gått till. Eller när. I måndags hade jag min enda mellanläsperioder-dag, i tisdags blev jag risigare igen så både då och igår var jag hemma och försökte bli lite bättre. Med lite tur så gör det att jag inte blir sjuk direkt igen. Men det är ju typ helg igen. Sen efter helgen åker Chrille till Stockholm och är borta EN-HEL-VECKA! Det ska bli – intressant. Jag ska verkligen försöka att inte rusa. Det märks verkligen på Lexie när jag gör det. Jag är inte lika närvarande och hon blir extra klängig. Nee… jag ska försöka vara extra mån om att engagera henne i ”ruset” också. Busa och kramas när det finns dom minst tid för det, göra henne delaktig vid matlagningen. Då vet jag att hon är glad och vi slipper konflikter mitt i allt som ska göras. Jag hoppas att hon inte frågar så mycket efter Chrille. Eller, jag vill ju att hon ska sakna sin pappa. Men det är inget hon behöver tänka för mycket på när han är 100 mil bort känner jag. 😛 Jag kan liksom inte ge henne pappa då.
Jag ska anstränga mig lite extra för att ta det lugnt och låta det komma som det kommer. Inte räkna minuter så noga. Försöka ha extra mammamys! 🙂
Sen är det på sin plats för mig att åka iväg på spa-semester i en vecka va? 😉
Nu ska jag ta och bita i den där kemiboken som jag inte riktigt vet vad jag ska läsa i eftersom kursrummet med all kursinfo fortfarande inte är öppnat. Yay!
Skryt, skryt, skryt mera skryt!
Det här var tröjan jag precis hann påbörja sist jag och Lina hade sydag men inte avsluta. Jag hann bara nåla fast kragen. Så nu häromveckan när vi tog en paniksöndag för att jag skulle kunna knåpa ihop Chrilles födelsedagspresent så passade jag på att göra klart den också. Och den blev SÅ fin! Sådär fin som man fantiserar att något kan bli om någon som kan gjort det istället. 😛 Löjligt stolt faktiskt. Det är så roligt att jag får samma ivriga känsla varje gång jag avslutar ett plagg, vare sig det är stickat, virkat eller sytt. Att det blir ett plagg! Och att det blir så fint! Trots att det bara är lilla jag som knåpat ihop det och inte något proffs som VERKLIGEN kan. Det är en häftig känsla. Och samtidigt är det så jäkla gött att få göra något med händerna då och då, något som faktiskt blir något. Jag testade köra Sudoku där ett tag när jag hade ett stickningsprojekt som tog sån tid att jag blev less och jo, visst fick hjärnan utlopp för sina nötknäckarbehov. Men det blev ju inget av det direkt. Så när systemet var löst hade jag världens anti-klimaktiska känsla. Jag hade ju löst Sudokut och var det ett svårt system så kunde det ta sin tid och behöva sin uppmärksamhet, men hur svårt det än var så hade jag inget påtagligt resultat efteråt. Jaha, vad gör jag med det här? Nej, på så vis är hantverkandet så himla mycket mer tillfredsställande. Det är ett tredimensionellt Sudoku som man faktiskt får något utav. Och det är det som är det fina. Har jag inte varit uppmärksam så syns det på resultatet, så det gäller att ha hjärnknölarna med sig.
Jag har ett till projekt på g som jag återigen bara hann påbörja nu sist. Men det är faktiskt lite hemligt. Jag kan nämligen inte berätta om det utan att riskera att röja delar av Chrilles ena present. Det går bara inte för sig. Men jag tror att det också kommer att bli sådär löjligt bra som den här tröjan blev. 🙂 Sen har jag fått syn på en alldeles UNDERBAR jacka i en av Linas Ottobre tidningar som jag ska sy åt Lexie mellan någon läsperiod någon gång. Men då får det nära på bli en hel syhelg för mig… 😛 Det kommer att bli ett riktigt knep och knåp -läsa-instruktioner-noggrant- projekt. Jag är astaggad, men det dröjer nog innan det blir av tyvärr. Jag får helt enkelt något att längta efter..xD
Idag så…*trumvirvel*…försov vi oss igen. Det går så bra för mitt lag den här tentaperioden känner jag. Det var egentligen inte katastrofalt mycket. Nu valde vi att inte stressa iväg Lexie eftersom vi märkte att hennes förkylning blev värre igårkväll så vi ville kolla av läget på henne lite på morgonen. Men bara grejen – kan ju för fan inte hålla på och försova mig på det här viset! Byta signal ikväll. Mantra innan jag somnar. ”Larm – upp!” ”Larm – upp!” ”Larm – upp!” Med lite tur så är det det första jag tänker när jag hör larmet. 😛
Nej, nu måste jag ta och komma igång. Jag är snortröttare än vanligt idag men jag måste hinna gå igenom några tentor till inför imorgon känner jag. Det blir redan mindre gjort idag än tänkt.
Jag vill skriva så mycket om Lexie. Men jag vet aldrig var jag ska börja, och vad skrev jag sist? Kommer jag ens ihåg allt som hunnit hända sedan dess?! Gaaah! Så jag delar bilder. Så får ni åtminstone se att hon lever, växer, är underbar, har humor och humör. Hon fyller snart T-V-Å och vi kan inte smälta det. Att vi har en två-åring. Att vi har ett barn. Som går och pratar och leker och dansar. Det är det märkligaste och självklaraste på samma gång. Konstigt att vi är förvirrade? 😉 Vi tittar på henne dagligen och -kan-inte-fatta- att hon är vår, av oss, att hon är så stor – redan – men har hon inte också alltid varit det? Det är ganska många, ganska motsägande tankar. Kärleken till henne är nästan tung att tänka på för den är -så- stor! Det var väl en av grejerna jag var mest nyfiken på innan hon kom. Den där kärleken. För nog har man älskat före henne. Men man har alltid fått höra om en annan kärlek som man inte kunde förstå. Och det har varit så frustrerande att inte kunna förstå så många människor fullt ut. Och att få höra det om och om igen – att man bara inte kunde. Föräldrar – what makes ’em tik? Och hips vips bara fattar man. Biologin är läskig. Vilken sanslös kraft den har över oss egentligen hur mycket vi än försöker låtsas som annat. Jag vet att jag har tänkt att jag ville vara uppmärksam. För när jag väl förstod ville jag kunna förklara. Jag ville kunna säga mer till barnlösa än ni kan inte förstå. Och här sitter jag ändå – utan ord.
Men det är väl lika bra ändå för det var inte det här jag skulle göra nu. 😛 Bananskal. Tenta. Branddynamik! YAY! *omgtentaångest!*
Dagens TED
Det bästa från dagens (veckans?) TED-paus. Här delar jag tankar, idéer, lösningar och funderingar som inspirerar och lär mig något nytt. Eller bara är fantastiskt underhållande! 😉 De flesta klippen är mellan 10-20 minuter långa – perfekt till kaffet!
Travel Gallery
What images describe you, define you, visualize your journey?
