Om en vecka och en dag kommer bilen..
Jag vet inte alls hur jag ska hantera det. Jag har så otroligt blandade känslor kring det. Det är spännande och häftigt, efterlängtat! Men det är också så sorgfullt. Jag åker runt och ser allt jag älskar här som vi nu lämnar. Människorna, naturen… inte så mycket stan eller livsstilen. Men vilka människor vi har här! Vilket liv vi haft här! Det är smärtsamt och intensivt vackert här på något sätt.
Promenerade upp och ner för stans slalombacke igår med grannen. När vi var klara satte vi oss högst upp och bara såg ut över landet. Det var helt magiskt. Där uppifrån såg vi över hela stan och in över landet bort mot bergen. Som jag önskar att jag vandrat mer här. Har tyvärr saknat någon att vandra med.
Vi har haft det så bra här. Luleå gav oss en sådan omstart och det känns nästan som att vi utmanar ödet när vi så otacksamt trotsar kosmos och flyttar så långt bort.
Luleå är det enda hem Lexie haft. Det känns helt sjukt för mig att säga som bara bott här i lite mer än 5 år. Norrbotten, vintern, kylan, mörkret, de dramatiska skiftningarna, det ändlösa ljuset om sommaren, vinterlivet – det är det enda livet hon känner till. Jag fastnar så lätt i allt underbart och magiskt som inte längre kommer vara hennes liv. Långa vintrar med kopiösa mängder snö, följda av helt fantastiskt magiska vårvintrar, korta somrar som aldrig tycks sluta och en höst som står i lågor som ingen annanstans. Hon lärde sig köra spark i vintras och åkte snöskoter för första gången. Det kommer inte vara självklart längre. Eller att gräva fram grillplatser och forma soffor att sitta i i snön. Eller att kunna åka stjärtlapp på förskolan från sent i oktober till i mitten på april.
I vår har jag längtat efter att få ha en riktig vår. Nu sörjer jag att jag inte får en höst och vinter till.
Man är inte helt frisk alltså.
Det känns precis likadant som det gjorde inför förlossningen. Jag kunde se fram till BF och sen var det svart. Jag visste ju rent praktisk vad ett barn skulle innebära. Men hur vårt liv skulle se ut när det kom… Det var bara svart. Det är en sjukt ängslig känsla. Jag vet vad som händer om en vecka och samtidigt har jag ingen aning. Det känns som att jag kastar oss ut för ett mörkt stup.
Försöker fokusera stenhårt på det underbara jag vet väntar. Och det väntar så mycket underbart! Det och packning.
Vi har kört halvdagar nu sedan Chrille gick på semester. Jag blev ju så klart sjuk Lexies andra lediga vecka så jag fick inte så mycket gjort då. Sen när Chrille också blev ledig har vi faktiskt försökt varva packning med semester. Mest för Lexies skull men också för våran. Semestern ska inte bara innebära praktiskt flyttarbete.
Än så länge jobbar vi på tidsenligt. Alla rum är så gott som nerpackade utom Lexies och köket. Kände att Lexies gott och väl kunde vara sist så att hon fick så lite kaos som möjligt. Alla rum är dock rensade. Den kommande veckan ska vi få ner köket, Lexies rum, städa, köra bort diskmaskinen och tvättmaskinen, montera ner möbler och börja leva ur resväskor. Det känns helt sjukt!
Det är stört skönt att vi jobbat så systematiskt som vi gjort. Jag vet var vi har alla våra saker, vad som ska vart, lådorna som ska magasineras är färdig-färgkodade efter vilka rum de ska till i lägenheten sen för att underlätta för flyttfirman. Allt Lexie behöver till förskolan är preppat i en egen låda. Vårt jobbmaterial är sorterat och preppat i lådor så att vi bara ska kunna lyfta ur och börja jobba. Vi ska lägga så lite tid som möjligt på att söka saker, köpa onödiga saker, sortera saker, släpa på onödiga saker sen. För det ska redan vara klart. Det ska bara vara smidigt att hantera och hitta bland våra saker.
Jag lägger hellre lite tid på att organisera lite extra nu än massa tid på kaos sen. Det lär bli kaos nog ändå…??
Nej nu börjar det dra ihop sig på riktigt. Lexie frågar om vi ska flytta idag varje dag och har gjort det i typ två veckor! xD Hon är så pepp och jag gör verkligen mitt yttersta för att känna och dela peppen. Hon fick reda på att nya avdelningen heter Fjärilen så den vill hon ju börja på varje dag också.
Just nu längtar jag mest till resan ner. Då kommer jag andas ut. När vi kan hoppa in i vår egen bubbla och bara susa förbi alla andras. Jag verkligen älskar det! Vi lever verkligen frigjorda från tid och rum när vi bilar. Då lever vi bara för oss själva och resan. Det är magiskt!
Känner att jag har mer att skriva men det är för sent nu. Klockan är alldeles för mycket och jag ska vara produktiv och engagerad mamma till en rastlös 3,5 åring imorg…idag…?
Mer om den här galna resan sen.
Jag gjorde förresten något lite galet i förra veckan…:P
Mitt hår var ju så slitet av blekningen förra sommaren och jag har bara låtit det växa ut och vårdat så gott som möjligt. Men nu var topparna svinto och jag ville egentligen inte klippa mig. Men… nåt behövde göras så jag gick till frissan och gav henne fria händer. Hon sa koppar och jag sa ”bara jag kan sätta upp det så är jag rätt nöjd ?”.
Försökte ta lite bilder, men färgåtergivelsen blir inte helt rätt. Men man ser att jag inte är blond längre…??
