Min blogg
Studie-funderingar, Vardag, Äventyr och Motande av hjärnspöken
En månad senare är det påsk…
Ja, har man förväntat sig att komma hit och få reda på om vi lever lär man ju ha blivit jäkligt besviken senaste månaden… Jag. Förstår. Inte. Var. Tiden. Tagit. Vägen.
Mina nerver och min ångest har det inte hänt mycket med. Jag pratade med brorsan i veckan och det var faktiskt jäkligt skönt – han är nog tyvärr den enda som verkligen kommer förstå. Jag gick och berättade precis vad som snurrade och han visste precis, för det snurrar hos honom också – av precis samma anledning. Det var skönt att höra pepp av honom. Ingen analys av varför det snurrar som det gör (för det vet han redan), inget försök att komma på hur jag kan fixa det eller göra annorlunda… Bara pepp.
Jag är rädd också. Och orolig. Och bekymrad. För precis allt och ingenting. Jag har så himla svårt att tänka på det som händer just nu när det är så himla stora saker som behöver förberedas och tänkas på. Och så den där *jävla* frågan rentutsagt; gör jag tillräckligt? Jag ser saker andra gör och får direkt panik för tänk om det är just det där som är avgörande. Och så tentaångest på det, resultat som inväntas, resultat som behövs… Ja… Anywho..
Just nu. Just idag. Har jag varit himla nöjd faktiskt. Jag kommer typ i ett par av mina gamla byxor för första gången sedan neandertalarna sträckte på ryggen och vi har haft en himla mysig dag. Jag förberedde lite pyssel på morgonen och sedan målade vi äggkartong ihop allihopa. Efter lunch och tupplur tog vi bilen och körde över till en av öarna i skärgården. På isen! Det är helt sjukt faktisk. Jag vet ju intellektuellt att det går och allt det där. Men när man är där ute – med en hel drös andra bilar och skotrar och folk – så är det sjukt att vi faktiskt kör på havet. Jag tittade ut mot öppna havet bortom öarna och kände verkligheten krypa sig nära… Några kilometer bort är det öppet vatten. Så jäkla stört.
Lexie är helt underbar nu! Hon pratar om sina känslor och vi kan prata tillbaka. Daniel Tiger har verkligen blivit ett sånt fantastiskt verktyg för att kommunicera känslor med henne. Hon berättar hur hon känner och ibland så kan vi få klart för oss varför. Andra gånger sjunger vi visan som hör till känslan tillsammans och sen upprepar hon den en gång för sig själv. Sen är allt bra. Hon pratar lte Swenglish stundtals just nu… 😛 Det är så himla roligt, för hon verkar ändå förstå att orden betyder samma sak. Ibland säger hon ”hjälp” och ibland säger hon ”help”. Hon räknar en massa och verkar tycka det är så himla roligt. Allt ska räknas! Både på svenska och engelska.
Men hon har inte släppt rappakaljan riktigt än. Hon gör himla långa utlägg där det är 70-90% djigutigudigutiguguti följt av ”Mamma hjälp! Tappade Dadda!”… Fortfarande vääääldigt mycket snack för att få väldigt lite sagt. 😛
Hon är så himla gosig också än. Kramar i överflöd till oss, till gosedjuren. Sen ska gosedjuren krama och gosa med varandra. Idag skulle alla Babblarna gosa så då la hon dem mot varandra och sa ”gos”… Älskade lilla sötnöt!
Nu ska jag och älsko gå och mysa till Grey’s. Imorgon blir det mat och mys med LinOlof och på söndag är planen att återuppliva Påskforsen med föräldragruppskompisarna. Håller vädret i sig och deras baciller hunnit bli besegrade ska det bli himlans mysigt faktiskt! 🙂 Pöss!
Jämna plågor
Just nu går jag på… någon slags urkraft som jag inte vet var den bottnar. Jag kastas mellan känslomässiga ytterligheter och det är en jävla bergochdalbana – många djupa andetag.
Ena stunden är jag så hungrig efter det, det är så nära att jag känner smaken. Examen. Jobb. Nästa sekund känns det längre bort än någonsin, jag har så mycket kvar ändå. Det är både så sanslöst skönt och helt jävla skräckinjagande att jag gett mig själv en lite halvspikad deadline… Ja, nu har jag ju börjat ge den till potentiella arbetsgivare så det är väl inte så halvspikat längre. Det är bara att göra. Och som jag vill. Men om min rädsla för att misslyckas bokstavligen handlingsförlamat mig förut så är det inget mot vad jag upplever och stävjar – dagligen – nu.
Det finns två typer av rädsla. Det finns den där irrationella som du inte riktigt vet varför du har den egentligen… Jag har aldrig sett en haj, jag har aldrig blivit jagad av en haj, de är ju kanske inte direkt tama men – jag har egentligen ingen anledning att vara rädd för dem. Likväl plågar de mig i mina värsta mardrömmar.
Sen finns det de där andra rädslorna. Som du vet precis varför du har. Som är rädslor för att de hänt eller har hög sannolikhet att hända. Negativa saker vars risk att faktiskt inträffa förefaller sannolik. Sådan är min rädsla att misslyckas, inte för att jag misslyckats så anmärkningsvärt mycket mer än någon annan. Men för att… Jag vet inte… Hur skulle jag kunna lyckas? Det är väl tanken som slår direkt. Hur skulle det gå till liksom? Hur skulle det ens se ut?
Att jag är mamma och fru är så jävla lyckat! Men det är långt ifrån det enda jag vill lyckas med här i livet. Och i ärlighetens namn har jag inte ens nästan samma prestationsångest i mina roller som mamma och fru som jag har i min roll som… jag(?). Jag vet faktiskt inte vad det handlar om. Det är inte som att mitt yrkesliv någonsin kan bli viktigare än mitt jobb som mamma eller fru… Det är verkligen inte vad jag menar. Men jag utdelar några käftsmällar till mig själv om dagen just nu. Det händer att jag rent av kommer på mig själv att tänka att jag får se till att gå och dubbelkolla att de verkligen är säkra på att jag är värd examen när jag får den. Att de verkligen tycker att jag förtjänar den. Att de verkligen är säkra på att jag kan det jag behöver för att vara brandingenjör. Hur skadad i huvudet är jag inte på en skala egentligen?!
Jag har ångest över precis varenda liten grej en arbetsgivare kan vända mot mig. Två sekunder senare känner jag mig som superwoman som fixar biffen! Barn, skola, man, engagemang, sy kläder åt barnet, you name it, allt!
Jag har tänkt att jag behöver något att se fram emot… Jag ska ju faktiskt till Irland med klassen i april. Men det hade inte riktigt den effekt jag tänkte mig… Jag blir bara påmind om att den resan är något treorna som nästan är färdiga med utbildningen gör… and down the rabbithole I go…
Samtidigt har jag inget annat att se fram emot just nu. Eftersom brandingenjörsmeckat är i mellanSverige så är avdelningarna här uppe små och man saknar kapacitet för att ta emot sommarpraktikanter. Det är en annan klump i magen. Det verkar mer och mer som att det inte finns möjlighet för mig att sommarjobba som brandingenjör min sista sommar vilket är mer regel än undantag att göra… Jag hänger upp mig så mycket på sånt. Ja, det behövs brandingenjörer. Vi behöver inte direkt oroa oss för att få jobb. Men jag vill inte få jobbet bara för att jag har rätt examen i en bransch där alla går åt. Jag vill ha någon konkurrenskraft alls om det skulle behövas…
Jag har börjat pula på ett projekt jag velat sjösätta sedan jag började. Eller… jag började formulera idén då. Nu ska jag nog fan göra något av det, och då lär det finnas betydligt mer att göra i sommar. Får jag till det kan det bli en ganska stor grej. Det är ingen liten idé egentligen. Men jag behöver en tydligare projektplan och idéformulering innan jag kan börja blanda in andra aktörer. Jag ska pyssla vidare med det där. Det är precis en sån där grej som tänder eld under röven på Becca. Kan vara bra just nu. Mera beast mode för att ta mig igenom! Det och Keshas senaste platta. <3 Det får nära mig just nu.
Ja! Jag tog ju en bild häromveckan på en av mina simuleringar… Den kan ni få smaska på medan jag varvar ner så jag får sova.
Idag skulle jag blivit hemma…
Det där med att inte hinna skriva färdigt inlägg är tydligen min nya grej. Det är ganska irriterande faktiskt. Det är torsdag-kväll nu liksom – jag började skriva i måndags…
——–
Idag är nog den sämsta måndagen på länge. Jag har knappt gjort någonting på hela dagen och det är bara lunch. Det är inget speciellt fel på dagen eller på mig, solen skiner rent av för omväxlings skull… Utöver att jag är helt sanslöst lat. Dagdrömmer som en besatt om att sy. Jag skulle blivit hemma och sytt idag. Då hade åtminstone något vettigt blivit gjort. Det är tur att eftermiddagen redan är uppstyrd så det inte blir helt bortkastad tid. Föreläsning och grupparbete står på schemat. Det känns galet att vi är halvvägs genom läsperioden och vi redan har lämnat in tre – nej fyra uppgifter, två quiz och haft en redovisning. Nu har vi två redovisningar kvar, tre inlämningar och en labb som mest blir informativ. Förra veckan var lite mellan inlämningar så jag hade världens problem med att fylla ut tiden nu när vi bara har en tenta att plugga till och det dessutom inte finns något material för att plugga till den tentan. Det är en hel historia för sig kan jag säga.
Men nu har jag tagit tag i en omtenta så det känns inte som att jag bara sitter av tid när det inte jobbas på en inlämningsuppgift. Det har jag inte råd att göra.
Lilla, älskade Lexie. Hon har så mycket personlighet och jag förstår inte var den får plats! Hon är kaxig och kan vara väldigt bestämd, när hon blir arg kan det flyga en arm. Men hon är också så sanslöst rar. Hon kramar och pussar och ber om gos jämt. Det är inte bara henne vi ska gosa med, vi ska gosa med Dadda och Voff Voff och Diddi, och de ska gosa med varandra. Hon är sin egen största hejjarklack! När vi inte kan hjälpa hör man henne hejja på sig själv; ”Du kan!” ”Hejja!” ”Kämpa!”. När hon lyckas kommer både applåder och ”Bravo!”. Hon ber om hjälp när hon behöver men ger ändå inte riktigt upp. Den där självkänslan! Som jag ska skydda den!
Dagens TED
Det bästa från dagens (veckans?) TED-paus. Här delar jag tankar, idéer, lösningar och funderingar som inspirerar och lär mig något nytt. Eller bara är fantastiskt underhållande! 😉 De flesta klippen är mellan 10-20 minuter långa – perfekt till kaffet!
Travel Gallery
What images describe you, define you, visualize your journey?
