Jag har aldrig haft det lätt vad gäller vänner.

Oavsett vilken krets har jag alltid känt att mina vänner betytt mer för mig än vad jag gjort för dem. Att någon skulle vilja vara vän med mig till att börja med har jag alltid haft svårt att tro och tyvärr är det något som hänger kvar än idag. Tyvärr är jag fullt införstådd med hur äckligt melodramatiskt det här låter – men tyvärr är det också så jag känt/känner. Tyvärr är det så jag fått lära mig att jag ska känna.

Jag tycker själv att jag beter mig och alltid har betett mig konstigt med kamrater och vänner, för jag har aldrig vetat hur jag skulle bete mig. Det är skrämmande få tillfällen då jag faktiskt kunnat slappna av tillräckligt mycket för att bara vara och skita i att sönderanalysera varenda steg jag tagit, varenda ord jag sagt.

Det faktum att jag samtidigt vetat hur stel och tillgjord jag måste ha verkat har ju inte direkt hjälpt.

Jag önskar att det var annorlunda, jag önskar att jag kunnat få ur mig allt det här tidigare så att de vänner jag faktiskt haft under åren hade vetat hur det stod till och kunnat vara till stöd innan jag sakta men säkert drev bort dem.

Alla verkar ha åtminstone en vän i sitt liv som skulle släppa allt ögonaböj för att vara där om man behövde hjälp, om livet blev svårt. Det är något som inte är mig förunnat – och det är något jag saknar att ha så fruktansvärt.

Det som är mig förunnat är att jag har hittat min stora kärlek – redan(!) – och det är inget jag tar för givet någonstans. Men likväl…det hade då varit alldeles för saligt att ha blott en sann vän som jag i vått och tort kunde veta alltid skulle vara där för mig.

Saker och ting blev inte direkt lättare när man började i gymnasiet och skulle försöka få nya vänner där. De tre åren var inte alltid helt lätta…och jag bär själv till stor del skulden för det.

Men det är kanske lättare att förstå om man har hela bakgrunden…

Allt var fint till en början – såvitt jag minns…

Vi bodde i Eslöv de första åren och därifrån har jag inte många minnen, de jag har är övervägande lyckliga så jag kan inte annat än anta att vi var lyckliga då. De bilder vi har från den tiden berättar samma sak.

Stoffe (Jag ber om ursäkt för att jag använder det namnet här, jag förstår och respekterar det faktum att du vill vara Kevin och att det andra namnet bara bär med sig skit för dig. Men för mig kommer du alltid att vara Stoffe, för namnet bär med sig något helt annat för mig…en kille som sket i vad andra sa och tyckte och älskade Grynets motto ”Ta Ingen Skit!” och var vän med allt och alla som var värda att vara vän med. Det är något jag ser upp till, för något så enkelt har jag aldrig lyckats med.) föddes nästan två år efter mig och när han var två började lägenheten bli för liten så vi flyttade ut till Marieholm. Härifrån har det bara gått utför.

När jag var sex föddes syrran, det är snart efter det då minnena blir allt mindre lyckliga.

Jag antar att det börjar i samband med de år då jag och Stoffe började skolan (han började ett år tidigt), det var då bråken började…eller rättare sagt så var det åtminstone då de började tränga in i min barnabubbla. Varje morgon innan vi gick ur bilen utanför skolan hälsade mamma av oss med ett ”…också säger ni inga dumheter i skolan…”.

Efter hand som man likt det barn man var försa sig då och då blev betydelsen av dessa ord allt tydligare; ”…säg nu inget om bråken hemma i skolan…”.

Det allra mest skrämmande med att vara barn och vara min mammas barn på samma gång var att man aldrig visste när man gjorde rätt och när man gjorde fel ty det skiftade från dag till dag beroende på hennes humör. Ibland kunde hon vråla och skrika över det faktum att vi skrattade och busade harmlöst med varandra på ovanvåningen och nästa dag kunde hon busa med oss…

Var vi mer högljudda såsom barn kan vara kunde vi – efter en av hennes episoder – önska att vi inte fanns, för grannarna kunde ju höra oss.

Att vara ute i trädgården och leka var uteslutet för då kunde grannarna se och höra oss, som om de aldrig hört hennes skrik(?).

Det värsta med mamma när hon blev riktigt arg var inte bara skrikandet och vrålandet och glåporden utan blickarna och tongångarna. Hon om någon kan konsten att döda med ögonen och tongångar och spydigheter och det var något hon utnyttjade var chans hon fick.

Vissa kvällar låg man som barn och grät och frågade Jesus vad man gjort för att få en så arg mamma.

Jag minns särskilt en gång i tredje eller fjärde klass (vi hade iaf fortfarande Cogi som lärare för de av er som minns) och varje vecka satte vi upp små pjäser i grupper. Det fick vara vad vi ville och det var något vi gjorde mest bara för skojs skull och för att vara kreativa.

På den här tiden var Sailor Moon det absolut häftigaste bland tjejerna och alla drömde om att få ”Rosen” (eller vad han nu än hette)  som pojkvän och just den här veckan var vi en grupp tjejer som skulle sjunga eller spela upp en scen eller något från Sailor Moon.

Vi skulle givetvis se ut som intergalaktiska superhjältinnor också så det var på med läppstift och nagellack och allt.

Jag hade så vansinnigt kul just då så jag körde ju med såsom man ska.

När skolan slutade den dagen kom jag på vad jag gjort och blev livrädd till den milda grad att jag blev hysterisk och Cogi fick ta hand om mig och skriva ut en lapp till min mamma. Jag hade nämligen målat naglarna röda(!) och jag var livrädd för att mamma skulle se detta när jag kom hem för om hon tyckte att jag gjort fel (vilket jag omöjligtvis kunde veta) så skulle den kommande månaden (om inte mer) bli ett rent helvete.

Jag minns att jag sa till Cogi att jag inte ville hem och det gick så långt att han i brevet skrev att det inte fanns någon anledning att bli arg hemma för att han hade tillåtit att  vi målade naglarna.

Nu fick jag mig en avhyvling när jag kom hem ändå – för genom att jag varit så livrädd hade jag antytt för andra vuxna att allt inte stod rätt till hemma och det var värre än att jag målat naglarna till att börja med.

Vid den här tiden hade bråken hemma eskalerat. När jag var mindre hade vi haft en stadig kontakt med den stora släkt jag faktiskt har, men efter hand som åren gick och morsans paranoida beteende blev värre genom att hon inbillade sig att alla ständigt var i komplott mot henne, alla konspirerade hela tiden mot henne och alla snackade hela tiden skit om henne blev kontakten bara glesare och glesare. Det är inte svårt att förstå att kontakten med släkten idag är så gott som obefintlig…jag undrar varför(?)….

Nu var det inte bara så att man skrek hemma utan nu började svordomarna och skällsorden flöda.

Jag vet inte om det finns något min pappa INTE blivit kallad, och då talar vi inte längre om oskyldiga saker som skitstövel och fanskap, vi talar om grova könsord på alla de olika språk och nyanser. Och det var inte så att hon viskade dem eller att hon valde att delge dessa tankar när vi inte var hemma..nej nej. Det här var saker som diskuterades vid matbordet. Och inte särskilt oväntat men likväl helt fruktansvärt nog snappade Veronica upp det här beteendet för säger mamma det till pappa när hon är sur så kan det inte vara så hemskt att jag inte kan säga det när jag är sur.

Jag kan låta er hållas vid att det finns vissa saker en förälder aldrig ska behöva höra från sina barn.

Farsan i sin tur var och är en sådan toffel så att han någonsin skulle säga något är helt uteslutet. Jag vet nog ingen mer konflikträdd människa någonstans. Istället byggde han upp det inom sig och när vi bad honom skänka fem minuter till oss istället för datorn blev det raserianfall på menyn istället.

Själv tror jag datorn blev hans frälsning för att det var det enda i hans liv han kände att han kunde kontrollera.

Men det blev också det enda han la tid på till slut. Han kom hem från jobbet gick innanför dörren och inom 15 sekunder var datorn påslagen och han höll på att logga in. Sedan tog han en paus för att äta varpå han återslöt sig till sitt himmelrike där han blev kvar resten av kvällen såvida det inte fanns ett program på TV han skulle tvinga sig till att se.

Sedan mamma spårade ur har vi inte haft varken en ordentlig mamma eller pappa ty han rymde bort. Man hade tur om man kunde få hans uppmärksamhet om det inte gällde ens dator.

Jag hade åtminstone mormor tills hon dog och med henne den lilla trygghet jag haft.

När det gäller vänner så var hon av någon jävla anledning på häxjakt. Ingen av oss fick någonsin tro att någon faktiskt ville vara vän med oss och alla utnyttjade oss alltid.

Orden ”Tror du verkligen att hon/han vill vara vän med dig?”, ”Hon/Han utnyttjar dig bara!”, osv. har klingat genom HELA barndomen och ända upp i tonåren.

Vissa skulle säga att det var här ens egna sunda förnuft skulle träda in och ta över. Jag kan tala om att liksom föräldrar lär en när det gäller läxor så är upprepningens kraft gränslös. Får man bara höra ett om och om och om igen….då blir det till slut sanning.

Det var aldrig så att andra var för dåliga för oss, som är rätt vanligt bland föräldrar, utan det var av någon anledning viktigt att vi förstod att VI var dåliga för andra.

Så när man faktiskt lyckades få fram en vänskap med någon i klassen ändå trots dessa omständigheter så skulle hon helt plötsligt predika alla denna människas fel för oss.

Allt som kunde göra att man tyckte mindre om den här människan påpekade hon…förlåt, felskrivning…hon påpekade det inte, hon gjorde det kristallklart. Och då ingen människa är perfekt blev det en hel jävla massa smutskastning.

Vi som redan hade tillräckligt svårt att få vänner skulle nu också tvingas att tycka illa om de vi faktiskt lyckades få…

Lärde jag mig något om smink eller pratade om pojkar på en övernattning hos en kompis så var min kompis bara en bimbo som inte var värd att umgås med för hon skulle bara distrahera mig från skolarbetet och göra så att jag hade sex. Vid den här tiden var vi 12-13 år.

När det var som värst med Stoffes vänner så var dom horor och slampor och bitchar och allt vad hon kunde komma på. Vi talar om 12-13-14-åriga barn!

Det var vid den här tiden som mammas paranoia utvecklades ytterliggare ty nu var pappa otrogen dessutom (enligt henne). Med allt som hade två ben och bröst.

För att nästa hemskhet ska förstås till fullo bör det tilläggas att mamma nu även utövade en fullständigt ruddikulös och absurd maktkamp mot pappa. Valde vi hans sida i en diskussion för att vi helt enkelt tyckte att han hade rätt så var vi inte värda att bli försörjda av henne. Då kunde vi ta vårt pick och pack och dra all världens väg med pappa för hon brydde sig inte.

Det räckte med att vi helt enkelt råkade gå närmre honom än henne ibland.

När jag var 13-14 och hamnade i kläm i en sådan här situation så hette det att jag var pappas älskarinna.

Min pappa hade sex med mig och därför stod jag på hans sida. Ibland skulle jag ha förfört honom och det var förklaringen till att han argumenterade mot henne just då.

Detta givetvis inte fullt såhär försiktigt formulerat…

Klassresan i nian var en rent chockartad upplevelse och jag har allt för få minnen från denna på grund av chocken.

Jag vet än idag inte om hon bara spelade för publiken eller vad men hon kramade mig(!). För första gången i mitt liv såvitt jag minns.

Jag har aldrig fått höra av min mamma att hon älskar mig, för det kan jag lova att jag hade kommit ihåg så ofta som älskvärda saker sagts(!).

Av farsan har jag bara först fått höra det nu i år, då han knappt träffar mig. Men så långt har vi inte kommit än.

Än idag kan jag ha dåligt samvete när jag ligger så sjuk att jag inte orkar upp ur sängen och inte ger mig till jobb eller skola ändå.

För vi har ALDRIG varit sjuka ”på riktigt” som barn. Låg vi inte halvdöda, kunde vi le åt något – så var vi inte sjuka. Då myglade vi bara. Då låtsades vi bara för att slippa simning eller skola. Och då fick man den specialbehandling som morsan bjöd på när hon bestämde sig för att man gjort något fel. I form av blickar, spydiga äckliga kommentarer och ren ondska.

När jag fick mitt första astmaanfall var även det något man inte kunde ta på allvar.

Jag har flera gånger fått så allvarliga anfall så att det har varit skönare att hålla andan än att andas, trots att man kände att det påverkade ens medvetande. Men det skulle inte tas på allvar ,nej nej.

Jag tror fortfarande inte att det är något hon tar på allvar, det är bara ytterligare en ursäkt jag kan använda mig av för att komma undan…

Vuxna har vid flera tillfällen frågat mig hur det kom sig att jag hade sådan insikt i vissa saker. Det ärliga svaret är att den insikten är dyrköpt och att det kan ifrågasättas hurivida den är värd det.

Orden ”Jag bryr mig inte!, gör vad du vill” osv. ska man inte behöva höra från sin mamma som ska älska en.

Så fort hon var det minsta på dåligt humör var det inte så att hon kunde unna sina barn att hålla det för sig själv eller prata med sin make. Nej.

Jag  skulle inte kunna räkna alla gånger man ställt henne en oskyldig fråga vid sådana tillfällen och fått just det att hon inte bryr sig till svar. Ibland släppte hon även ifrån sig ett ”…fråga din farsa.” som slut på den så flitigt använda frasen. Detta betydde något för det var aldrig pappa som tog några beslut hemma vad gäller något. Gjorde han det och det inte var som mamma ville ha det blev livet ett helvete, så han slutade ta beslut utan att trippelkolla med henne först – för säkerhets skull. Och så är det än idag.

I och med att detta blev ett etablerat tillvägagångssätt våra föräldrar emellan så var detta ytterliggare en pik om hur lite hon brydde sig.

Hösten 2008 föll jag pladask för någon. En 11 år äldre man som jag älskar över allt annat. Han är öm, älskvärd, god och den rättfärdigaste, underbaraste människa som finns. Det finns ingen tryggare plats på denna jord än i hans armar, inget ingjuter hopp och lugn såsom att se in i hans vackra blå ögon. Han skulle ge allt för att skydda de han älskar utan att tänka en sekund. Han viker sig dubbel för att hjälpa sina vänner och gör inte det för att få en tjänst utan för att det är en självklarhet för honom som vän. Han skänker sådan glädje och lycka som jag aldrig trott var möjlig. Han gör mig hel, vi är ett för alltid. Någon ålder existerar inte – det är bara vi.

Min mammas hjärna exploderade lite när detta inträffade.

Till en början kunde jag förstå oron, jag var trots allt faktiskt bara 18. Jag har full förståelse för precis hur okonventionellt vårt förhållande må verka för andra – men det i sig gör inte förhållandet till något fel. Men jag glömde tillfälligt bort att det var min mamma det handlade om, och inte någon annans. För den reaktion jag kunde ha förståelse för hos vilken mamma som helst, var inte den hon kom med.

Min syster som även hon haft Chrille som tränare fick omgående sluta träna Ju-Jutsu just bara för att han var tränare. Mamma dubbade honom ögonblickligen till antikrist; han hade hjärntvättat mig till att flytta in med honom och antastat mig och gud vet bara allt äckligt och vansinnigt hon tänkt.

Eftersom jag var syrrans simtränare och det bara därigenom fanns en risk för att syrran kunde stöta på Chrilles onda påverkan så kom hon allt mer sällan till simningen.

Min student är i mitt minne inte samma glädjefest som alla andras är för dem.

Efter utsläppet på min student (när jag väl letat fram den lilla del av min familj som faktiskt brydde sig ty de stod inte som alla andra med skylt och ”hurra”-rop och gratulerade mig) kom hon fram till mig räckte mig blommor, kramade mig och sa samtidigt spydigt och ondsint  ”Lycka till i livet, Rebecca” såsom bara hon kan. Hon hade lika gärna kunnat säga rakt ut att hon härmed tvättade sina händer från mig och min framtid.

När min gammelfarfar på 96-ish bast börjar prata med Chrille och de faktiskt har något gemensamt och kan konversera som vanliga människor kläcker hon ur sig där hon står och gömmer sig bakom min syster(!) ”Hur kan han prata med honom?! Vet han inte vem det är?!” om min gammelfarfar som står och pratar med Chrille.

Av ca. 80 inbjudna till min fest kom 10. Vi satt vid ett långbord och jag kunde genom mammas blick höra henne svära tyst när jag och Chrille satte oss mitt emot varandra  mitt i bordet. Detta innebar att hon inte kunde sitta så långt bort från honom som hon ville.

Istället satte hon sig så långt bort hon efter omständigheterna kunde komma och använde min syster som sköld inåt.

Pappa satte sig mitt emot henne. Hon sa inte ett jävla ord under hela middagen och pappa var fruktansvärt försiktig och såg till att inte skratta och ha kul för mycket för då skulle han få skit för det sen.

Jag har aldrig varit på en hemskare fest någonsin! Och det här skulle dessutom påstås vara i min ära, för min students skull.

Från det ögonblick jag kom ville jag bara därifrån. Jag mår illa bara av att tänka på det.

Studenten skulle liksom vara en stor grej i livet och den enda känsla jag har kvar av min student är ”jaha…var det allt?”.

I somras åkte jag förbi i Marieholm för att hämta några av mina saker som jag inte fått med mig innan, lite böcker och dylikt. Där i bland min tvärflöjt.

Dagen efter får jag ett sms av min lillasyster(!) i vilket det står att mamma kommer att polisanmäla mig om jag inte lämnar tillbaka flöjten som ”hon betalat” för!

Det finns inga fler tårar längre, allt min mamma har lämnat kvar är öken…

…och jag är trött…

…jag behöver veta att jag inte är hemsk och ond som inte vill veta av min mamma…

…jag behöver veta att det inte är fel att jag mår illa bara av tanken på att träffa henne…

…jag behöver veta att jag inte är som hon…

….jag behöver veta att jag inte är som min mamma…

…jag behöver veta att jag är bättre!