Min blogg
Studie-funderingar, Vardag, Äventyr och Motande av hjärnspöken
Dag 1
Jag måste! Jag bara måste! Jag har bestämt mig och nu fan blir det av. Mår alldeles för bra av att tänka på hur det skulle kunna vara för att låta det vara så här.
Bilden säger verkligen allt idag. Den är trist och tråkig, tung och dålig -och det är precis så det känns just nu.
Det är jobbigt är det, man inser inte hur pass man förstört sin hjärna förrän man ger sig på sånt här.
Men jag tror att jag har snubblat över en riktig pärla här – jag tror verkligen att det här kan bli bra. Tänk på målet bara. Fokusera på mig. Föreställ dig känslan av att vara i mål. Det finns inget svårt. Det finns bara utmaningar.
Det är kanske läge för en förklaring?
Jag skäms något så fruktansvärt för det här och det är så enormt svårt att skriva om och berätta om.
Hittills har jag inte riktigt lyckats få någon jag pratat med att förstå. Jag ska lära mig att älska mig själv för den jag är och inte sträva efter att vara någon annan.
Det ingen verkar förstå är att jag inte känner mig som mig själv så här, jag mår inte bra. Varför ska jag gilla läget och acceptera något som inte är jag vad gäller min fysik, när jag inte gör det vad gäller mina principer? Båda är delar av mig.
Det senaste året har stressen av allt gått mig åt huvudet och som resultat av det har jag tröst ätit, mycket. Jag måste tyvärr erkänna att jag alltid tänkt lite illa om folk som tröst ätit. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det och därför har jag viftat bort det som trams. Det är inget jag är stolt över men inte mindre sant för det.
Det är alldeles för ofta så – man nedvärderar saker och ting, tills man sitter i samma sits själv.
Jag gick upp ohälsosamt mycket i vikt på väldigt kort tid och sen stod jag där och visste varken ut eller in. Den instinktiva lösningen på problemet är att sluta äta helt. Men det går man inte ner i vikt av – tvärt om, man kan rent av gå upp i vikt av att äta för lite. Sen börjar man stressa över allt man äter istället – inte heller någon bra lösning. Återigen lyckades man göra något som fick rakt motsatt önskat resultat, i ren panik.
”Men det är väl inget att skämmas för!”
Jag skäms för att jag i mina ögon har skadat mig själv. I mina ögon har jag gjort mig själv illa. Jag får bara ett liv här på jorden, ett liv med min älskling. Och den lilla tid jag har här slösar jag bort genom att skada mig själv och få mig själv att må dåligt.
För inte mår man bra när man har ont i magen, när man inte får på sig sina kläder, när man mår fysiskt illa, när man inte orkar, när man får skav överallt, när kroppen bara protesterar och all annan sådan skit.
Jag påstår mig inte vara ful och morbidly obese som det så fint heter på engelska.
Men jag är verkligen inte frisk.
Så nu har jag gjort det – jag har gått med i Xtravaganza och jag tror jag har hittat helt rätt hjälp. Jag har gång på gång bevisat för mig själv att jag inte hanterar det här själv – och jag måste göra någonting. De har fyra hörnpelare (lite ironiskt att jag dras till föreningar med fyra hörnpelare 🙂 detsamma gällde ju LEL): Mental träning, Mental näring, God energi och Rörelseglädje.
Jag tror verkligen att det här är så rätt för mig! Jag får träna på att fokusera på mig (något jag knappt vet vad det är), jag får träna på att prioritera saker/aktiviteter som får mig att må bra. Jag får träna på att hitta mat som passar mig och återfinna glädjen jag alltid funnit i att röra på mig och vara igång.
Det handlar liksom inte om att pressa mig på pengar och få mig att leva resten av mitt liv på deras produkter. Det handlar om att jag ska nå mina mål, må bra och framför allt(!) fortsätta må bra även efter att jag nått mina mål.
Det känns bara så himla rätt!
Det är bara så himla tungt just nu till en början. Allra helst hade man ju velat slippa det här. Allra helst hade man inte försatt sig i den här situationen till att börja med.
Det hade varit helt underbart.
Jag vill bara må bra…
Det där med människor och människor…
<a title="<img src="https://farm6.static.flickr.com/5286/5303637201_27f63b742f.jpg" alt="
Varför är det sådan skillnad på människor? Jag menar, visst är det helt fantastisk att vi är olika. Men ibland hade det varit skönt om vi var åtminstone lite mer lika…
Ibland är det alldeles för jobbigt att vi människor är så fruktansvärt olika. Jag låtsas inte veta mer och tro mig kunna förstå allt – för det kan ingen. Men ibland önskar jag så hårt att jag kunde förstå.
Ibland känns det som att människan skulle verka så himla mycket bättre, bara man förstod.
Saker som är självklara för mig, tycker andra är ett brott mot deras rättigheter på något sätt.
Minns en gång jag skulle ta tåget från Lund till Malmö. Det är rusning, tåget var sent, människor var enormt stressade, och av någon anledning var det barnvagns rally på tåget just den dagen så tåget blev fullt – fort!
Precis i dörren stod det redan när tåget rullade in två killar i 20-års åldern och det var inte så att de flyttade på sig efter hand som tåget fylldes. Till slut var det så tätt att de stod och blockerade vägen in. Det fanns gott om plats för dem att flytta sig bakåt så att fler skulle kunna på. Då kommer en sista barnvagn som ska på och en man som ber dem flytta sig för mamman. Killarna tittar på honom och frågar varför(!). Mannen fattar först inte vad de sagt. När han ber dem flytta sig igen så att de ska kunna komma på så svarar de med att de minsann har rätt att stå där.
Sådana gånger blir jag förtvivlad på folk.
Hur i hela friden kan man motivera för sig själv att inte hjälpa någon annan, framför allt när det – som nu – inte kostar en själv någonting?
Hur kan det inte få en att må bättre att hjälpa någon?
När man sitter och tänker så slås man av att det faktiskt finns människor som hugger av varandra lemmar i terrorsyfte. Det finns människor som är villiga att göra precis vad som helst för pengar, oavsett vad det innebär för andra. Det finns människor som får glädje av att se andra lida. Det finns människor som verkligen bara ser till sig själva.
De existerar faktiskt också.
Har det med geografi att göra?
Blir alldeles förundrad när man reser runt i världen och blir bemött på helt olika sätt beroende på var man är. Kultur kallar folk det.
Hur kan det vara kultur att var otrevlig?
Bara här i lilla söta Sverige känner jag en enorm skillnad från plats till plats på hur folk är. Ska man ta hänsyn till andra människor när man flyttar så måste jag avråda starkt från att flytta till södra Sverige.
Visst finns det mycket vackert i södra Sverige och många bra människor. Men bemötandet är verkligen ett helt annat norrut (nu är norrut en enormt förenklad måttstock, för det är nog mer komplicerat än så egentligen. Men den fungerar för det är så man upplever det när man reser runt). Kan bara ta en så enkel sak som skolan som jämförelse.
Jag pluggade ju en termin på Campus i Helsingborg i för-fjol. Av LU fick jag ett litet vitt kuvert när jag blivit antagen, sen följde ett större kuvert med lite mer info om studierna och studentlivet – inget speciellt alls.
Väl på plats var informationen knapphändig och bemötandet allt utom varmt (Jag missade hela nollningen och allt för att det inte kom ut någon information om den, alls). Hela stämningen var så fruktansvärt uppdelad, stram och spänd. Det var verkligen inte kul.
Så kommer man till Jönköping!
De skickade ut vykort till os under sommaren, när man fick info-kuvertet var det packat med allt mellan himmel och jord. Allt för att man skulle känna sig önskad – och om man gjorde! 🙂
Det gjorde mig riktigt glad och bekräftade att jag valt rätt. För här har vi en högskola som verkligen tar hand om sina studenter. Det må verka som en ganska stor slutsats utifrån så lite. Men samtidigt är det det lilla extra som faktiskt betyder något.
Och människorna då?! Så förbannat trevliga rent ut sagt. Att man ska vara trevlig och hjälpas åt och vara snäll är helt plötsligt en självklarhet igen. Känner mig så himla mycket mer hemma här.
Nu sitter jag i Mullsjö och väntar på att Chrille ska komma med lasset.
Det är så enormt skönt att äntligen vara uppe och kunna bygga upp ett riktigt liv, ett ordentligt liv. Kunna engagera mig i saker, skolaktiviteter, körer, träning och börja SJUNGA IGEN!
Tror inte någon riktigt kan förstå hur jag saknat det. Jag vill bara sjunga och hälla ur mig känslor över hela världen, för det finns alldeles för många av dem inom mig nu. Gråta ut ton efter ton högt för alla att höra.
Få känna den där underbara, prislösa känslan av befrielse som bara finns när jag sjunger.
Längtar efter så mycket just nu. Vill bara leva.
Om skönhet…
Två femåriga flickor. Den ena vinner, den andra förlorar. Tolv år senare har vinnaren gått vidare och lever ett helt ”normalt” liv. Förloraren – försöker fortfarande vinna.
I dagarna läste jag en slående krönika av Anna Hellstam om skönhet och kvinnors skyldighet att vara vackra. Liksom henne är jag av uppfattningen att skönhet återfinns i det okonstlade. Skönhet stöter man oftast på när man söker det som minst. Skönhet uppnår man oftast när man försöker som minst.
Senare såg jag en dokumentär av Jane Treays på samma ämne och jag lämnades med blandade intryck.
1995 gjorde hon filmen ”Painted Babies” där hon träffade två fem-åriga flickor som deltog i skönhetstävlingar för barn. Filmen följde båda flickorna och deras familjer genom en sådan, där den ena flickan vann och den andra kom på tredjeplats. Den ena familjen lämnade tävlingen i lycka och den andra i stor besvikelse. Tolv år sedan återvände Treays för att se vad som hänt flickorna sedan dess och var de hamnat i livet efter skönhetstävlingarna.
Livet har en lustigt förmåga att skapa sin egen ironi ibland.
År 2007 studerar vinnaren på hög nivå, har jobb på ett kafé och framför allt så har hon slutat med skönhetstävlingarna. Hon har inte satt sin fot på en tävling sedan hon var sju år gammal och lever samma liv som resten av hennes jämnåriga vänner.
Förloraren studerar även hon, men hon har inte slutat tävla. Hos henne ligger fokus fortfarande på att vinna skönhetstävlingar.
Ingen av dom säger att de någonsin blivit tvingade att tävla, båda säger att de alltid älskat det medan de hållit på. Det blir intressant när man tittar närmre på familjerna. Vinnaren är uppväxt i en stabil kärnfamilj som stöttat henne genom allt.
Förlorarens föräldrar skilde sig under hennes barndom och hon bor med sin ensamstående mamma och fem syskon. Pappan har hon inte sett på över två år. Hennes mormor har en alldeles speciell nyckelroll i familjen, och hon är driften bakom skönhetstävlandet. Hon tvekar inte en sekund när hon talar om att hon vill att hennes barnbarn ska vinna så att hon kan få bilen som delas ut som pris. Prispengarna på 10 000 dollar är inte heller en dålig morot – för mormor.
Flickorna är idag friska och ser ut att vara relativt lyckliga och vanliga. Och så länge de själva är övertygade om att de deltagit frivilligt och funnit nöje och glädje i tävlingarna kan jag inte se något direkt fel i att de deltar. De har bägge två idag ett ”sunt” förhållande till skönhet och skönhetsideal (utifrån det man får veta). Bägge två är fysiskt sunda, har ett sunt förhållande till kosmetika (vad man kan se). Framför allt kan man se ett mått av självinsikt. Båda kan se tillbaka på sig själva kritiskt och se hur de har vuxit och granska sig kritiskt, inom rimliga gränser givetvis.
Mer störande är däremot hur familjen skamlöst utnyttjar flickorna. Att de utnyttjar sina femåriga döttrar för att vinna bilar och stora vinstsummor hymlas det inte om.
Deras syn på flickorna är inte heller helt frisk.
Man strävar efter att föreviga ett mänskligt tillstånd som inte existerar.
Det förefaller uppenbart när man tittar på tävlingen att målet är att få flickorna att se precis likadana ut genom alla år.
Förloraren som man får se både före och efter bilder på ser precis likadan ut på båda bilderna. Man sminkar dessa flickor till oigenkännlighet både som tonåringar och som barn. Den enda skillnad på en flicka som är fem och en flicka som är 17 är att hon är längre och har byst när hon är 17.
Övertygelsen om att man ska se ut på ett visst sätt tar sin tydligaste form här, där man fullständigt förvränger människans naturliga utseende för att uppnå ett visst utseende. Här handlar det inte heller om vuxna människor som genomgår plastikkirurgi utan små barn så unga som 18 månader. Dessa barn överöser man med smink och annan kosmetika för att de ska passa en oerhört specifik mall.
Vad säger inte detta om synen på skönhet?
Jag ser en negativ association som följer med ordet skönhet idag. Något jag tycker är oerhört synd, för skönhet i sin sanna form är prislös och unik. Att skönhet blivit fult för att människans syn på skönhet är förvrängd är enormt synd. Man går så långt för att passa in i en viss mall och undertiden täcker man över och gömmer den naturliga skönhet som funnits där hela tiden.
Jag tror på skönhet som kommer till naturligt. Det är då skönheten är sann och vacker. Varför är det egentligen så viktigt för oss kvinnor att ha en åsikt om vår egen skönhet/brist på skönhet? Varför räcker det inte bara att veta att man mår bra (förutsatt att man gör det)?
Varför är det tillräckligt för en man? Jag är inte särskilt feministisk av mig (i dagens betydelse) men frågan har relevans.
Om ändå skönhet bara kunde få vara, och vi bara leva.
Det finns inget vackrare än när skönhet bara får komma till av sig självt, oavsett form.
Dagens TED
Det bästa från dagens (veckans?) TED-paus. Här delar jag tankar, idéer, lösningar och funderingar som inspirerar och lär mig något nytt. Eller bara är fantastiskt underhållande! 😉 De flesta klippen är mellan 10-20 minuter långa – perfekt till kaffet!
Travel Gallery
What images describe you, define you, visualize your journey?
