Min blogg

Galet, härligt råskratt är där alldeles för lite av i vardagen och ikväll fick vi tillskott av det. I massor!

Var riktigt härligt att sitta ihop och njuta av en rolig film ikväll. Det behövdes verkligen, det har varit några tunga dagar här hemma. Det behövs lite råbarnslig glädje lite då och då om än för något så smått som en film. Det gör verkligen så mycket att sitta och skratta tillsammans. Jag älskar verkligen min lilla familj så vansinnigt mycket! Min knäppis björn till hund och min alldeles tokige fästman.

Det är inte mycket som är ”rätt” med oss och jag älskar det. Vi kan åka ut en helg till valfritt befolkat område med målet att ”jäklas med folk”. Tror inte någon riktigt kan förstå – en och annan kanske tar illa vid sig (tråkmåns!)  – men jag älskar det. Jag älskar hur vi läser varandras tankar och är precis lika tokiga och apgarvar åt samma saker.  Han är underbar och bäst och ärlig och rättvis och hederlig och den mest godhjärtade människa som finns! Jag älskar min knäppa översöta familj!

Jag tar inte något för givet längre, inte för en sekund. Familj och vänner som sviker, situationer som inte varar, saker/människor som bara försvinner är alltför vanligt i mitt liv. Kanske har jag mig själv att skylla – det är säkert så. Det är oftast så med problem – det största är det som ligger närmst. Kan omöjligt komma på ett generellt skäl till att det alltid skulle vara mitt fel. Men jag vet inte – av någon anledning känns det så nära till hands att skylla på mig själv. Sant eller ej så känns det oftast som att det är mitt fel att saker går åt helvete.

I vilket fall så gör detta att jag värdesätter allt så himla mycket högre. Det kan av någon outgrundlig anledning vara borta imorgon – så det gäller att njuta medan man kan. Att ta vara på det som finns medan det finns. Jag älskar varje minut med min familj – min alldeles egna.

Men det innebär också att jag tyvärr inte blir förvånad när det väl försvinner. Jag blir inte förvånad när människor sviker eller förlorar intresse. Jag chockas inte av något för jag väntar mig allt. Jag går halvt om halvt och väntar på den dagen då människan av någon anledning avskyr mig eller inte vill ha med mig att göra eller inte står ut med mig längre eller bara drar sig undan. Jag litar inte på att någon ska orka bli kvar. Jag litar helt enkelt inte på människor längre, inte när det gäller att finnas där för mig iaf – inte när det gäller att stå ut med mig i det långa loppet. Har allt för många gånger fått bevisat att det inte är en prioritet hos folk. Och när de väl gör det, när de väl försvinner så var det ju väntat. Jag har värdesatt tiden innan dess enormt och har många fina minnen, men det tar alltid slut.

Jag försöker och vill normalt se allt så ljust och positivt som det bara går – för mig utstrålar det styrka att kunna sprida glädje även när det är tungt. (Märk väl skillnaden på att sprida glädje och att låtsas som om ingenting är fel.) Men jag har aldrig påstått att jag är perfekt eller att jag inte trillar dit själv samt att det skulle vara mindre avskyvärt för att det är mig det handlar om. Man kan se det lite som en yrkesskada. Jag hatar att vara så här melodramatisk. Det är verkligen ingen egenskap jag tycker särskilt mycket om(!). Men så sant som det var att man kan vänja sig vid positiva saker så kan man vänja sig vid negativa.

För att knyta ihop den berömda säcken och bryta den kvävande melodramatiken måste jag få konstatera att ovanstående ordbajs inte för en sekund gäller min fästman. Han är den enda människan i hela mitt liv som verkligen funnits där för mig genom allt och stöttat mig oavsett vad. När det gäller honom har jag inga tvivel. När det gäller honom är tilliten fullständig. Utan att ens anstränga sig har han gjort sig förtjänt av den. Kanske är det jag som har för höga krav på alla andra för att de ska förtjäna min tillit. Så är det säkert, antagligen. Har antagligen inte skrivit något alls här som verkar vettigt eller sammanhängande.

Men det är lite så min hjärna funkar – den är osammanhängande och inte det minsta vettig hälften av tiden. Ska man känna mig är det en bra utgångspunkt att veta det till att börja med. Det är inte ett optimalt tillstånd men jag tänker inte förändra mig för att tillfredsställa någon annan eller för att någon annan vill ha sin omgivning på ett visst sätt. Då får ni väl utesluta mig från er omgivning om det skulle vara så – jag är allt för van… Nu får det faktiskt vara nog med melodramatik och pessimism för en kväll, tycker inte om det – alls. Ska ägna mig åt mer positiva saker istället.   Jag älskar att du älskar mig – trots alla mina brister!