Min blogg
Studie-funderingar, Vardag, Äventyr och Motande av hjärnspöken
Hej fredag!
…och hej insuttna studieplats! Ja, det är väl nästan hejdå så här dags. Klockan är nästan 15 och jag ska strax promenera ner till hörnan på huset och hämta Lexies. Det är SÅ jäkla snajsigt!
Strax över tio timmar spenderade jag i den här stolen igår. Det riktigt effektiva arbetet kom till först de sista fem (vilket jag är tveksam till hur nöjd jag är med) men det blev mycket gjort på det stora hela ändå. Jag tycker om att sitta här. Jag kan sitta och titta på träden när jag tänker och det är inte så stökigt här. Eftermiddagar och morgnar är det knappt någon här alls. Igår kväll var jag nästan sist härifrån. Strax efter 18.30 checkade jag ut. Hade en datorlabb att göra så det vara bara att sitta. Den skulle egentligen vara mellan 16.30-18 men vid 14-tiden blev jag less på att bara sitta och plugga planlöst för att göra bort tid så jag drog ner Minitab (statistisk programvara i vilken vi gör våra datorlabbar) som jag visste att det fanns gratisversion till och bara gjorde den här istället. Det är inte filosofi direkt. Men så passade jag på att få gjort det mesta på rapporten när jag ändå satt och då tappade jag tiden lite. Helt plötsligt var jag övertygad om att jag hade schematid till 18.30 och att det var det Chrille räknade med och sekunden efteråt var klockan typ 18.40 och jag reste mig ur stolen.
Då var det gode segt kan jag säga och jag var lagom pepp på att äntligen få komma hem. Jag hann precis busa lite med Lexie innan hon skulle sova. <3 Älskade unge! Hon fick ett sånt rus när jag kom hem. Hur kan hon älska mig så mycket!?
Ikväll ska vi handla och sen blir det nog faktiskt bara myskväll i rusket. Chrille sa något om vin och film. Yasspleasemorethankyou!
Så ska jag träna också. Höftpass idag och sen ska jag slänga in en extra löprunda imorgon bitti för nu börjar det vara frustrerande långt mellan löprundorna trots att jag just nu förbättrar tiden varje gång jag springer. Eller ja, mellan första och sista är det långt. Sen mellan sista och första är det regel bara en dag och det känns ganska perfekt. Jag hinner börja känna i kroppen att det var längesedan jag sprang och ju längre tid det går mellan desto tyngre blir nästa pass. Den känslan liksom. Om det alls går att förstå vad jag menar.
Okeeeej, jag hann visst inte publicera. Nu är klockan 22.13 och vi har haft pizzakväll, sett på The Circle och ätit chips och druckit vin, och jag har inte hunnit träna. Klockrent! Men mysigt! 🙂
Nu ska vi mysa en stund till. Lexie har redan hunnit vakna tokledsen en gång så vi får se hur natten blir. Sen imorgon ska vi på kalas. Det ska bli reuligt! Pusselismask for now! 🙂
Verkligheten man kommer stå inför…
Igår hade vi första föreläsningen i Branddynamiken och vilken föreläsning sen! En av våra föreläsare, och examinator tillika, heter Björn Karlsson. Han är rutinerad brandingenjör med en Ph.D. i FSE i bagagen och råkar idag vara general direktör för myndigheten för byggnadsverk på Island. Titlarna i sig är ju häftiga, men inte alls det jag vill åt. Han är nog den största guldgruva av kunskap jag någonsin haft möjlighet att lära av och jag är så jäkla taggad!
Bättre insikt i utmaningarna vi kan tänkas möta vet jag inte om vi hade kunnat få. Bilden beskriver en del av dem tyvärr alltför väl. En stor del av utmaningarna han möter uppstår pga politiskt spel. Någon (ofta i opposition) hittar något byggnadstekniskt att klaga över och det blir hans uppgift som brandingenjör att först undersöka om det är ett problem till att börja med och sedan försöka hitta en lösning. Med alla tekniska lösningar i samhället accepterar vi ju vissa risker. Det ska vara lagom roligt att vara tvungen att stå där inför media och försöka förklara att risken någon av politiska skäl blåst upp inte är större än andra risker vi accepterar dagligen och att lösningen därför är godtagbar. Ja, vi accepterar den här extremt lilla risken för dödsfall med den här lösningen. Det finns även en risk att planet störtar varje gång det går ner för landning – det finns precis hur många saker som helst som kan gå fel. Men vi accepterar risken för att den är så liten. Därför accepterar vi även den ännu mindre risken som följer av den här lösningen. Han har faktiskt fått frågan ”Så, du menar att du vill döda x människor?” av reportrar. För det var ju precis det han stod och sa…
Jag tror det kommer vara så otroligt lärorikt att ha honom som föreläsare och lärare. Det här kommer bli asnajs!
Idag är jag trött och har pluggdag. Dålig kombo känner jag. Får inget gjort. Sitter här istället liksom. Behöver börja läsa i den nya fina boken nu… Om jag bara hade kunnat sluta gäspa…
Haha! Lexie är så söt de morgnar hon hinner vakna före oss. Då kommer hon instapplande till oss bra precis samtidigt som min klocka ringer, går fram till mig, tittar på mig där jag ligger och säger ”Hej!” på det där sättet som att hon har hur mycket som helst att berätta och inte vet var hon ska börja…xD Hon är SÅ stor! Jag fattar inte. Men det väntar jag mig inte att jag någonsin kommer. På bara några veckor så kan vi helt plötsligt typ prata med henne. Vi får inte så mycket förståeligt till svar men hon har börjat säga ja (och tacka gudarna för det!!), hon förstår när vi frågar henne något och vi kan be henne göra saker. Bara sådär hips vips. Hon klättrar upp och sätter sig på sin TrippTrapp när hon ska dricka, dricker, ställer tillbaka glaset och klättrar ner igen. Vi var lite taktiska och började köra blöjfria eftermiddagar här under månaden hon var hemma och det har gått skitbra. Det har varit några olyckor, men det är man ju dum om man inte räknar med. Men alltsomoftast sätter hon sig på pottan själv när hon är kissig. Senaste veckan har vi börjat märka att det är betydligt mindre kiss i blöjorna också. Så nu känner jag att vi ska lära henne ta av sig byxorna. Hon får av sig tröjan, jackan, till och med skorna, men byxorna tror jag knappt att hon försökt ta av någon gång. Det ska vi lära henne så att hon får ännu lite mer frihet, och se till att ta av blöjan direkt när vi kommer hem. Jag och Chrille ska ju inte vara hennes bromsklossar, verkligen inte! Jag sa faktiskt till på förskolan nu när terminen började att de gärna fick låta henne gå på toa med de andra barnen när de ändå var i svängen. Så får hon rutin på att kissa på toa/potta där med. Haha! Maria sa rent av att hon skulle rycka blöjan om hon märker att den är torr mycket framöver. Modigt! 😀
Vi får se vart det barkar. Jag vill ju inte hetsa fram något. För det blir bajs det med, bokstavligen. Att gå på dass ska inte vara något prestationsladdat. Men samtidigt vore det bra för hennes skull om hon blev blöjfri så tidigt som möjligt. Det blir ju inte lättare med åldern direkt. Haha! Jag minns mina gamla treåringar. De hade ALDRIG tid att gå på toa. Tänk att försöka potträna en sån treåring. Ne, det får gärna fastna nu. Vi försöker nog ta det ganska lugnt och inte stressa men uppmuntra försiktigt. Det är ju ingen panik. Det kommer ju. Ska bara bli spännande att se hur det utvecklas nu när hon får vara utan mer och mer. All utveckling just nu verkar komma från ingenstans. Hips vips. ”Rätt vad det är så går hon” skrev jag vid något tillfälle. Jepp. Rätt vad det är kom och gick. Hon går, springer, hoppar, dansar, klättrar…fort, fortare, fortast! Det är ingen hejd. Hips vips kommer hon att vara… stor.
Mitt lilla hjärta. <3
Jag skulle vilja sparka er i röven…
…ni alla jävla röster som förminskar mig. Ni som bor i mitt huvud och får mig att känna att jag inte kan, att jag inte är värd, att jag inte duger. Trots att jag vet att jag kan. Jag hör er skratta åt mig när jag springer, när jag pluggar, när jag försöker vara en bra partner, en bra mamma, en stark kvinna. Håll käften!
Jag sprang 4x(100m+1 km) i lördags. Igår (måndag) sprang jag 2x(100m+2km) och det var ASLÄTT! Jag hade kramp i vaden sista 1.5 km så jag fick ligga på och piska lite, bråka lite med mig själv. Men det var inte svårt (måste bli bättre på att dricka när jag är i skolan!). Bra precis samtidigt som det började göra ont så kände jag efter flåset och jag var knappt andfådd. Hade det inte varit för krampen hade jag nog fått öka tempot faktiskt för att få ut ordentligt av passet. Kände mig så jävla arg när jag kom fram. Arg och kick-ass. Arg på alla jävla onödiga röster jag har i huvudet som jag inte valt att ha där. Jag hör fortfarande hennes röst i huvudet som säger all den där jävla skiten som om hon satt bredvid mig. Jämt.
Oftast är det bara brus, ibland tar den över mig helt och hållet utan att jag ens märker det. Osäkraste, veligaste människan på jorden som inte vet vad hon vill helt oavsett hur många gånger du frågar.
Dö röst-jävlar!
Av någon anledning har jag så gränslöst mycket lättare att ge dem på käften när jag ska använda kroppen än när jag ska använda huvudet. Jag undrar just när jag ska säga stopp. Din tid att få mig att känna mig dum i huvudet är förbi. Du får inte mer av min självkänsla. Du får inte mer av mig. Jag vill inte ha dig här, försvinn… Jag önskar att det funkade så.
Idag rider jag på den där ilskan känner jag. Jag är inte sur. Jag är ganska glad faktiskt, jag såg en ekorre nyss…xD Men jag är rasande, på omständigheternas oundviklighet. Jag saknar att sparka skiten ur en mits. Jag skulle kunna springa den där halvmilen nu känns det som.
Jag har gråtit färdigt över det här för länge sedan kan jag känna. Det finns inga fler tårar att ge. Det är vad det är nu. Men det betyder inte att att det som är slutat påverka mig. Det som är och det som varit. Och det kommer komma fler tårar ändå. Det har det redan gjort trots att jag trott att det inte fanns fler.
Lexie var fyra månader tror jag. Vi höll på att planera hennes dop. Hon låg och sov och mitt i kaoset tog tanken bara över mig. Vad fan är det jag fött in henne i?! Jag kunde inte riktigt andas en stund där. Blod är skit.
Den där famnen ni söker när allt går åt helvete. Den har varit min taggtråd. Den finns inte för mig. Mina vänner är min familj. Mina vänner är min dotters familj. Det gör mig så outgrundligt förtvivlad och lycklig på samma gång. För vilka vänner det är! Och så älskad hon är! Jag hajjar till lite varje gång ni plockar upp henne för att NI vill vara med henne och inte för att AVLASTA mig eller Chrille. Hon är inte bara era vänners barn, hon är ER Lexie! Som jag älskar er för det! <3
Gud som jag vill skydda henne från rösterna! Gud vad jag önskar att jag slapp dem helt och hållet!
Idag regnar det och blåser och jag myser järnet faktiskt. Det är den enda stora nackdelen med vår lägenhet nu. Jag saknar den där skogsdungen utanför fönstret. Träden och buskarna och horisonten och himlen alldeles inpå. Inte bortanför de där husen… Jag vill kunna vara som nu, med träd och buskar och vind och regn alldeles intill mig. Det saknar jag faktiskt, att känna naturen inpå.
Nu ska jag fortsätta matstata. Det är himla knöligt och man måste verkligen hålla tungan i rätt mun, så det ska jag göra nu. Rösterna till trots!
Dagens TED
Det bästa från dagens (veckans?) TED-paus. Här delar jag tankar, idéer, lösningar och funderingar som inspirerar och lär mig något nytt. Eller bara är fantastiskt underhållande! 😉 De flesta klippen är mellan 10-20 minuter långa – perfekt till kaffet!
Travel Gallery
What images describe you, define you, visualize your journey?
