Min blogg
Studie-funderingar, Vardag, Äventyr och Motande av hjärnspöken
Jag vet inte ens vad jag ska kalla det här…
…det är nerver hela dan nu! Hela veckan! Med extra smältost på. Jag är konstant nervös nu. Precis. Hela. Tiden.
Jag har mycket kvar men det är samtidigt så nära att jag kan känna smaken. Nu ska jag liksom börja visa att jag kan något. Att jag är brandingenjör? Jag har fortfarande en del tentor som släpar som jag betar av efter hand. Men det stora, det väsentliga, det brandingenjörsmässiga – det är snart klart. I en av kurserna vi läser nu upprättar vi brandskyddsdokumentationer, gör riskbedömningar på objekt, gör brandsimuleringar (som ligger och jobbar i DAGAR på datorn)… Jag sitter och gör saker som… som jag faktiskt kommer få betalt för snart. Det är skitspännande! Det vi gör nu känns så himla bra!
Men jag är så jävla rädd! Inget jobb jag någonsin haft har krävt att jag kunnat något. Väktarutbildningen fick jag efter att jag blivit anställd då företaget stod för den. Värdjobbet baserades förvisso helt på personlig lämplighet. Men det fanns inga som helst krav på att man kunde något speciellt. Arbetsgivaren har alltid lärt mig det jag behövt veta. Det enda jag behövt göra egentligen har varit att sätta intervjun. Jag tror inte jag har varit på en intervju där jag inte fått jobbet sen, haha! Men som sagt. Det har inte funnits något särskilt kunskapskrav alls. Men nu…
Nu är hela grejen att jag ska kunna något alldeles speciellt.
Det är så jävla läskigt! Kan jag verkligen något? Jomen det gör jag ju. Jag hade inte blivit godkänd annars. Jag dras bara konstant med känslan att jag vill kunna det ännu bättre men saknar tid för att verkligen grotta ner mig så mycket som jag hade velat. I typ allt. Men det är stört – jag kan fortfarande sitta med kursare och känna mig så himla rådum. Som ett tåg hette det ja… Jag var dum som ett tåg men jag skulle få mvg på provet. Gaaah! Som att jag på något vis är för dum för det här trots att vi alla läst och blivit godkänd i samma saker.
Jag skulle behöva en sådan brutal exorcism för de här satans spökena låter mig inte vara. Jag motar 10 bara för att upptäcka att de ynglat av sig…
Men det finns en annan känsla också som får det att gå runt. Jag är så JÄVLA pepp! Jag tror det läcker lite för mycket när jag träffar arbetsgivare… (A) 😛 Men jag är så jävla pepp! Så, SÅ, SÅ! Jag kan inte bärga mig! Jag sneglar på BBRen som ligger bredvid mig och känner ”YASS!”. Less do diiis!
I helgen fick jag ha sydag med Lina och fick klart tröjan jag bara hann klippa ut sist. Sen fick Lexie sin födelsedagspresent också! Bästa tant Lina! <3 Den här veckan är så jäkla bra! Det är fullt ös, men det håller. Igårkväll blev jag paniktrött en sväng, men annars rullar det bara. Hoppas nåt fastnar också! 🙂
Vecka tre…
Det där hann jag visst inte heller skriva klart. Det går bra för mig. På det tredje ska det ske! Ja, det visade sig iaf att det nog inte var kräksjuka ändå. Hon kräktes en enda gång på 56 timmar. Sedan kräktes hon igen. Två gånger på en halvtimme och sen inget mer. Pigg och glad på dagarna, full i bus. Vi åkte faktiskt in med henne till vårdcentralen eftersom hennes aptit var så pass påverkad och vi ville veta varför hon kräktes. Det kan ha varit UVI verkade det som. Det är tydligen inte helt ovanligt att tjejer kräks när de får det. Det verkar vara det mest sannolika just nu.
Men det här innebär att vi har varit hemma hela veckan. Chrille var sjuk, Lexie i karantän och mamman fick exakt nada gjort. Bra första vecka. :/ Har haft lite oro i kroppen inför imorgon som om jag missat mängder. Men nu börjar jag känna mig pepp igen istället. Det är ju spännande grejer vi pysslar med! Hoppas jag bara inte känner mig alltför förvirrad imorgon. Äh! So what om jag ligger lite efter?! Det löser jag!
Imorgon har jag min första riktiga vardag 2018. Känns bra att säga vecka fyra…xD.
Nu ska jag försöka få med mig Chrille från datorn så vi kan ha lite soffmys innan vi behöver krypa ner. Jag har bestämt att jag vill kunna ha morgonkaffe hemma innan vi åker i hyfsad lugn och ro. Det blir så segstartat väl på skolan om man inte fått den där lilla lugna stunden. Men då måste jag faktiskt stiga upp lite tidigare. Små förändringar gör mycket för det stora hela sägs det. Det låter bra. 🙂
——————————-
Jag hann alltså inte ens skriva klart… Det säger allt…xD I måndags – när jag skrev det – så kräktes Lexie i bilen på vägen hem. Så. Jävla. Perfekt.
Det har funnits noll tid att skriva! Det är så trist.
Förra veckan hade jag tenta-vecka och i lördags firade vi äntligen Lexie i uppehållet mellan sjukdomar. Idag är Chrille sjuk och jag och Lexie kör solo. Var inställd på att det kunde bli ganska mysigt. Vi hade bilen och skulle liksom kunna mysbusa sådär som vi brukar. Men icket! Hon vaknade glad. Men från det att jag steg upp ur sängen bråkade hon om allt. ALLT! Inte kläder, inte kissa, inte förskola, inte skor, inte komma, inte sitta, inte stå, inte klä på sig, inte klä av sig, inte kramas, inte sitta själv. Sen kommer vi ut genom dörren – sena som fan efter allt tjafs. DÅ – är hon hipp som happ helt magiskt glad som en lärka. Whaaat?! Whyyyyyy!? Älskade barn.
Nu börjar en ny läsperiod och med den pirret som alltid infinner sig när en ny kurs börjar. I regel har jag alldeles för höga förväntningar. Jag föreställer mig alltid engagerande föreläsningar om detta jättespännande ämne från människor som vill lära. Jag lyckas alltid glömma att de flesta av våra lärare/handledare/etc. gör det för att de måste. De är docenter/forskare etc. som har det som ett krav i sin tjänst. Så gott som ingen är pedagog. Så jag har ju blivit besviken några gånger. Men nu senaste halvåret, lite mer rent av, har det kompenserats av att vi faktiskt läser saker som stämmer även i verkligheten och inte bara i teorin eller inom väldigt begränsade ramar. Saker som faktiskt är relevanta för vårt yrkesliv – känns det som.
Min lilla två-åring…
Härom månaden pratade vi med någon om något och någon kallade Lexie för en ett-åring. ”Hon är ett…” hörde jag och min hjärna fick krupp. Lexie 12 månader och Lexie 20 månader var ju två HELT olika individer. Framför allt så var hon ju mer bebis när hon var 12 och vid 20 inte alls. Hur stor skillnad som helst ju! Det går ju inte att säga att hon är ett!? Hon kröp ju fortfarande då, hon räknade inte till tio, hon sa inga meningar, hon visste väl knappt egentligen vad orden hon faktiskt kunde säga betydde, hennes koordination var natt och dag från vad den är nu… Innan förstod jag inte det där med att räkna månader efter att barnet fyllt ett år. Nu förstår jag. Det är enorm skillnad mellan 15 och 19 månader! Nu har inte vi räknat slaviskt och firat varje månad som vi kunde innan hon fyllde ett, men det har känts heltokigt när folk har kallat henne för ett-åring. Tänk dig hur stött en tolv-åring blir när de blir kallade för åtta. Lite så, haha! Till på köpet har vi knappt använt en enda blöja dagtid sedan vi kom hem. Egentligen skulle hon nog kunna vara utan på natten också men nu när vi varit lediga har hon vaknat före oss på morgonen och hon kommer inte på själv att sätta sig på pottan när hon är nyvaken. Men trots blöjan har hon varit snabb på ”kissa” när hon väl kommit bort till oss och då har blöjan oftast varit torr. Sååå… nu när vardagen kör igång så! Jag och Chrille ska ju inte vara det som håller tillbaka henne! Ska säga till på förskolan att det kan köra igång på riktigt nu också. Hon har ju gått runt med torr blöja även där större delen av hösten eftersom hon gått på toa med de andra barnen. ”Hennes” fröken var ju pepp på att börja redan då. Visst händer det olyckor och visst kommer de att hända ett tag till. Men under tiden blir hon bättre och bättre på att säga till och känna efter. Det är faktiskt inte värre än att bara byta kläder just där och då. Hon verkar dessutom mer än redo för det, hon vill inte ens kissa i blöjan om kvällarna när hon ska sova. Har hon blöja på dagtid vill hon aldrig använda den. Hon drar i den och säger ”kissa, kissa”. Hon är så galet stor! Jao fatta nt!
Idag fyller hon år och blev väckt med sång och paket för första gången imorse. Hon verkade tokdigga det! Hon fick två stjärtlappar, ett pussel/memory-spel och världens finaste memory med bilder på hela familjen Lundgren/Damberg-Hedberg! <3 Så himla fint! Hennes spontana reaktion när vi öppnade lådan var ”wOW”. Win! 🙂 Sen ska hon få några böcker på engelska också – så fort de behagar dyka upp…
Jag hade tänkt att vi skulle hitta på något medan pappan jobbar nu på dagen men jag har fått ta del av hans fina bacill och till på köpet knappt sovit på grund av hans hemska hosta som aldrig vill försvinna, och trots tidig väckning har Lexie inte sovit nu på dagen. Nu har jag bäddat ner henne i sin fåtölj framför Fixies så hon i alla fall vilar en stund så hon kan få ha en bra och glad dag, även om den kanske inte blir så händelsefull. Vi får se vad vi orkar helt enkelt. Imorgon är det tillbaka till skolan för oss bägge. DET har jag inte fattat än. Men det ska bli skönt att komma igång med vardag igen. Först då kommer det kännas som att det nya året har börjat på riktigt, det brukar också vara först då jag börjar ta tag i saker – och mig själv – ordentligt. Det är fan inte bra att vara ledig för länge… 😛 Jag hoppas bara inte att det blir något mer av den här förkylningen jag börjat få. Skulle passa skitdåligt att vara sjuk en till tentaperiod!
Nu ska jag ta och hänga tvätt så får vi se om vi hittar på något mer i eftermiddag. Under tiden ska jag försöka smälta att jag är mamma till en två-årig tjej och inte en bebis… *hejja mig!*
Dagens TED
Det bästa från dagens (veckans?) TED-paus. Här delar jag tankar, idéer, lösningar och funderingar som inspirerar och lär mig något nytt. Eller bara är fantastiskt underhållande! 😉 De flesta klippen är mellan 10-20 minuter långa – perfekt till kaffet!
Travel Gallery
What images describe you, define you, visualize your journey?
