Min blogg

… Vi har förresten slutat amma. Bara sådär. Sedan… Fan jag kommer knappt ihåg! What?! Två veckor sedan igår vill jag säga, eller är det tre? Att jag inte skrev ner det! Vafan?! 

Jag är stolt. Kan man säga så? Eller nöjd? Stolt eller nöjd över att jag orkade, eller lyckades?. Nästan 16 månader var ingen lek alltid. På slutet var det ju mest för hennes skull, även om det så klart var mysigt ibland, att bara få ha henne sådär nära och sådär liten. Men jag höll ut för det skulle inte vara för alltid och när det tog slut skulle det kännas kort, kort, kort. Och slut skulle det vara helt hipp som happ. Jag ville unna henne det där hon älskade så mycket under den korta tid hon skulle vilja. För det är ju så kort tid. Mitt mål(?) – om jag ens kan kalla det för mål – var ju att finnas för henne. Amma så länge hon fick något av det och ville och jag inte blev inlagd på psyket. Typ. Framför allt ville jag inte att varken hon eller jag skulle styras utifrån. Av vad andra tycker är ”rätt tid”. Det är jag nöjd med att jag höll hårt i. 

Slut var det, verkligen hipp som happ. 

Hon vaknade en natt, var ledsen, men ville bara inte tutta. Det var ju lite av en pärs i sig. Jaha! Vad gör vi nu? Typ. Men det gick ju bra.

Just nu är hon ganska mysig om nätterna faktiskt. Chrille söver henne nästan oftare än jag nu och hon vinkar och säger ”hejdå” när de går in i sovrummet. Sen brukar hon vakna mitt i natten och vilja komma. Hon brukar kunna vara ganska arg där men så kryper hon ur famnen på mig och ner mellan oss och där somnar hon, bara sådär. Oftast sover hon ganska… rättvänt(?), men sen vissa nätter alltså! När hon prompt ska ligga tvärs över sängen med fötterna och/eller huvudet under någon av oss. Så flyttar man efter för man kan ju inte ligga PÅ henne och hips vips ligger man knappt i sängen längre… 😛

Vi försökte ju tvinga fram något där när jag hade så ont och det blev ju verkligen kaos. Både i henne och i mig. Så sket jag i det och höll ut istället och nu har det liksom bara hänt. Smärtfritt. Jag kan knappt tro att vi inte ammar längre. Det känns skönt och konstigt och… konstigt. Och lite sorgligt. Vårt alldeles egna speciella band är liksom borta. För att bli ersatt av ett annat så klart. Men det är ändå något som är borta liksom. Min lilla skrutta. Hon är så stor. Jag försökte aldrig riktigt föreställa mig den här kärleken innan för jag visste att det inte gick. Men jag hade aldrig kunnat drömma! Vilken fullkomligen skräckinjagande och underbar kärlek! Jag förstår inte var lyckan kom ifrån. De är verkligen så mycket mer än jag någonsin kunnat drömma de där två! <3

Min träningsglädje blev förresten kortvarig. Jag började ha ont i knäna redan under passen förra veckan. I lördags var det dags för 100+200 och det gick skitbra. Jag orkade utan några som helst större problem… Om man då bortser för att jag fick bråka med mig själv hela vägen i mål för att jag hade så satans ont i knäna. I måndags fick jag åka hem på dagen och sitta med värmepaket på benen hela dagen för att lindra. Idag har det börjat kännas bättre. Jag är fortfarande lite halvt småhalt på båda sidor stundtals men det är bättre. Men frustrationen nu är maxad. Jag har börjat träna och det går bra, och så händer det här. Det verkar inte som att något är trasigt, frågan är bara vad det är jag gjort fel då för att få så himla ont. ÄR jag för tung? Har jag för lite kläder på för lederna? Behöver jag knäskydd? För säkerhets skull har jag bokat tid hos sjukgymnasten på fredag. Känns dumt att åka dit först efter att knäna har packat ihop – om det är det som är på g. Det går ju så mycket bättre än jag trodde och jag vill verkligen att det här ska fungera nu!