Min blogg
Studie-funderingar, Vardag, Äventyr och Motande av hjärnspöken
Det är kaos just nu…
De här kurserna.. Ja, framför allt den ena – Ow Majj GAWD! Det är så sanslöst dåligt så jag vet inte ens var jag har huvudet själv just nu. Det känns inte som att vi har tid att andas. Jag vet inte när jag ska ha tid att höra av mig och visa att jag lever.
Det är fullt upp bara med att hålla koll på vad som ska göras och när. Hur vet vi knappt för uppgifterna i den ena kursen är så brutalt dåligt anvisade.
Men. Jag lever. Jag andas djupt. Mycket positivt mantrande nu. Annars går det inte.
A two-year-old with a hellcrafted ragestorm!
Satan! Så arg man kan bli! När man är så liten!
Helvetets gap öppnar sig genom den där lilla, söta munnen och man får parera eldarna som slickar efter en så att trumhinnorna inte blir svedda… xD
Läggningarna på dagen just nu alltså… Hon provar en ny grej. Den DÄR grejen… Att skrika… Yay. Tidigare har hon provat det där med att kissa trehundra gånger för att slippa sova och det gick ju dåligt. Sen var hon väääääldigt törstig där ett tag. Efter det så ville hon läsa femhundratusen böcker. Inget har fungerat, för sova har hon ju fått göra ändå. Så nu provar vi det här antar jag. Hoppas att hon upptäcker att det inte funkar lite fortare den här gången… Hon är rolig för hon går verkligen igenom något slags sorgearbete. Först blir hon jättejättejätte arg och skriker så hårt att jag blir lite smått förvånad att det inte trillar ut en tegelsten ur henne varje gång. Sen blir hon så fruktansvärt ledsen och tröttheten börjar göra sig påmind. Efter det ska hon alltid göra ett sista försök att förhandla sig ur sovandet med kissning eller massa böcker. Men när det är gjort, när hon har fått läsa en bok och kissat, då är det som att acceptansen bara sköljer över henne samtidigt som den sista energin rinner ur. Då somnar hon bara. Sådär.
Lexies four stages of going to sleep… Hahaha!
Hon pratar så mycket nu. Man missar lätt att hon faktiskt gör sig förstådd i.o.m. att hon fortfarande pratar lika mycket rappakalja. Mycket snack ur den där. Härom dagen berättade hon för första gången vad hon gjort på förskolan. Hon hade bajsat och det var skönt. Hon har förstått konceptet ”många” vilket förvånade mig. Det fick henne att verka så himla stor. Hon ÄR så himla stor. På kvällarna ska hon natta oss innan hon går och lägger sig. Då springer hon in i vårt sovrum och tänder en ljusslinga vi har – för så gör vi ju hos henne. Vi tänder ju hennes ljusslinga och sedan läser vi någon bok. Så då måste hon göra detsamma för oss.
Just nu ”älskar” hon väldigt mycket. Hon kan tala om för oss att hon vill ha något genom att säga ”jag älskar den”. Sen att vi smått förlorar förståndet när vi frågar vad ”den” är för femtioelfte gången och får samma svar… Det är ovidkommande.
I veckan drog jag ut hennes växasäng också. SÅ stor är hon. Ja! Har jag förresten sagt att hon bajsar som ett normalt barn nu? Hon sitter t.o.m. och skrattar när hon bajsar. Förstår ni?! Hon spräckte ett blodkärl i näsan så hårt hon tryckte nu sist hon blev förstoppad, hon fick ny medicin och nu SKRATTAR hon när det kommer bajs. För det är lite roligt?! Alltså mitt hjärta! <3 Pottan använder vi så gott som inte alls. Den står mest på hennes rum ifall hon behöver vaknar på kvällen och behöver gå. Men den kan vi nog gömma undan för det händer aldrig.
Nu borde vi få en kallelse när som helst till sjukhuset för att följa upp. Det har varit en sådan oerhörd klump i magen under allt det här. Vi har inte fått någon uppföljning från vården. Att hon är ett magbarn och att det betyder olika behandling för så gott som varje barn – det får vi ju köpa. Men att leka försökskanin på vårt barn helt utan vårdens råd har känts helt knäppt. Nu kommer vi få uppföljning och kunna prat regelbundet med någon som kan det här. Det känns himla bra faktiskt.
Nej, nu måste jag ta och väcka mitt lilla monster. Det känns himla konstigt. Så mycket jobb för att få ner henne och så ska jag bryta det. Men hon kan inte sova så länge hon vill, då blir det kaos sen. 😛
Jag tänkte att vi ska passa på att hämta min cykel som övervintrat hos päronen sen. Det kommer hon tycka om! 🙂 Hon har tjatat om sin cykelhjälm i flera veckor nu.
Fyra dagar i Dublin
WowWowWowWow!
Vilken resa!
04.00 steg jag upp i onsdags för att hinna till flyget. Vi landade i Dublin strax före 12 lokal tid och tog oss in till hotellet. Efter mat och fri lek i några timmar så hade vi bokat in oss på Guinness Storehouse och skulle gå rundtur. Vilket ställe! Någon där vet vad de pysslar med på riktigt. Den fria ölen man fick högt upp i utkikstornet med utsikt över hela Dublin gjorde inte heller ont… 😉 Inte långt ifrån hotellet hittade vi sen ett litet hamburgerställe som verkligen inte väntat sig ett sällskap på 11 pers. Vilka hjältar! Alla fick det de ville ha, samtidigt, med samma standard – asgott! Sen fick vi vara publik till ett hederligt irländskt brawl utanför dörrarna… Det vara bara en handfull inblandade men mycket drama ändå, lite sådär lagom onyktert.
På torsdagen åkte vi buss ut till räddningstjänstens träningscenter. Vilket ställe! Paul – som ledde oss runt – satt inne på ett helt liv av erfarenheter och kunskap och var inte blyg för att dela med sig. De hade tapetserat väggarna med bilder från räddningstjänstens historia och han kunde dra berättelsen bakom varenda en utan att behöva tänka efter. Som om han varit där, trots att han inte ens var född. Det kändes som en sådan ynnest att få träffa någon som han. Och han var inte högfärdig eller egotrippad det minsta. En riktigt go gubbe med så mycket att berätta. En av de andra brandmännen vi stötte på i farten sa skämtsamt att inte ens med all tid i världen hade vi hunnit ställa alla frågor som Paul kunde svara på. Jag tror det låg mer sanning i det än Paul ville medge. 🙂
Det är så mycket de gör som vi inte gör – som verkade så självklart. Jag vet inte hur många gånger vi gick frågande från ett stopp och undrade för oss själva varför vi inte gör likadant.
Men den starkaste insikten från besöket var också den mest smärtsamma. Det är sådan sanslös skillnad på hur vi värderar vårt brandförsvar. Här läggs det ner deltidsstationer på löpande band och heltidsstationer skärs ner. Av ekonomiska skäl sägs det, men det är ju bara en prioriteringsfråga. Vet ni hur lång tid det tar innan räddningstjänsten är på plats hos er där ni bor? Ni vet att ert hus inte är byggt för att stå längre än att ni hinner utrymma? 15 minuters brand. Det är vad villor byggs för som standard – och det är idag. Ert hus är inte byggt för att stå kvar efter brand. Vet ni det? Vet ni hur räddningstjänst prioriteras där ni bor? Hur prioriterar ni själva att få räddning om något händer?
Trenden i oroväckande stora delar av Sverige är nämligen nedprioritering. Det tar pengar och resurser och det händer ju aldrig något som påverkar hela samhället på en gång. Men vem utbildar era barn i brandsäkerhet? Vem hjälper till vid översvämningar och oväder? Bilolyckor? Vem tillser de offentliga byggnader ni rör er i och säkerställer att de är säkra att vistas i?
Det gjorde bara ont att se vilka resurser de har tillgång till där och hur det bidrar till nyttan de kan göra, när man samtidigt visste hur det ser ut här där räddningstjänsten alltför ofta förväntas klara sig på minsta möjliga.
Det blev en himla tankeställare.
Mer fri lek.
På kvällen blev vi utbjudna av Brandkonsulten som varje år sponsrar vår examensresa med en middag. VD’n och en av kontorscheferna flög över för att äta med oss. Det var himlans trevligt! Stället! Maten! Drycken…! Och sällskapet! Det var väldans informativt. Vi fick möjlighet att grilla dem lite och de bad oss om feedback på vad vi prioriterar hos en arbetsgivare. Efter middagen blev det utgång till berömda Tempel Bar. Trångt, kladdiga golv och packat med folk. Men så himla härlig stämning och live-band därtill i äkta irländsk stil! Vid 03-tiden kom vi tillbaka till hotellet… Jag tror aldrig att jag har varit ute så sent i mitt liv…tror jag…pinsam bekännelse… 😛 Men vi hade himla, himla roligt!
På fredagen var vi en smula…sletna(?)… Som tur var behövde vi inte vara på räddningstjänstens HQ förrän 11.30. De flesta av oss var dock uppe före 08 ändå. Måste vara något fel på oss…
Besöket där var också himla bra! De släppte t.o.m in oss i ledningscentralen under förutsättning att vi var tysta. Det var så himla häftigt att se operatörerna jobba! Vilka hjältar! Vilket jobb de gör! I Irland måste man nämligen skicka ambulans när någon ber om den. Oavsett varför. Det var lite speciellt. De åker ju på rätt mycket skit på grund av det. Man får bara hoppas att det aldrig går ut över någon som faktiskt behöver dem. De har ju så klart ett prioriteringssystem precis som vi, men är det mycket så finns ju risken. I slutet av rundturen satte vi oss ner och bara delade erfarenheter över en kopp te. När vi skulle gå vidare och se det sista ljöd larmet och det var vår värd som behövde rycka. Så vi fick jaga honom nerför trappen och så visade han oss ut lite fort innan han rusade till bilen. Lite hastigt och lustigt men vi var bara glada över hur generösa de varit.
Sen delade vi upp oss och drog på lunch och fri lek. Vi hade bestämt att vi ville äta middag ihop sista kvällen. Vi hamnade lustigt nog på The Guinness Storehouse Restaurant. Så. Jäkla. Gott! Där dansade de riverdance på baren, hade liveband och stället var så, så najs! Haha! Sen blev det lite tokigt – några bestämde att det vore skitkul att hitta en karaoke-bar och det lät ju kul så jag var på. Stället vi hamnade på visade sig inte ha karaoke den kvällen. Google is our friend – noooot! Jag hittade ett ställe som skulle ligga 4-5 kvarter bort. För det första visade det sig vara en kinesisk karaoke restaurang! xD Hahahahaha! Det hade kunnat bli hur asroligt som helst… Tyvärr så var det stängt. Tur att det var varmt ute. Vi promenerade tillbaka och kände nu att vi varit lite väl aktiva och att det gått alldeles för lång tid sedan senaste ölen. Första stället vi hittade var en asnajs bar i fyra-fem plan strukturerat i halvplan. Så det blev ändå lite sådär typiskt trångt och mysigt som det ska vara. Inga stora, öppna, ekande ytor liksom. Där kände vi oss nödgade att prova något så inbjudande som The Swedish Mule; en drink med vodka, ginger ale och lime. Den var riktigt farlig! Hade lika gärna kunnat vara sprite liksom… Men vi förstod för allt i världen varför de inte kunde komma på ett mer lockande namn om de nu skulle fresta med något skandinaviskt. 😛
På lördagen… ja, på lördagen flög vi hem. 🙂
Sen fick vi en dag ihop hemma. I måndags var det Chrilles tur att flyga, men bara till Stockholm. Lite tokigt schema just den här månaden – vad ska jag säga… det är väl livet som jet-seters… 😛 Lexie verkade tycka att det var lite jobbigt i måndagskväll. Hon verkade lite förvirrad där när hon skulle sova, var det mamma eller pappa som var hemma?…typ. Annars har det gått bra. Eftersom Chrille flugit så har vi ju bilen och det är aaaaasnajs! Vardagen kan rulla på som vanligt eftersom vi är hemma vanliga tider och middagen blir inte sen eller något sånt tjaffs.
Den nya inspirationen har gett mig lite ny fart i röven. Javisstja! HAhahahaha! Jag fick en femma i brandutsatta konstruktionselement! Hur roligt är inte det! Jag var helt övertygad om att det blivit fel när jag först såg det – men nu är det fan inlagt i registerutdraget och poängen är räknade…. Så jävla sjukt på ren svenska! Jag har normalt inga sådana ambitioner – med Lexie och allt vill jag inte hoppas på det. För min egen skull. Mitt mål är att bli godkänd och att kunna innehållet. Den extra stressen behöver jag inte. Så det här var en sjuk bonus. Riktigt sjuk!
Den här veckan rivstartade jag med att dra igång ett projekt för barnen i stan som jag funderat på i flera år. Det kändes läge att sluta fundera och göra’t! Jag har fått med mig en aktör vars hjälp kommer vara så avgörande för hur lyckat det blir. Nu väntar jag på svar på resten. Det är två till som jag verkligen måste få med på tåget för att det ska bli något vettigt av det. Men tänk så häftigt om jag får till det!
Varje barn vi når ut till är ett barn vi slipper rycka ut till.
Jag är aspepp!
Samtidigt har jag börjat dra i exjobbstrådar. Har fått en himla fin kontakt med Brandskyddsföreningens f.d. kommunikationschef. Vi har så lika tankegångar så jag blir alldeles till mig. Hon med bonusen av en *smula* mer erfarenhet och kunskap – det här kan bli så jäkla bra om jag lyckas formulera en vettig frågeställning av problemet. Jag har tänkt att jag ska ta mig ut till några vårdboenden för att få prata med de som bor där för att hjälpa mig samla mina tankar. Jag förväntar mig inget specifikt resultat. Jag tänker att det skulle kunna leda till något och om inte annat ge mig kött på benen så då är det fett värt.
Just nu har vi två väldigt samhällsvetenskapliga kurser; Distribuerat beslutsfattande och Samhällets planering för risker och kriser. Jag gillar sådana kurser, att vrida och vända på beteenden och orsaker. En stor del av den första kursen är dessutom kulturmöten, himla spännande!
Nej, nu ska jag läsa klart en himla lång text om hur man sätter upp lednings- och kommunikationscenter vid katastrofer- typ… Författarna har varit himla förtjusta i att förkorta precis allt så den är lite bökig att läsa.. 😛
Här kommer lite Dublinbilder. De får vara självförklarande 🙂
Dagens TED
Det bästa från dagens (veckans?) TED-paus. Här delar jag tankar, idéer, lösningar och funderingar som inspirerar och lär mig något nytt. Eller bara är fantastiskt underhållande! 😉 De flesta klippen är mellan 10-20 minuter långa – perfekt till kaffet!
Travel Gallery
What images describe you, define you, visualize your journey?
