Om skönhet…
Två femåriga flickor. Den ena vinner, den andra förlorar. Tolv år senare har vinnaren gått vidare och lever ett helt ”normalt” liv. Förloraren – försöker fortfarande vinna.
I dagarna läste jag en slående krönika av Anna Hellstam om skönhet och kvinnors skyldighet att vara vackra. Liksom henne är jag av uppfattningen att skönhet återfinns i det okonstlade. Skönhet stöter man oftast på när man söker det som minst. Skönhet uppnår man oftast när man försöker som minst.
Senare såg jag en dokumentär av Jane Treays på samma ämne och jag lämnades med blandade intryck.
1995 gjorde hon filmen ”Painted Babies” där hon träffade två fem-åriga flickor som deltog i skönhetstävlingar för barn. Filmen följde båda flickorna och deras familjer genom en sådan, där den ena flickan vann och den andra kom på tredjeplats. Den ena familjen lämnade tävlingen i lycka och den andra i stor besvikelse. Tolv år sedan återvände Treays för att se vad som hänt flickorna sedan dess och var de hamnat i livet efter skönhetstävlingarna.
Livet har en lustigt förmåga att skapa sin egen ironi ibland.
År 2007 studerar vinnaren på hög nivå, har jobb på ett kafé och framför allt så har hon slutat med skönhetstävlingarna. Hon har inte satt sin fot på en tävling sedan hon var sju år gammal och lever samma liv som resten av hennes jämnåriga vänner.
Förloraren studerar även hon, men hon har inte slutat tävla. Hos henne ligger fokus fortfarande på att vinna skönhetstävlingar.
Ingen av dom säger att de någonsin blivit tvingade att tävla, båda säger att de alltid älskat det medan de hållit på. Det blir intressant när man tittar närmre på familjerna. Vinnaren är uppväxt i en stabil kärnfamilj som stöttat henne genom allt.
Förlorarens föräldrar skilde sig under hennes barndom och hon bor med sin ensamstående mamma och fem syskon. Pappan har hon inte sett på över två år. Hennes mormor har en alldeles speciell nyckelroll i familjen, och hon är driften bakom skönhetstävlandet. Hon tvekar inte en sekund när hon talar om att hon vill att hennes barnbarn ska vinna så att hon kan få bilen som delas ut som pris. Prispengarna på 10 000 dollar är inte heller en dålig morot – för mormor.
Flickorna är idag friska och ser ut att vara relativt lyckliga och vanliga. Och så länge de själva är övertygade om att de deltagit frivilligt och funnit nöje och glädje i tävlingarna kan jag inte se något direkt fel i att de deltar. De har bägge två idag ett ”sunt” förhållande till skönhet och skönhetsideal (utifrån det man får veta). Bägge två är fysiskt sunda, har ett sunt förhållande till kosmetika (vad man kan se). Framför allt kan man se ett mått av självinsikt. Båda kan se tillbaka på sig själva kritiskt och se hur de har vuxit och granska sig kritiskt, inom rimliga gränser givetvis.
Mer störande är däremot hur familjen skamlöst utnyttjar flickorna. Att de utnyttjar sina femåriga döttrar för att vinna bilar och stora vinstsummor hymlas det inte om.
Deras syn på flickorna är inte heller helt frisk.
Man strävar efter att föreviga ett mänskligt tillstånd som inte existerar.
Det förefaller uppenbart när man tittar på tävlingen att målet är att få flickorna att se precis likadana ut genom alla år.
Förloraren som man får se både före och efter bilder på ser precis likadan ut på båda bilderna. Man sminkar dessa flickor till oigenkännlighet både som tonåringar och som barn. Den enda skillnad på en flicka som är fem och en flicka som är 17 är att hon är längre och har byst när hon är 17.
Övertygelsen om att man ska se ut på ett visst sätt tar sin tydligaste form här, där man fullständigt förvränger människans naturliga utseende för att uppnå ett visst utseende. Här handlar det inte heller om vuxna människor som genomgår plastikkirurgi utan små barn så unga som 18 månader. Dessa barn överöser man med smink och annan kosmetika för att de ska passa en oerhört specifik mall.
Vad säger inte detta om synen på skönhet?
Jag ser en negativ association som följer med ordet skönhet idag. Något jag tycker är oerhört synd, för skönhet i sin sanna form är prislös och unik. Att skönhet blivit fult för att människans syn på skönhet är förvrängd är enormt synd. Man går så långt för att passa in i en viss mall och undertiden täcker man över och gömmer den naturliga skönhet som funnits där hela tiden.
Jag tror på skönhet som kommer till naturligt. Det är då skönheten är sann och vacker. Varför är det egentligen så viktigt för oss kvinnor att ha en åsikt om vår egen skönhet/brist på skönhet? Varför räcker det inte bara att veta att man mår bra (förutsatt att man gör det)?
Varför är det tillräckligt för en man? Jag är inte särskilt feministisk av mig (i dagens betydelse) men frågan har relevans.
Om ändå skönhet bara kunde få vara, och vi bara leva.
Det finns inget vackrare än när skönhet bara får komma till av sig självt, oavsett form.
