Min blogg

Jag vet inte exakt vad det är jag behöver…
Jag vet vad jag vill nå – åtminstone på ett ungefär… För exakt blir det ju aldrig ändå.

Men jag vet inte vad jag behöver för att ta mig dit.
Jag vill sluta vara rädd för min mamma. Hon är knappt en del av mitt liv längre – så varför fortsätta vara rädd?
Jag vill kunna vara tillfreds med beslutet att hålla henne ute när jag vet att alternativet enbart får mig att må dåligt…

Jag vill sluta skydda mig från saker som hände för länge sedan och som inte händer längre. Jag vill sluta vara så defensiv. Jag vill sluta styras av demoner som – trots att jag aldrig fick en chans att besegra dem – faktiskt är borta. Demoner som ofta inte ens fanns på riktigt utan bara var saker jag fick lära mig ”att man skulle vara rädd för”. En irrationell hjärnas maniska påhitt.
Jag vill sluta låtsas som att jag vet och faktiskt få veta.
Jag är rakryggad och stark. Men jag vill våga visa när jag är ett vrak och svag.
Jag vill sluta hoppas att folk ska se något jag inte visar och komma till stöd – och istället faktiskt visa hur det står till och våga be om stöd.

Jag vill våga lita på att det hade kommit någon då…

Jag vill våga prata om det som är viktigt och underbart för mig utan att känna mig ifrågasatt eller angripen, förhören slutade för länge sedan.
Jag vill känna att andra tror på det jag säger och sluta inbilla mig att folk i hemlighet misstror allt jag säger. Jag vill själv tro på det jag säger, det finns ingen anledning att göra annat – egentligen…
Jag vill slippa ha dåligt samvete för allt! Allt är inte mitt fel!!
Och vissa saker är inte värda ångesten – det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk!

Jag vill gråta! Jag vill våga gråta!

Jag vill inte behöva oroa mig för huruvida folk ser mig eller bara en manifestation av alla mina försvar.

Jag är så mycket mer än det här.

Men hur i hela friden når jag fram?
Hur ändrar man det man visar utan att ändra på sig själv?
Hur gör jag något åt mina onödiga försvar när de är så otroligt många och så otroligt starka?
Försvar jag numera sätter in rent instinktivt…

Jag vill ju visa så mycket mer, för jag är så mycket mer!

Jag vill kunna ta det lugnt och inte vilja så mycket på så kort tid att jag får panik.

Jag städade ur mitt gamla skrivbord idag. Det har förblitt helt orört de senaste tre åren och man har bara lassat på saker ovanpå saker. Jag har inte haft motivation till att göra det hittills men idag blev jag bara tvärless.
Satt i köket och hörde hur morsan gick på lillsyrran och spred en sådan fruktansvärt negativ energi kring sig och var bar tvungen att komma undan. Tänkte först att jag skulle få någonstans att ta vägen – någonstans att gömma mig – om jag städade ur rummet. Så skulle jag slippa sitta i köket mitt i allt stök och all skit hela tiden.
Men när jag började så blev det något helt annat. Det var så underbart skönt att jag önskar att det inte tagit slut så fort. Jag slängde ALLT! Jag tittade knappt på hälften. Sparade några få guldkorn som det här brevet tex.

’

Ett brev vi skrev i ettan till våra äldre jag. Sånt är prislöst! =)

Jag slet åt mig saker och pressade ner i påsar, länsade allt. Det var helt underbart att få kasta all skit som var så inpräglad med hur dåligt jag mådde vid tillfället då jag fick det eller använde det.
Hittade flera påbörjade dagböcker men läste bara lite ur ett anteckningsblock jag använt på semester. Ville helt ärligt inte se mer. Jag skrev helt hemska saker om mig själv!

Gick och önskade att mamma och pappa skulle skilja sig och fortsatte spinna vidare och anklagade mig själv för att deras äktenskap var så dåligt och att allt var mitt fel och att det skulle bli så mycket bättre för dem om jag försvann. Jag skrev att jag var otacksam och äcklig och bortskämd och hemsk och självisk som ville komma undan. Som ville få må bra. Som ville slippa fångenskapen – för det var så jag såg mitt liv… Fångenskap. Och jag äcklade mig själv för att jag ville bort.

Det kändes som att jag återigen gjorde en höna av en fjäder. För jag hade faktiskt tak över huvudet och mat på matbordet och två föräldrar och hus och kläder. Jag äcklade mig själv som ville bort från detta för jag fick alltid höra hur det var att inte ha något – något mamma tog varje chans hon fick att påminna oss om. Så jag struntade i att jag mådde så dåligt att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Jag struntade i att jag var så olycklig att jag kunde sitta på mitt rum och gråta, bara för att. Jag struntade i att jag blev illa behandlad. Jag struntade i att jag kände mig så förtvivlat ensam och övergiven av allt och alla.

För jag hade tak och mat och kläder och värme och jag kunde ha haft det så mycket värre… ”Var tacksam för det du har…” Även om det förgör dig.

Det var så underbart frigörande!

Jag slet ner från väggar, krynklade ihop papper, tryckte och tryckte ner i påsar.

Bort med skiten!

Men ja, jag känner mig fortfarande övergiven. Av så många. Och en stor majoritet försvann medan jag fortfarande var barn, när jag räknade med dem. Och jag har aldrig fått veta varför. Jag kan förstå varför det blir som det blir med min mamma i bilden. Men jag är inte min mamma, jag var då bara ett barn, en flicka.

Familj som alltid funnits där och brytt sig om mig och mina syskon bara drog sig undan…från oss också.
Människor som jag högaktade helt vansinnigt mycket och älskade att vara med – bara försvann.

Jag kan intellektualisera det hela och förstå att den gifte sig och fick barn och jobb och hade därför inte tid. Och den flyttade, och den gick vidare i livet, och den gjorde nåt annat viktigt. En annan tappade man kontakten med för ett tag.

Alla gick vidare med sina liv och fick prioritera om. Jag kan förstå det – rent intellektuellt.

Men det får inte känslorna att försvinna. Det får mig inte att känslomässigt komma över varför jag aldrig tycktes vara en prioritet för någon.

Det är såpass att jag numera tar för givet att jag inte är det – för någon.
När människa efter människa går vidare med sina liv och drar det viktigaste nära intill sig och jag inte är en del av det, gång på gång på gång…
Jag som liten flicka hanterade inte det särskilt väl, särskilt när jag inte var en prioritet hos mina egna föräldrar. Jo, när jag var drömbarnet. DÅ fick jag mina 15 minutes of parents, knappt.

Det här är så fruktansvärt svårt för mig att skriva om. Så otroligt fruktansvärt. Inte för att det är tungt känslomässigt – det är det förvisso, men känslomässigt är det egentligen bara skönt att äntligen få/kunna visa upp allt – nej, det är för att jag minut för minut måste påminna mig själv om att det faktiskt hänt. Om att jag inte sitter och ljuger. Om att jag inte sitter och hittar på eller överdriver. Jag kan inte riktigt ta mig själv på allvar – jag har orkat livet genom att inte tänka allt för mycket på det här, alls. Och nu när jag gör det känns allt bara så overkligt. Jag kan inte fatta att det faktiskt hänt…
Det hjälper att läsa det min bror skrivit. Han är så underbart orädd och jag påminns om hur fruktansvärt det var att växa upp i det här huset. Om att man inte måste vara tacksam alltid.

– Konstpaus –

Fan! Mår så jävla dåligt av att skriva det där. Jag har instinktivt så fruktansvärt genomlöjliga och orimliga krav på mig själv. Det låter säkert hel löjligt när ni läser det men det tar emot att skriva bara en sådan sak som att det är okej att inte vara tacksam alltid.
Någon gång klurade min hjärna ut att har jag massiva krav på mig själv och faktiskt lever upp till dom så finns det ingen risk för att jag är till besvär för någon, det finns ingen risk för att jag gör någon besviken eller misslyckas, det finns ingen risk för att jag råkar illa ut gentemot någon annan och jag kan vara alla till lags.

För jag var alltid till besvär, jag var alltid i vägen, jag var alltid en besvikelse, det räckte aldrig till. Mamma tjatade jämt om hur hon inte tyckte att jag skulle varken gifta mig eller skaffa barn för då satt man fast för alltid och då var livet över osv. Jag kände mig så otroligt önskad…

Så jag ställde enorma krav på mig själv som en försvarsstrategi. Kunde jag bara förekomma ALLA problem så skulle jag slippa skiten.

Min mormor uppfostrade mig och hon gick verkligen igenom allt i sitt liv. Genomled krig och svält och misär och fick samtidigt uppleva lycka och kärlek. Hon brukade berätta långa berättelser om sitt liv och jag älskade att lyssna. Men av någon anledning fick jag alltid med mig att jag alltid skulle vara tacksam för det jag hade. Alltid, alltid, alltid.
Som ett resultat av det piskade jag mig själv enormt varje gång jag kom på mig själv att vara olycklig.

Men jag kan omöjligtvis vara tacksam för min uppväxt. Det sliter mig itu men jag kan bara inte.

Jag kan bara inte vara tacksam för att ha blivit kallad för hora, fanskap, helvete, jävla svin, slampa, dum, idiot – genom hela min uppväxt.
Jag kan bara inte vara tacksam för att ha fått höra att jag skulle dra åt helvete, fan ta dig, jag bryr mig inte, att mina vänner var bimbon och slampor, att jag kunde dra om hemmet inte ”passade” mig, att jag skulle ha haft sex med min pappa, att jag skulle ha förfört honom.
Jag kan inte vara tacksam för alla spydigheter och gliringar och rena hemskheter som man normalt inte skulle få höra av sin fiende. Än mindre familj, än mindre sin mamma.
Jag kan bara inte vara tacksam för att ha blivit behandlad som skit om och om och om igen. Jag var inte värd luften jag andades och det skulle jag veta om.
Jag kan inte vara tacksam för att ständigt ha fått genomgå tredje gradens förhör. 
Jag blev inte trodd när jag var sjuk, utan då låtsades jag, och blev iväg tvingad till simning. Något jag, trots att jag har många fina minnen och det gett mig mycket gott, då hatade och var oerhört olycklig över!
Jag var aldrig sjuk ”på riktigt” – allt jag sa och gjorde var lögn. Så man blev släpad till skolan med feber, hosta och huvudvärk.
Jag ljög alltid, oavsett vad jag sa, oavsett hur sant det var egentligen. Hon kunde stå och skrika på mig i vad som kändes som timmar för att få mig att sluta ljuga när jag satt och grät och försökte förklara att det jag sa var sant. Till slut sa jag bara det hon ville höra – oavsett om det var sant eller inte, oavsett om det var värre än sanningen eller inte.
Oavsett hur duktig jag var, oavsett hur perfekt jag försökte vara, oavsett hur förberedd, så var jag aldrig tillförlitlig. Jag blev ALDRIG trodd. Det finns inget värre än att sitta och upprepa den enda sanning du känner till om och om igen och bli anklagad för att ljuga. När det inte finns skäl att misstro dig till att börja med. Och bli misstrodd om ALLT! Vara tvungen att ständigt bevisa allt.

Jag kan inte vara tacksam för de ändlösa nätter jag gråtit mig till sömns efter att hon stått och skrikit in läxorna i huvudet på mig och inte varit för blyg för att tala om för mig exakt hur dum jag var som inte klarade det på första försöket.
Jag kan inte vara tacksam för alla gånger jag somnat med huvudet i en bok för att jag var för rädd för att gå och lägga mig innan jag kunde allt utantill.
Jag kan inte vara tacksam för alla nätter jag låg sömnlös för jag låg och försökte förstå vad jag gjort för fruktansvärt fel för att förtjäna en så arg mamma, och vad jag kunde göra för att förändra henne. Vad jag möjligtvis kunde göra för att göra min mamma glad och stolt. 

Jag kan bara inte vara tacksam för att min mamma gjort det här mot mig och att jag fått utstå detta år ut och år in under hela min förbannade uppväxt. Det går bara inte.

Jag kan inte vara tacksam för det här. Jag slits i stycken av att skriva det men jag kan inte vara tacksam för att min mamma är min. För jag har aldrig haft någon.

Och jag är så grönjävligt less på att göra så mycket så fel på grund av henne.

Det är hackigt värre i huvudet idag och jag är helt slut. Får fortsätta tankegången en annan gång.