Välj en sida

Tre veckor fick det nästan hållas. Har bara haft någon enstaka dag med den där övermänskliga töttheten hittills. Men både idag och igår har varit kämpiga. Igår glömde jag att slå på ljudet på telefonen efter att vi varit hos barnmorskan så när jag kom hem och skulle ta min tupplur med den intill mig (för att hålla mig hyfsat närvarande av dess pling och plongkande) slutade det med att jag sov typ tre timmar. Mitt på ljusan dagen! Missade en föreläsning på grund av det. Det var inte riktigt en del av planen…

Idag är det inte mycket bättre. Har haft labb nu efter lunch, så det var inte tal om att ta någon tupplur före. Det var bara att försöka fokusera och läsa bäst det gick. Men nu är jag typ, sönder…

Det är lite svårt för mig att hantera stundtals. Trötthet har liksom alltid varit något ”självförvållat” i mitt huvud. Skyll dig själv. Suck it up, you have shit to do! Nu har Chrille (som normalt är den som tycker om att sova riktigt länge av oss) blivit förundrad av antalet timmar jag kunnat sova på ett dygn vissa dagar. Jag önskar att det fanns något bättre ord att beskriva det med än just ”trött”. För tröttheten jag stundtals upplever nu har nästan inget gemensamt med någon trötthet jag upplevt någonsin förut. Det är verkligen förlamande. Allt ger upp tills jag fått den där vilan och inget ruckar på det. Hjärna, kropp, själ, vilja, allt.

Jag försöker verkligen komma ihåg att det är min kropp som uttrycker ett behov. Mina blodvärden är fina så det handlar verkligen bara om att min kropp drar i bromsen lite då och då. Den vet bäst vad den orkar – inte jag. Jag försöker verkligen komma ihåg att jag behöver lyssna på min kropp de dagar det går på nollfart för att jag ska må bra och funka resten av dagarna. Men det är inte helt lätt. Särskilt inte när min berömda jävla ångest över skolan drar igång så fort jag hamnar en sida efter. Nu har jag legat skitbra till och det gör jag fortfarande. Men det är så lätt att hänga upp sig på det man INTE får gjort när man ”bara” sover. Jag har någon dag då och då som laggar, men när och hur länge är inte upp till mig just nu. Jag vet ju samtidigt att det bara handlar om någon dag och sen är jag nästan människa igen.

Det är ju bättre att ta den fart som går den/de dagarna, för att sen kunna köra på igen.

Vi var ju hos barnmorskan igår. Fick magen mätt och på första försöket träffar knoddis mitt på kurvan. Får se hur det håller i sig. I vanlig ordning fick vi lyssna på lillhjärtat också. Kan inte låta bli att tok-le varje gång. Det låter som ett starkt litet hjärta knodden vår jobbar med. Det ger ett sanslöst lugnt åt själen att höra. Längtar mer och mer efter vår lilla knodd. Efter den första tiden hemma – de där första tio dagarna. Vi kommer säkert vara sönder som människor på precis alla sätt – men jag längtar ändå efter det. När det bara är vi tre som ska bli kloka på vad som hänt. Jag och Chrille som ska övertyga oss om att vi verkligen fått lov att ta med oss det där knytet hem, helt på egen hand. Att det inte går ett larm någonstans för att vi stulit ett barn. Känner jag oss rätt kommer vi att skratta en jävla massa, tröttheten och smärtan till trots.

Nu börjar min nöt upphöra att fungera. Jag ska ta och vila en stund och se om det finns någon ork kvar efter det för att läsa lite till idag. Annars får jag helt enkelt kämpa på imorgon istället. Det är en dag då också.