Bläddrar i kalendern och inser att det har gått nästan två hela veckor sedan skolan började. Jag förstår iiiingenting! Hur gick det här till liksom?! Sen snackar jag med folk på dagarna och inser att; jag går inte i ettan längre. De senaste, åtminstone fyra åren har jag gått i ettan. Nu gör jag inte det längre – och jag har inte avbrutit utbildningen! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det. Men en sak är säker, och spännande, och fantastiskt motiverande; Jag börjar äntligen ta mig framåt!
Nu i tisdags kom en representant från Brandskyddsföreningen och höll lunchföreläsning med oss och delade ut ett bokpaket till oss tvåor. Människan som kom heter Cecilia och hon är helt sanslöst inspirerande! Hon berättade en hel del om sin egen resa som brandingenjör och min spontana reaktion var ”hon är ju min real-life Buffy!”. 😛 Jag blir så inspirerad av tanken på att det kan bli jag.
Det är många sådana drev runt omkring nu och det är så härligt att de bara blir fler. Min utbildning börjar äntligen handla om något.
Cecilia pratade en hel del om några av de debatter som Brandskyddsföreningen driver nu. En av dem handlar om behovet av ett individanpassat brandskydd. Varje vecka uppskattas en person brinna inne för att den inte har förmåga att ta sig ut själv. BBR’s regler för brandskydd har satt en lägsta nivå som innebär att man ska ha 15 minuter på sig att säkert ta sig ut ur den brinnande byggnaden. Med allt större fokus på att hålla byggkostnader nere gör man bara precis det som innebär att byggnaden blir ”godkänd” – även om det bara innebär en lägsta nivå. En nivå som egentligen inte är säker och trygg för alla.
Det mest sorgliga var när hon citerade äldre som blivit tillfrågade om brandskydd. Flera sa att de helst inte skulle haft något brandlarm alls i sin bostad. De vill inte ligga där hjälplösa och behöva lyssna på det där tjutet och vänta in sin död. De somnade hellre bara in i tystnad – för de kunde ändå inte ta sig ut.
Imorgon går vi in i vecka 25.
Det känns som igår vi var på vår 20-veckors koll. Fem hela veckor har bara gått poff! På måndag ska vi få lyssna på Knodden igen och ta första magmåttet. Så gott som hela mitt liv har jag sprungit runt och varit jäkligt kritisk mot min kropp och känt mig fruktansvärt klen så fort jag blivit minsta otränad eller gått upp några kilon. Men det här med magen – det är helt konstigt för den får gärna växa just nu. Ibland kan jag nästan tycka att det går för långsamt… Men det ska jag nog ta och försöka skaka av mig, för rätt vad det är så kommer det inte finnas tid nog och den lilla som finns kommer försvinna alldeles för fort. Magen får växa i sin egen takt – det får ta den tid det tar – jag ska försöka ta vara på tiden medan den är.
Nu ska jag ta min mage och min älskopälsk och krypa ner. Det där med sömn är guld värt just nu!