Välj en sida

Min blogg

Studie-funderingar, Vardag, Äventyr och Motande av hjärnspöken

 

Grekiska

Idag har vi packat, kastat det sista och börjat städa. Vi tyckte så synd om Lexie där vid lunch så Chrille packade ihop henne och åkte till Leos där de sen fick sällskap av kompisar.

Sen släppte han av henne hos päronen och kom och hjälpte mig. De senaste dagarna har det blivit jobbigt för henne. Men hon har varit så jävla stark och tåligare än man någonsin hade kunnat förvänta sig! Älskade unge. En dag till. Sen är det bara vi och vägen.

Det har jag lite svårt att greppa.

Jag och Chrille satt på Alcatraz och väntade på maten när han tittade på mig och sa ”om tre dagar sitter vi och dricker öl med MaNéa”… Jag bah huh? ..?

Han hade lika gärna kunnat prata grekiska med mig. Betydelsen av de där orden går inte in. Att det kommer flyttgubbar…ja… idag! Går. Inte. In.

Då är det kanske bäst att jag försöker sova lite istället så jag orkar dagen. Hotellfrukost imorgon! ? Så mycket fattar jag…??? Är så trött att jag nog är lite trasig nu…?

Det här är inte vårt hem längre.

Lägenheten har sakta men säkert slutat kännas hemma efter hand som allt åkt ner. Nu är allt nerplockat och i eftermiddag har spöket från vårt hem verkligen hemsökt mig. Jag hör dunset av toalettdörren i byrån trots att byrån är borta sedan flera dagar. Jag är på väg att lägga saker på hyllor som inte längre finns, sträcker mig efter saker som ligger nerpackade i lådor, söker utrymmen som är borta. Jag gick in i köket nu innan jag la mig och kunde fortfarande känna vårt köksbord där, ljudet av våra stolar mot golvet, Lexie som stöter mot bordet när hon klättrar upp i sin stol. Hennes och Chrilles fingrar mot bordet när de leker en av sina buslekar. Det är bara… borta.

Jag gick mot Lexies rum, dörren som vanligtvis är stängd nu, varifrån man ibland kan höra djupa suckar eller oroligt jämmer så här dags. Den står vidöppen, därinne är det ljust som ute och det finns bara en tom garderob, en tom byrå, några isärskruvade hyllor och Lexies packade väska. Det enda som vittnar om att vi varit här är väggarna. Mina fina väggar. Över 150 meter maskeringstejp drog jag för att ge henne något alldeles speciellt och eget och vackert. Det skulle vara hennes – och tryggt. Jag ser fortfarande Lexie sitta på stolen framför fönstret och läsa bok för sina gosedjur. Jag hör hennes fötter mot golvet när hon springer från vardagsrummet till sitt rum för att hämta sin stora spade och ila tillbaka. Vaiana kan ju inte vara den enda som paddlar i sången!

Det är inte Lexies rum längre.

Vi har inget hem längre.

Det gör mig så himla ledsen just nu.

Det känns inte riktigt som att vi är på väg mot ett nytt hem än heller. Huset kommer vara härligt på så många sätt, men det kommer också vara tillfälligt och på intet sätt vårt. Det känns otryggt på något sätt. Ostabilt.

Just ikväll gör det ont att vara här där det spökar så mycket av vårt hem. Det finaste hem vi haft. Det lyckligaste hem vi haft.

Nu hoppas jag bara att jag får somna fort så att det kan bli imorgon. Vi har fullt upp imorgon. Det är lättare när det är fullt upp.

Jag förstår fortfarande inte vad som kommer hända på tisdag.

Det känns fortfarande som att vi stökar inför den mest onödigt, katastrofalt, fånigt komplicerade semesterresan någonsin.

Fortsättning följer…

Min dotter är förresten en riktig jävla superhjälte! ❤?

En vecka…

Om en vecka och en dag kommer bilen..

Jag vet inte alls hur jag ska hantera det. Jag har så otroligt blandade känslor kring det. Det är spännande och häftigt, efterlängtat! Men det är också så sorgfullt. Jag åker runt och ser allt jag älskar här som vi nu lämnar. Människorna, naturen… inte så mycket stan eller livsstilen. Men vilka människor vi har här! Vilket liv vi haft här! Det är smärtsamt och intensivt vackert här på något sätt.

Promenerade upp och ner för stans slalombacke igår med grannen. När vi var klara satte vi oss högst upp och bara såg ut över landet. Det var helt magiskt. Där uppifrån såg vi över hela stan och in över landet bort mot bergen. Som jag önskar att jag vandrat mer här. Har tyvärr saknat någon att vandra med.

Vi har haft det så bra här. Luleå gav oss en sådan omstart och det känns nästan som att vi utmanar ödet när vi så otacksamt trotsar kosmos och flyttar så långt bort.

Luleå är det enda hem Lexie haft. Det känns helt sjukt för mig att säga som bara bott här i lite mer än 5 år. Norrbotten, vintern, kylan, mörkret, de dramatiska skiftningarna, det ändlösa ljuset om sommaren, vinterlivet – det är det enda livet hon känner till. Jag fastnar så lätt i allt underbart och magiskt som inte längre kommer vara hennes liv. Långa vintrar med kopiösa mängder snö, följda av helt fantastiskt magiska vårvintrar, korta somrar som aldrig tycks sluta och en höst som står i lågor som ingen annanstans. Hon lärde sig köra spark i vintras och åkte snöskoter för första gången. Det kommer inte vara självklart längre. Eller att gräva fram grillplatser och forma soffor att sitta i i snön. Eller att kunna åka stjärtlapp på förskolan från sent i oktober till i mitten på april.

I vår har jag längtat efter att få ha en riktig vår. Nu sörjer jag att jag inte får en höst och vinter till.

Man är inte helt frisk alltså.

Det känns precis likadant som det gjorde inför förlossningen. Jag kunde se fram till BF och sen var det svart. Jag visste ju rent praktisk vad ett barn skulle innebära. Men hur vårt liv skulle se ut när det kom… Det var bara svart. Det är en sjukt ängslig känsla. Jag vet vad som händer om en vecka och samtidigt har jag ingen aning. Det känns som att jag kastar oss ut för ett mörkt stup.

Försöker fokusera stenhårt på det underbara jag vet väntar. Och det väntar så mycket underbart! Det och packning.

Vi har kört halvdagar nu sedan Chrille gick på semester. Jag blev ju så klart sjuk Lexies andra lediga vecka så jag fick inte så mycket gjort då. Sen när Chrille också blev ledig har vi faktiskt försökt varva packning med semester. Mest för Lexies skull men också för våran. Semestern ska inte bara innebära praktiskt flyttarbete.

Än så länge jobbar vi på tidsenligt. Alla rum är så gott som nerpackade utom Lexies och köket. Kände att Lexies gott och väl kunde vara sist så att hon fick så lite kaos som möjligt. Alla rum är dock rensade. Den kommande veckan ska vi få ner köket, Lexies rum, städa, köra bort diskmaskinen och tvättmaskinen, montera ner möbler och börja leva ur resväskor. Det känns helt sjukt!

Det är stört skönt att vi jobbat så systematiskt som vi gjort. Jag vet var vi har alla våra saker, vad som ska vart, lådorna som ska magasineras är färdig-färgkodade efter vilka rum de ska till i lägenheten sen för att underlätta för flyttfirman. Allt Lexie behöver till förskolan är preppat i en egen låda. Vårt jobbmaterial är sorterat och preppat i lådor så att vi bara ska kunna lyfta ur och börja jobba. Vi ska lägga så lite tid som möjligt på att söka saker, köpa onödiga saker, sortera saker, släpa på onödiga saker sen. För det ska redan vara klart. Det ska bara vara smidigt att hantera och hitta bland våra saker.

Jag lägger hellre lite tid på att organisera lite extra nu än massa tid på kaos sen. Det lär bli kaos nog ändå…??

Nej nu börjar det dra ihop sig på riktigt. Lexie frågar om vi ska flytta idag varje dag och har gjort det i typ två veckor! xD Hon är så pepp och jag gör verkligen mitt yttersta för att känna och dela peppen. Hon fick reda på att nya avdelningen heter Fjärilen så den vill hon ju börja på varje dag också.

Just nu längtar jag mest till resan ner. Då kommer jag andas ut. När vi kan hoppa in i vår egen bubbla och bara susa förbi alla andras. Jag verkligen älskar det! Vi lever verkligen frigjorda från tid och rum när vi bilar. Då lever vi bara för oss själva och resan. Det är magiskt!

Känner att jag har mer att skriva men det är för sent nu. Klockan är alldeles för mycket och jag ska vara produktiv och engagerad mamma till en rastlös 3,5 åring imorg…idag…?

Mer om den här galna resan sen.

Jag gjorde förresten något lite galet i förra veckan…:P

Mitt hår var ju så slitet av blekningen förra sommaren och jag har bara låtit det växa ut och vårdat så gott som möjligt. Men nu var topparna svinto och jag ville egentligen inte klippa mig. Men… nåt behövde göras så jag gick till frissan och gav henne fria händer. Hon sa koppar och jag sa ”bara jag kan sätta upp det så är jag rätt nöjd ?”.

Försökte ta lite bilder, men färgåtergivelsen blir inte helt rätt. Men man ser att jag inte är blond längre…??

Dagens TED

Det bästa från dagens (veckans?) TED-paus. Här delar jag tankar, idéer, lösningar och funderingar som inspirerar och lär mig något nytt. Eller bara är fantastiskt underhållande! 😉 De flesta klippen är mellan 10-20 minuter långa – perfekt till kaffet!

Travel Gallery

What images describe you, define you, visualize your journey?