Välj en sida

Apropå mitt senaste inlägg…

Sammanfattar läget ganska fint… xD

Vi *kanske* har lyckats skaka lös en bostad i Linköping – med preliminärt tillträde i december. Borde veta mer imorgon, senast onsdag. Men blir det nu den så måste vi i värsta fall lösa tillfälligt boende till december. Med lite tur bara till november. Men det känns genomförbart. Det känns viktigt att komma ner till september – allra mest för Lexies skull. Så att hon inte blir uppryckt mitt i en termin, mitt i julförberedelser när vi har taskig möjlighet att ta ledigt. Men…IS i magen! Först ska vi få svar på om vi har den ”riktiga” lägenheten till att börja med.

Jag är duktigt trött i huvudet på kvällarna nu. Men det är inte långt kvar innan jag kan ha mer vanliga arbetstider igen (även om tempot fortfarande kommer vara högt) och det är lätt värt det. Nu har jag gjort det tråkiga för ikväll och ska faktiskt spela lite med Chrille. Ägna mig åt något fånigt för en liten stund. Det behövs!

Haha! Fin cliffhanger…

Jo, jag vill minnas att jag skrev att det hade hänt saker… Eller var saker på g. Jo! Jag har fått jobb! För bra precis en månad sedan blev det officiellt. Jag har fått fast anställning som brandingenjör från september i år! I Linköping! Vilket är typ det bästa stället på jorden jag hade kunnat få jobb just nu! 😀 Jag fattar fortfarande inte vad som händer. Implikationerna av det förstår jag ännu mindre. Det känns lite som att vi kommer sluta leva vårt liv och börja leva någon annans. För det där med två inkomster, två jobb, kunna välja sin bostad, kunna spara på riktigt och allt det där andra… Det är sånt *andra* sysslat med. Det har varit *andras* liv. Inte vårt. Jag sitter bara och väntar på att den andra skon ska trilla ner och något gå fullständigt, käpprätt åt… dit. Om av ingen annan anledning så för att kosmos straffar oss för att vi helt otacksamt överger Luleå där allt det bästa faktiskt hänt.

Jag vill vara så sprudlande glad och lycklig. Som jag har kämpat för det här! Som Chrille burit och varit världens klippa genom allt! Men jag lyckas bara vara rädd. Liv-jävla-rädd! Rädd. Rädd. Rädd. Rädd. Mängden saker jag håller på med just nu hjälper inte supermycket…

Mina dagar just nu är…planerade… Schmock-jävla-fulla! Började i en halv sekund tänka att det kunde få lugna sig efter den här läsperioden. Men det kan det inte. Risken är att det blir för mycket kvar på för lite tid om jag softbörjar nästa läsperiod. Det går inte. Jag får knappt dygnet att räcka *nu*. Jag sitter med något precis varje ledig minut. Dagarna jag tränar duschar jag fort efteråt och sedan sätter jag mig och tenta-pluggar en timme till. Sen har jag en timme till att kolla på något med Chrille och sen lite lästid i sängen. Haha! Då läser jag faktiskt skönlitteratur. Annars hade jag blivit knäpp. Jag är nog trött i huvudet som det är.

Den 15e juni. Då ska jag ta ett *stort* glas vin och andas ut. Tills dess stiger jag upp, pluggjobbar, slänger i mig en snabb lunch, pluggjobbar, hämtar Lexie/lagar mat, tre dagar i veckan tränar jag efter läggning, sen åtminstone en timme pluggjobb till beroende på om jag tränat eller inte. Har jag inte tränat sitter jag från 19-21.30. 5 dagar i veckan. Förra helgen satt jag halvdagar och den här helgen måste jag också sitta.

Jag vet att det låter galet och hade jag hört det från någon annan hade jag blivit bekymrad. Jag läste något häromveckan som fick mig att hajja till och det driver på mig hela, hela tiden… Det fastnade i bakhuvudet på mig.

Du har inte tid att göra det ordentligt nu – en gång, men du har tid att göra det två gånger?

Jag har inte tid att göra det här två gånger.

Jag gör oerhört mycket för att stresshantera – precis hela dagarna. Jag andas – mycket! Sa jag att vi har en flytt tvärs över landet att lösa samtidigt som jag gör det jag måste för att få min examen?! xD Lägenheten behöver vara uppsagd senast månadsskiftet april/maj! Träningen kan låta som ett onödigt ont men just nu är det en absolut nödvändighet. Den ger mig ett avbrott – den och middagen är typ de saker som jag påbörjar och faktiskt kan avsluta just nu. Allt annat är evighetsprojekt jämfört, lite idag, lite imorgon, lite nästa vecka – så blir det säkert klart någon gång. Och den får mig att känna mig stark, vilket får mig att känna mig stark. Jag busar med Lexie varje chans jag får. Tänk att en sån liten skruttunge kan ha sån humor! Älskade unge! Vi har börjat fuldansa i köket när jag lagar mat. Det är SÅ roligt! Knasbananeri är såå viktigt just nu när allt annat är så allvarligt och livsavgörande hela tiden. Jag ventilerar. Jag är säkert tjatig just nu. Men jag stress-hanterar, okej? Det får inte ligga och koka. Jag lyssnar på väl valda låtar vid väl valda tillfällen – allt för att få mig att stänga ut tankar på om och hur och fail och min eventuella oförmåga att leverera så att jag kan få jobba. Allt för att ingjuta känslan av ”PoW!” så att den lever med mig hela det vakna dygnet. Så långt som möjligt. Musik som får mig att vilja fuldansa järnet med ett stort leende på läpparna!

Haha! Om ni visste moovsen jag gör i huvudet samtidigt som jag sitter och jobbar. xD Mindset! Mindset! Mindset! Allt för att ha rätt mindset så jag tar mig igenom det här. Samtalen jag hade med min ledarskapsprofessor i höstas befäste på nytt hur otroligt viktigt det är att vara medveten om sitt mindset, att jobba med sitt mindset. För det är i allra högsta grad något vi kan påverka och ska man bestiga ett berg kan en sådan sak som mindset vara ganska avgörande.

Hur tar du dig an skiten som händer dig idag? Är det ett problem/en utmaning eller är det en möjlighet? Vad du säger till dig själv spelar roll!

Det här är ganska exakt vart jag styr mitt mindset just nu 🙂

Nu måste jag på’t igen. ’Till next time peeps! Fuldansa lite åt mig va? <3

Två vändor till Stockholm, två födelsedagar, influensa, en tenta-period, mer exjobb och för lite tid i största allmänhet…

Oookej… det tog bara en vecka för det här inlägget att bli publicerat. Nåja, bättre än inte alls? 😛 Jag har börjat bli så jäkla trött att det är jobbigt. Det ger lite obehagliga flashbacks faktiskt. Sist jag var så här trött var jag gravid.. xD Men nej, jag är inte gravid nu. Tror hösten tär lite mer än vanligt. Känner inte av det på mitt lynne, men min kropp är fan seg. Det gör mig lite stressad faktiskt för jag har sjukt mycket att göra innan vi kan gå på ledigt. Tentor och stora rapporter och stora redovisningar och exjobbsförslag och sånt roligt… Ja. Måste skaka fram lite energi någonstans ifrån!


Ja. Det var längesedan det kom ett sånt här glapp. Förra läsperioden satte av i galen fart och det fanns inte tid att bara sitta och skriva. Det finns det egentligen inte nu heller men jag behöver två minuters paus kände jag…

Den här hösten har varit galen! I mitten av oktober åkte jag ner till Stockholm för att exjobbsreka. Brandskyddsföreningen bjöd ner mig på ett resultatseminarium efter ett forskningsprojekt som MSB haft igång i flera år nu. Kontentan var bland annat att plocka fram statistiskt säkerställt material om var och hos vilka bränder sker, vilka socio-ekonomiska faktorer som faktiskt är riskfaktorer, osv. På så vis kan man gå ut och rikta insatser på rätt saker för att få ner antalet bränder och framför allt antalet dödsbränder. Det har ju gjorts riktade insatser tidigare också men de har gjorts baserat på antaganden (förvisso välgrundade) och slutsatser som gjorts på väldigt begränsat material. Vissa av dessa visade sig nu ha varit fel. T.ex. så har det tidigare varit tydligt av underlaget som funnits att det brunnit mycket hos låginkomsttagare och eftersom många av dessa är utlandsfödda har en del kopplat ihop även det faktumet som en riskfaktor. Efter den här omfattande studien står det klart att inkomstnivån ÄR en riskfaktor, men att du är född utanför Norden är rent av en säkerhetsfaktor. De som har allra högst risk för brand i bostad är låginkomsttagare födda i Skandinavien, framför allt Finland (Finland har ett jätteproblem med bostadsbränder). Att du är född utanför Norden sänker rent av den statistiska risken för att det brinner i din bostad, oavsett din inkomst – helt tvärt emot vad en del antagit tidigare.

Det var ett jättespännande seminarium och det var så himla skönt att få prata med andra som har en liknande utgångspunkt i hur de ser på sin roll som brandingenjör. Som också känner starkt för att vi har en sådan möjlighet att göra människors liv tryggare och ser det som en stor del av vår uppgift. När jag kom hem hade jag nästan formulerat titeln på mitt exjobb och idag har jag min externa handledare färdig och jag hade inte kunnat hitta en bättre person för mitt exjobbs inriktning.

Funderar fortfarande rätt mycket på projektplan och avgränsningar och ibland känns det som att jag bara betar av en så futtig, liten del av problemet. Men när jag börjar bryta ner mina arbetsuppgifter inser jag fort att det är ett omfattande material jag kommer behöva ta mig igenom. Jag kommer att behöva ha flera system färdiga på förhand för att strukturera upp material-insamlingen och hur jag plöjer igenom det. Har fortfarande inte tid att sitta ner och skriva exjobbs-beskrivningen som måste in och godkännas av utbildningsledaren, det måste jag få gjort nu i december. Men jag försöker tänka på det så mycket som bara möjligt i luckorna, när jag går från punkt A till B, på toa, i kön på ICA… Ju mer jag har strukturerat upp och formulerat i huvudet desto lättare och fortare går det att skriva ihop. För just nu handlar det verkligen om att jag måste hitta en lucka för det – att skriva – och den luckan måste räknas. Beskrivningen måste in så att jag kan få exjobbsförslaget godkänt och bli registrerad på kursen till våren, sen kan jag börja på projektplanen.

I förra veckan var jag ner till Stockholm en sväng till. Då hade vi blivit nerbjudna av två företag och räddningstjänsten för att komma på besök, lära oss mer om dem och umgås. Det var himla bra att jag åkte ner! Ett av företagen (B1) som bjöd ner oss var jag jätteintresserad av sen innan och det här besöket gav mig vibbar som fått mig att fundera. Mitt intryck sedan innan var ju väldigt positivt men jag var inte på det klara med hur de jobbade med kompetensutveckling och hur de såg sin roll som brandingenjörer. Det var något jag var mån om att få veta mer om nu och jag måste säga att jag blev ganska besviken. Det andra företaget (B2) hade jag också träffat en gång innan och fått ett gott intryck även av dem. Framför allt tyckte jag om hur de strukturerade företaget och att de jobbade så väldigt mycket med forskning och att utmana vad ett gott brandskydd är. De lägger väldigt mycket tid på att vara och bli så bra brandingenjörer som möjligt, och inte bara så bra konsulter som möjligt. Det har visat sig vara jätteviktigt för mig. Den bilden av dem förstärktes nu på besöket och jag är jättekluven. Jag kände mig jättehemma där, men deras kontor ligger alla lite off mot vad vi tänkt oss. Ett av dem ligger hyfsat till, men fortfarande lite off… Efter de här besöken har jag blivit än mer övertygad om att jag verkligen inte vill bo i Stockholm. Alls. Småbarnen i Lexies ålder man möter i vagnar ser apatiska ut. Jag mötte flera gånger förskoleklasser på tur. För att kunna gå på utflykt alls måste de ta promenader längs gator som Vasagatan, Torsgatan, Västmannagatan… Med så mycket folk som springer överallt, så mycket trafik, så mycket ljud, så mycket kaos… Jag fick faktiskt ont i magen för deras skull. Jag skulle inte kunna välja att flytta dit för att ge Lexie den vardagen… Nu sitter jag inte och dömer de barnens föräldrar. Aldrig. Min förutsättning är ändå att föräldrar vill sina barns bästa och gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Mitt hjärta kunde bara inte låta bli att ömma lite för att det här var de barnens vardag. Fast… det är ju det enda de känner till så det lär ju inte vara något konstigt för dem.

Ja, under hela oktober månad och lite till så var jag den enda friska hemma. Grattis! Återigen kunde jag inte tenta-plugga ordentligt. Livet som små-barnsmamma… Lyckligtvis hade jag lyckats trycka in tillräckligt ändå och nu har jag ännu en kurs färdig, borta, klar, en mindre till examen! Det är stundtals frustrerande att aldrig riktigt ha tid att lägga det där sista för att nå min ambitionsnivå. Tentamensstrukturen är ju inte speciellt verklighetsförankrad egentligen och mäter förståelse väldigt dåligt. Allt som oftast hänger de högre betygen på att man haft tid på att trycka in mer fakta och just precis den fakta som examinatorn råkar skriva en fråga om. Fakta som man i verkligheten ALLTID kan slå upp om den fattas en. Fakta som man i verkligheten förväntas ha översiktlig kunskap om prövas på detaljnivå för högre betyg. Jag kan absolut leva med att ”bara” bli godkänd för att det jag har tid till och för att jag inte tycker att det rättvist visar vad jag kan och förstår. Men min ambitionsnivå ligger egentligen högre – det kan jag inte hymla med – och ibland suger det lite att inte ha tid att verkligen visa vad jag går för. Exjobbet – då jävlar i min låda!

 

Miljögeoteknik och effektivt ledarskap

Det är kurserna som står på schemat det närmaste. Miljögeon (MG) inriktar sig mycket mot förorening av mark, att kunna räkna på infiltration vidd spill och att ta fram lämpliga barriärer men också metoder för sanering vid förorening. Ledarskapskursen (EL) studerar en mängd modeller som tagits fram, studier som gjorts på deras effektivitet och jämför fram och tillbaka en massa. En stor del av kursen kommer handla om reflektion till ens egna eventuella stil och utveckling i förhållande till studerade modeller.

Därtill kommer åtminstone en omtenta. Men vilken det blir återstår ännu att se, inväntar resultat från de jag gjorde nu i månadsslutet först. Jag gjorde en sån riktig idiotgrej på kemin. Så det känns befogat att avvakta innan jag väljer vilken kurs(-er?) jag ska tenta av (igen?).

Idag har jag första riktiga dagen med föreläsningar och jag är på banan! Jag är själv med Lexie halva veckan så det känns som att det var himla bra att jag kom igång så ordentligt. Förmiddagen har gått åt till läsning inför EL-föreläsningen imorgon och allmän planering. Har gått igenom båda studiehandledningarna och lyft ut viktiga datum, läst lite översiktligt om uppgifterna som ska göras i respektive kurs och styrt ordning och reda. Det är så sanslöst tillfredsställande att känna kontroll över bollen redan innan matchen börjat.

Lexie har varit underbar än så länge. Jag var lite avvaktande först för hon har typ slutat sova på dagarna(!?!) och har kunnat vara lite smågnällig vissa eftermiddagar. Vad hände där liksom? Min lilla-lilla som inte är liten alls längre. Dags för nästa nu? Haha! Nä… Jag behöver glömma hur det är att ha en två-åring innan vi funderar på en till – om det alls kommer på tal. 😉

I alla fall…  Det är liksom världens lättaste grej att få henne att vara en bra lagkamrat är hon får cykla till och från förskolan. Hon tycker verkligen att det är DET BÄSTA! På vägen jagar hon alltid viadukter för att kunna ropa ”Yihooo!” i kör med mig när vi cyklar under. Vi har så himla kul ihop alltså! (Här hade man kunnat tycka att jag har fog för att bekymra mig över min mentala status när jag har så roligt med en 2,5-åring…xD Men det är ändå kört s’att…) 😀 Igår fick jag ändra planen lite och bli hemma och sy. Insåg lite halvt i sista sekund att det är högst oklart när jag kommer ha en till ”tom” dag att lägga på det igen så det kändes som att jag fick lov att passa på. Två par nya byxor blev det och de fick toppbetyg båda två. Båda skulle på samtidigt…! De ena skulle iofs på MIG – men det fick jag förklara att det inte riktigt skulle gå… 😛

De blev så. Himla. Gossiga! Det kommer säkert bli fler i samma mönster. Ska se om jag kan lura henne till att stå still i mer än två millisekunder vid tillfälle så det kanske kan bli en live-bild också.
Sen när jag hämtat Lexie så flöt allt på så himla bra! Jag slängde ihop världens mumsigaste, glutenfria lax- och spenatpaj och under tiden åkte Lexie ”buss”…

Imorse var hon så himla nöjd. Förkylningen som spökade i förra veckan har lagt sig nu och hon sover gott igen. Och så fick hon cykla till förskolan så klart… 😛

Nej, jag tänkte att jag skulle hinna läsa lite till före föreläsningen och kanske t.om. få ner lite anteckningar som legat i huvudet sen jag fortsatte med litteraturstudien i förra veckan. Har ju fortsatt exjobbsläsa lite smått och behöver reda i tankarna lite så det här blir vettigt.

’Till next time…

Vilken start på veckan..

Jomen happy monday då! NOT! Det var precis hela min förmiddag… Kommer till universitetet, jamen då hade jag till att börja med glömt plånboken för att kunna ta mig in. Chrille var en hjälte och körde ut den till mig. Men då kom jag knappt in någonstans. Enda kortläsaren som släppte in mig var en av dörrarna in till Alfa. Det man behöver veta om Alfa är att det är ett enda stort glashus där man fullständigt misslyckats med ventilationen. Det går inte att vara där på sommaren. Men branddörrarna mellan husen är också försedda med kortläsare och de fungerade inte de heller så därifrån kom jag inte. Efter himla massa rännande hade jag precis när jag gett upp lite tur och mötte en kille vid en dörr som inte gått igen ordentligt. Där lyckades jag äntligen ta mig in. Det tog bara 1,5 timme… Vid det laget var jag varm, svettig, äcklig, less och till råga på allt så var kaffet inte varmt längre. Yay! Jag ringde studentservice och han så något om att åskan slagit ut kortläsarna. Men samtidigt såg jag personal komma och gå problemfritt…

Idag hade de fortfarande problem och jag kunde inte smita in samma väg som igår. Så jag prövade fler dörrar, upptäckte att jag inte verkar komma in alls i E-huset, till slut hittade jag en entré till D som står öppen för renovering där jag kunde smita in för att ta kulvertarna till A. Himla mycket bökigare men det tog bara 30 minuter idag. Men jag kände mig lite smått desperat. Det var plågsamt varmt ute. Det fanns ingenstans att gömma sig och luften står stilla och är vansinnigt tjock på samma gång. Det ska bli upp emot 30 grader idag om inte mer så jag är ganska nöjd med att ha hittat min hyfsat ventilerade vrå. Jag måste hur som haver gå ner till studenttorget sen och be dem kolla mitt kort. Något är helt klart galet med det, eller så har någon varit väldigt restriktiv med studenternas åtkomst under sommaren. Men den här starten på dagen är inte jättekul så den får jag försöka åtgärda.

Så här kan det också vara att läsa på universitet… #evigtteknikstrul

Igår hann jag iaf lägga upp en grovplan för veckorna nu så att jag inte bara sitter och maler och maler och sen hips så har tre av veckorna gått och jag har kommit halvvägs och måste börja på övningstentor. Jag har gjort det där några gånger. Jag lusläser för mycket tror jag. Det brukar iofs innebära att jag blir ganska bra på det jag hunnit med. Men det innebär också att jag helt missar vissa bitar. Kommer de sen på tenta så blir det en rund, fin nolla på de frågorna. Det räntar ihop sig till ganska många förlorade poäng, helt i onödan.

Nej, slut malet. Nu kör vi matstat. Kul! Har medvetet lagt det på förmiddagen så att jag kan göra kemin som är betydligt roligare på eftermiddagen när jag börjar vara trött.. 😛 Man har sina strategier allt…xD

Nämen då var semestern nästan slut…

…det gick fort. Fruktansvärt fort. Men på något vis känns det ändå inte så ångestladdat som det brukar. När man typ har panik för att semestern är slut för att det känns som att man inte haft någon eller är livrädd för att återgå till vardagen. Jag är inte så rädd som jag brukar känna mig så här inför. Jag känner mig mer sådär som jag känner när jag tagit ut mig riktigt hårt fysiskt och behöver ge lite till, lite längre. Ner med huvudet. Blunda. Andas in. Andas ut. Öppna ögonen. Upp med huvudet, tveka inte. Kör jävla järnet!

Vi väntade inte en sekund. I samma stund som det blev semester var vi halvvägs till Klevan (som för övrigt tydligen kallas för Kleffan av infödingarna…wooot?!) och när vi kom fram var det i vanlig ordning skål och bygg! 🙂

Vi byggde en inte så liten altan, hann en sväng om Skåne och tillbaka, byggde det sista på altanen, sen var det mer eller mindre bara att packa ihop sig igen. Som jag älskade att se tjejerna ihop! I lek, skratt, tjaffs och gråt. De skulle trösta, reta, busa, bossa, krama och trösta varann igen. De är fantastiska ihop. Älskade, älskade små! När de kom springande mot mig och bara kastade sig i famnen på mig på däcket. Jag tippade baklänges och sen låg vi bara där och skrattade och kramades. Finaste, älskade! Jag och Néa var själva med tjejerna för det mesta (Nej! Den fördelningen var vi inte helt nöjda med…:/) och tjejerna är ju som de är; 2,5 och 3 år. Med ALLT vad det innebär. Vi slet hår! Vårt eget då alltså! Lyckligtvis gick nästan allt att skratta åt – för de lever verkligen i sina egna små världar. 😀

Fredag eftermiddag (vi skulle (nog) åka på söndag) så ställde jag frågan om vi skulle göra något särskilt av lördagen istället för att packa. Bygget var klart och vi hade en hel dag kvar ihop. Så i bubbelpoolen mitt i natten planerade vi ihop en heldag på Borås djurpark. Vilken dag det blev! Tjejerna älskade det! Det blev en helt fantastisk dag! Bilderna får vara självförklarande – men jag tänker på den dagen och kan inte låta bli att le. Det är faktiskt sant för hela semestern. <3 Saknar er!

De sista två veckorna hemma har vi gjort minsta möjliga. Vi har varit på lite utflykter och trängt oss på hos vänner för att markera att vi är hemma… 😛 Har sett till att bada lite också så länge det går. Vi var ner till älven både häromkvällen och idag, det är så sanslöst varmt i vattnet! Det lär det inte vara så länge till med tanke på hur galet fort det blir mörkt här nu. Det är hips vips nästan mörkt på nätterna igen – bara sådär.

Nu ska jag göra mitt bästa att leka anka i några dagar. Känner stressen vilja bubbla upp över rädslan att misslyckas. Men nej. En sak i taget. Det är inte måndag förrän det är måndag och då ska jag börja med att strukturera upp de kommande veckorna lite så de inte bara försvinner för mig. Mindset, mindset on the wall – det här blir bra! KICKASS!