Välj en sida

Fristaden är belägrad!

Haha! Det har börjat röra sig folk på skolan igen. Mitt harmoniska, tysta, lugna, tomma, lilla paradis är intaget! Av… andra studenter! Fräckheten där alltså!

Det var härligt så länge det varade! <3

 

Jul!

Men först var det veckan före jul och vi drog en spontanvecka i Klevan. <3

De Bästa jobbade men vi hann med en söndag ihop och fick möjlighet att skämma bort dem med middag när de kom hem från jobbet några dagar. Helt hipp som happ fick jag och Néa en tjejkväll också! #yasspleasemorethankyou Lite sminkkväll i stan följt av en alldeles för uppiffade mamaglam-middag på Max. 

Sen var det dags att bege oss hem igen. Det är jobbigare för varje gång! Det var nog tur att de farit på jobb och förskola allihopa för annars vet jag inte hur (läs: om) vi tagit oss iväg… Vi lite halvt skyndade hem utan att skynda för att kunna fira jul med Chrilles päron. Samma kväll vi kommer hem ringer de och har åkt på kräksjuka. Lillejulafton. Kul! 

Så på kvällen efter att vi lagt Lexie fixade vi upp granen och pyntade det sista för att få julstämning och sen på julaftonsdagen fick Chrille griljera skinka så vi skulle ha julmat till eftermiddagen. Vi hade en mysig jul själva till slut faktiskt. Ansträngde oss lite extra här hemma för att ha juligt. Men avsaknaden av familj till jul rörde helt klart upp känslor i mig. Det var lite vemodigt på julafton kände jag. När alla var omringade av så mycket familj var det lite jobbigt att inte vara det. 

Så känner jag mig så dum samtidigt, för det är inte som att Lexie och Chrille är otillräckliga. Men de är ju inte hela familjen… Nåja. Det gick över. 

Sen i mellandagarna har vi bara myst på och tagit det lugnt. Chrille har åkt på någon mysig mancold så han har varit ganska sleten. Hoppas det hinner bli bättre till veckan.

Lexie fyller ju två hela år på tisdag. Det kan jag helt i vanlig ordning inte greppa alls. Det känns som att det var i vintras vi kom hem med henne. Men det stämmer ju inte… Jag får ta och försöka smälta det där dagarna som kommer. För det kommer oavsett. 

Nu ska jag torka en nybajsad och glad rumpa och sen hjälpa Chrille med nyårs-supén…Haha! Jag insåg just att jag glömt göra pannacottorna jag tänkt ha till efterrätt….Bra där! xD

Jag skulle vilja sparka er i röven…

Öppet brev till rösterna i mitt huvud: Ät. Min. Skit. 💪

A post shared by carmamarie (@carmamarie) on

…ni alla jävla röster som förminskar mig. Ni som bor i mitt huvud och får mig att känna att jag inte kan, att jag inte är värd, att jag inte duger. Trots att jag vet att jag kan. Jag hör er skratta åt mig när jag springer, när jag pluggar, när jag försöker vara en bra partner, en bra mamma, en stark kvinna. Håll käften!

Jag sprang 4x(100m+1 km) i lördags. Igår (måndag) sprang jag 2x(100m+2km) och det var ASLÄTT! Jag hade kramp i vaden sista 1.5 km så jag fick ligga på och piska lite, bråka lite med mig själv. Men det var inte svårt (måste bli bättre på att dricka när jag är i skolan!). Bra precis samtidigt som det började göra ont så kände jag efter flåset och jag var knappt andfådd. Hade det inte varit för krampen hade jag nog fått öka tempot faktiskt för att få ut ordentligt av passet. Kände mig så jävla arg när jag kom fram. Arg och kick-ass. Arg på alla jävla onödiga röster jag har i huvudet som jag inte valt att ha där. Jag hör fortfarande hennes röst i huvudet som säger all den där jävla skiten som om hon satt bredvid mig. Jämt. 

Oftast är det bara brus, ibland tar den över mig helt och hållet utan att jag ens märker det. Osäkraste, veligaste människan på jorden som inte vet vad hon vill helt oavsett hur många gånger du frågar. 

Dö röst-jävlar!

Av någon anledning har jag så gränslöst mycket lättare att ge dem på käften när jag ska använda kroppen än när jag ska använda huvudet. Jag undrar just när jag ska säga stopp. Din tid att få mig att känna mig dum i huvudet är förbi. Du får inte mer av min självkänsla. Du får inte mer av mig. Jag vill inte ha dig här, försvinn… Jag önskar att det funkade så. 

Idag rider jag på den där ilskan känner jag. Jag är inte sur. Jag är ganska glad faktiskt, jag såg en ekorre nyss…xD Men jag är rasande, på omständigheternas oundviklighet. Jag saknar att sparka skiten ur en mits. Jag skulle kunna springa den där halvmilen nu känns det som.

Jag har gråtit färdigt över det här för länge sedan kan jag känna. Det finns inga fler tårar att ge. Det är vad det är nu. Men det betyder inte att att det som är slutat påverka mig. Det som är och det som varit. Och det kommer komma fler tårar ändå. Det har det redan gjort trots att jag trott att det inte fanns fler.

Lexie var fyra månader tror jag. Vi höll på att planera hennes dop. Hon låg och sov och mitt i kaoset tog tanken bara över mig. Vad fan är det jag fött in henne i?! Jag kunde inte riktigt andas en stund där. Blod är skit. 

Den där famnen ni söker när allt går åt helvete. Den har varit min taggtråd. Den finns inte för mig. Mina vänner är min familj. Mina vänner är min dotters familj. Det gör mig så outgrundligt förtvivlad och lycklig på samma gång. För vilka vänner det är! Och så älskad hon är! Jag hajjar till lite varje gång ni plockar upp henne för att NI vill vara med henne och inte för att AVLASTA mig eller Chrille. Hon är inte bara era vänners barn, hon är ER Lexie! Som jag älskar er för det! <3

Gud som jag vill skydda henne från rösterna! Gud vad jag önskar att jag slapp dem helt och hållet! 

Idag regnar det och blåser och jag myser järnet faktiskt. Det är den enda stora nackdelen med vår lägenhet nu. Jag saknar den där skogsdungen utanför fönstret. Träden och buskarna och horisonten och himlen alldeles inpå. Inte bortanför de där husen… Jag vill kunna vara som nu, med träd och buskar och vind och regn alldeles intill mig. Det saknar jag faktiskt, att känna naturen inpå. 

Nu ska jag fortsätta matstata. Det är himla knöligt och man måste verkligen hålla tungan i rätt mun, så det ska jag göra nu. Rösterna till trots!

Omtenta-Torsdag

Idag har jag roat mig med att skriva en av alla mina omtentor på förmiddagen och nu efter lunch ska jag träffa labbgruppen och multitaska craz-y-style. Finns hög risk för kaos in the brainmachine känner jag. Men det är helt sanslöst hur mycket vi har att göra just nu. Jag förstår verkligen inte hur den här läsperioden har planerats och det är på fullaste allvar folk som funderar på att tenta av ena kursen efter sommaren för de bara inte vet hur de ska hinna tentaplugga nu. Vi håller på med två regelrätta labbrapporter på engelska – den ena ska dessutom redovisas muntligt – och en stor räkneuppgift som sammanfattar hela den ena kursen och ska lämnas in. Inom den kommande 1,5 veckan. Typ. Där tillkommer returer på labbar och uppgifter som redan är inne och de här labbarna så klart. Det är oklart var tiden ska komma ifrån. Inget av det här är ju tidskrävande heller. Alls. 😛

Igår gick vi ”skyddsrond” i ett anvisat labb. Vi ska skriva en enorm rapport om brandrisker, hantering och förvaring av ämnen, vilka reaktioner det finns risk för, problemområden och förbättringsråd, bl.a. Det är den här vi sen ska redovisa också.  Väntar med spänning på när paniken ska kicka in…